Defending adventure

Har ägnat dagen åt att med viss möda montera det nya fästet för reservhjulet på bakluckan. Vi har vid varje öppning av bakluckan känt en viss oro över den tyngd som reservhjulet belastar de stackars gångjärnen med, så för att kunna slappna av lite har vi monterat en “swingaway” – ett öppningsbart fäste som helt enkelt bultas fast vid sidan av dörren och som befriar bakdörren från reservhjulets vikt.

Det luriga låg i finjusteringen, att få armen att ligga helt kloss an i låst läge. Efter ett antal av- och påmonteringar har vi nu lyckats – åtminstone för tillfället. Gissningvis kommer det krävas en del justeringar när allt har satt sig efter några hundra mil, men tillsvidare är vi nöjda. Det finns bara ett litet bekymmer som vi faktiskt inte var beredda på. Extrahjulsfästet är anpassat för stålfälgar – inte för de (väldigt ocoola) aluminumfälgar som vi har på våra vardagsdäck. Muttrarna är för små för de stora hålen i alu-fälgarna och därför kommer vi vid tillfälle hämta upp ett av våra grova terrängdäck med stålfälg för att ha det som extradäck. Och nästa beställning kommer antagligen att bli kompletterande stålfälgar till resterande fem däck som ligger i Malmö och väntar på montering.

Jo, och så drack vi kaffe med våra nyfunna fränder i grannhuset; Gunilla och Håkan, som planerar en liknande resa om ett par år. Erfarenhetsutbyte är förstås a och o i de här sammanhangen och vi gör alla klokt i att lyssna på hur andra tänker. I dagens nya bekantskap kommer vi säkert kunna ha ett både givande och trevligt utbyte framöver. Det ser vi fram emot, när planeringen nu går vidare.

Tre böcker ligger för närvarande på läsbordet. Alla reseskildringar och två med direkt koppling till vår overland-tur genom Afrika. Svenske Ola Ringdahl har skrivit Kapstaden till Nordkap på 333 dagar. Ungefär den resa vi själva tänker göra alltså, men med en lite annan tidsplan. Boken är summarisk trots sina drygt 350 sidor. Länder betas av, ofta i ett rasande tempo och tiden till eftertanke verkar inte infinna sig. Det gjorde den naturligtvis under familjens resa - 333 dagar är ganska lång tid att vara på vägarna – men var är alla möten? Alla människor längs vägen? Och då tänker jag inte på andra västerlänningar och expats. Vi har ännu inte gjort vår overlandresa, men vi har rest en del i Afrika. Vi har upplevts färgerna och formerna, känt smakerna och dofterna. Allt det som tyvärr är ganska frånvarande i Ringdahls bok. Samtidigt är det givetvis en källa till diverse tips för oss som planerar en liknande resa, och av den anledningen är det en obligatorisk läsning.

Raka motsatsen till Ringdahls bok är Paul Therouxs Dark Star Safari. Sällan har någon gått så grundligt till väga på sin resa genom den afrikanska kontinenten. Theroux tar sig utan eget transportmedel från Kario till Kapstaden och han tar sig sannerligen tid att möta människor, försöka förstå länder, samband och kulturer. Ibland kanske lite väl mycket tid, men det är ett imponerande och välskrivet hantverk. Han exotifierar inte utan är krass och rak. Han hycklar inte och låtsas uppskatta sådant han kanske borde gilla. Kort sagt han tillåter sig att vara som resenärer är mest, med våra fel, brister och förutfattade meningar – men med den skillnaden att han reflekterar över dem och utsätter dem för svåra prövningar.

En del i Therouxs filosofi tycker jag särskilt mycket om; hans motvilja mot att flyga. Mycket motvilligt sätter han sig vid något tillfälle på ett flygplan för att ta sig till ett nytt land – för att byråkratin tvingar honom. Anledningen till denna motvilja är att det ligger i själva idén med hans resa att se de gradvisa förändringarna. Den som flygar kastas från en kultur till en annan, från ett klimat till ett annat. För den som reser på landbacken finns inga sådana tvära kast. Svart blir inte plötsligt vitt – och tvärtom – utan det sker en succesiv förändring. En kultur fasas nästan obemärkt över i en annan och det blir möjligt att förstå hur saker hänger samman. Det är en tanke som utgör en av hörnstenarna i vår egen resa, en av de grundläggande tankarna med att ge oss iväg. Vi har bara inte formulerat den lika elegant som Paul Theroux gör i sin bok.

Den tredje boken på läsbordet då? Ja, här handlar det inte om overlanding, men väl om äventyr. Förre Handelsbanken-chefen Arne Mårtensson och hans fru Helene har de senaste åren seglat jorden runt i sin Hallberg-Rassy 62:a. De har seglat själva, tillbringat julen i Antarktis och berättar i Vid nytt roder om upplevelsen. Det är en resa med en fantasibudget – åtminstone för de flesta normala människor. Detta gör författarna ingen hemlighet av och det är åtminstone skönt. Men ingen av makarna Mårtensson är någon särskilt god skribent, och tilltalet är bitvis lite mästrande – även om de febrilt anstränger sig för att inte vara det. Fast trots allt: som seglare har jag svårt att lägga boken ifrån mig. Den är medryckande i all sin enkelhet. Ett hyggligt tidsfördriv en regning dag i ruffen.

Alltså vill jag inte direkt avvisa någon av de tre nämnda böckerna. Men ni förstår vilken jag helst plockar upp ur högen när tiden infinner sig.

Insåg efter lite mätningar i bilen idag att vi gjorde en ganska optimistisk bedömning av hur stor kylbox som kommer att få plats. Den planerade om 70-80 liter går för all del in, men inte om vi samtidigt ska ha två passagerarsäten – och det ska vi. Det är svårt att uppskatta sådant, uppenbarligen. Istället kommer vi med största sannolikhet att gå ner till 40 liter och därmed kommer den kunna byggas in lite snyggt bakom förarsätet. Prisnivån blir däremot snarlik eftersom vi väljer kvalitet snarare än Biltema-nivån…typ.

Satt härom kvällen med vår gode vän och tillika teknikguru, Mårten, och fick tips och råd när det gäller elförsörjningen i bilen. Den börjar sakta ta form och kommer antagligen att börja ta form efter sommaren.

Den avgörande förbrukaren är förstås kylboxen. Här betalar man onekligen för låg förbrukning (och förhoppningsvis kvalitet). De något billigare boxarna förbrukar många gånger mer än de dyrare. Egentligen ganska rimligt, förstås. Vi kommer antagligen att satsa på en påkostad box, omkring 80 liter, eftersom den trots allt är ganska direkt kopplad till välbefinnandet på resan. Utöver kylboxen kommer vi inte att göra av med så mycket energi. Vi kommer ha en 220-omvandlare för att ladda datorer, arbetsbelysning runtom bilen, eventuell innerbelysning, kompressor att använda vid behov osv. Sammantaget är inget av detta i närheten av den förbrukning som kylboxen står för. Så i slutändan är det en beräkning av hur länge vi kan stå still med kylboxen gående som kommer att fälla avgörandet.

I dagsläget tittar vi på en lösning med ett eller två förbrukningsbatterier förutom startbatteriet. Dessa laddas från generatorn och fördelningen sker manuellt, med hjälp av indikatorer och en brytare. Vi kopplar alltså inte ihop förbrukningsbatterierna med startbatteriet, men lösningen kommer antagligen (något förenklat) att innebära att vilket som helst batteri kan användas som strömkälla till vilken som helst förbrukare, även startmotorn, vilket förstås ökar tryggheten.

Ovanpå detta har vi våra funderingar att installera solceller. Dessa funderingar finns kvar, men det hänger på om det är motiverat. Solcellerna är tänkta för vi ska kunna ladda batterierna utan att starta motorn under perioder då vi står still. Men om vi har en batteribank som klarar tillräckligt långa stopp utan laddning, så faller förstås behovet av solceller bort. Därmed skulle vi också göra en inte oansenlig besparing – samtidigt som vi på något sätt ändå lärt oss gilla tanken på solfångare “ombord”. Vi avvaktar med beslut i den frågan.