Defending adventure

Jag har kört Defender i en månad nu. Men inte vår egen. Jag har, som jag tidigare berättat om, tillbringat maj i Sydafrika och passat på att skaffa mig kvalifikationer som safariguide – eller field guide, för att använda den korrekta benämningen. Så skulle jag tröttna på mitt jobb idag, så är jag alltså nu auktoriserad att ge mig in i den branschen. Det känns bra, och jag tror att en del av alla de bisarra kunskaper som jag skaffat mig den senaste månaden kan komma väl till pass under nästa års resa.

Hur var det då med defendern som jag kört? Ja, så här ser den ut. Vid just det här tillfället var den packad för att sova ute i bushen. Bilen är specialbyggd av Land Rover själva och levererad med samma pålitliga Tdi-motor som sitter i vår egen bil. Dock var det med viss sorg som jag konstaterade att skicket på de bilar vi hade till vårt förfogande under utbildningen lämnade en del i övrigt att önska. De hade behövt en varsam hand och lite kärlek. Men de rullade.

Ett annat vittnesmål om att vi valt rätt fordon svarade vår kursledare Andre för. Han äger tre Land Rovers, en “series” från sent 1960-tal, en Tdi som är arbetshästen, och en nyare Td5:a. Hans huvudbil, Tdi:n, har vid det här laget passerat 1 miljon km (!), dvs 100.000 mil, och det enda arbete han gjort genom åren är vanlig service och byte av slitagedelar. Självfallet passade jag på att pumpa honom på hur han håller sina fordon i skick.

Den senaste månaden har också erbjudit ett bra tillfälle att testa diverse utrustning. Standarden har liksom varit ganska enkel, med inkvartering i tält, ingen ström, i bästa fall ljummet vatten, rejält varmt på dagarna och bra kallt på nätterna. Jag har testat ficklampor, packenheter, skor och kläder för olika förhållanden. Jag kommer att återkomma till detta framöver, men jag kan bland annat nämna att den gamla MagLite:n är på väg ut ur basutrustningen, samt att den svensktillverkade fickkniven håller hög klass.

Jag har även passat på att gå igenom innehållet i ett fältapotek med en erfaren bushsköterska. För egen del lyckades jag dessutom med konststycket att bli biten på benet av en giftig sac spider. Det så kallade cytotoxiska giftet angriper vävnaderna och ger ett svårläkt sår med risk för nya infektioner. Botemedlet var en sällan skådad dunderkur med antibiotika, fjärran från vad en svensk läkare antagligen skulle ha skrivit ut. Man ska givetvis vara försiktig med antibiotika, men måste man ha det så måste man ha det, liksom.