Defending adventure

Att komponera ett reseapotek/första hjälpen-kit låter sig inte göras i en handvändning. Precis som när det gäller bilen så inser vi förstås att det kommer att uppstå incidenter längs vägen, det gäller bara att försöka klura ut vad.

Principen är den gamla vanliga: ”planera för det värsta och hoppas på det bästa”. Sannolikt kommer vi att drabbas av ett antal mindre skär- och klämskador, av vanliga skavsår, en eller annan förkylning och med stor säkerhet dålig mage vid ett eller ett par tillfällen. Teoretiskt så finns det förstås däremot så mycket allvarligare saker som kan hända, så viss beredskap krävs även för detta.

Genom åren har vi i tjänsten hunnit med ett antal olika överlevnadskurser, första hjälpen-utbildningar med mera. Vi har också redan rest en hel del i många av de länder vi passerar, och i liknande miljöer, så vi har en hygglig bild av riskerna. Det ger en viss trygghet, men gör också att den där sjukvårdsväskan tenderar att bli ganska omfattande.

De senaste dagarna har vi satt samman det viktigaste, och nu återstår bara en del medicinska preparat, varav en del receptbelagt, som vi kommer att komplettera med i Sydafrika hos vår lokale läkare som kan det här med afrikanska förhållanden. Främst handlar det om lite olika varianter av antibiotika, i den händelse olyckan skulle vara framme. Liksom malariaprofylax. Görrel har haft malaria och vill inte ha det igen. Själv vill jag inte ha det alls.

Hur gör vi med giftiga ormar och spindlar, undrade någon? Svaret är att vi undviker dem. Att bära motgift i rätt mängder för alla de tänkbara giftrisker som finns, är inte möjligt. Motgift ska dessutom användas av experter för att doseras rätt utifrån det aktuella fallet. Vi kan däremot identifiera vad det är som bet eller stack oss och vi kan kommunicera med omvärlden för att kalla på hjälp. Vi vet också att i de trots allt ganska få fall då ett giftbett är potentiellt livshotande, så är det faktiskt en myt att det skulle vara en fråga om minuter innan man är död. Oftast har man gott och väl tillräckligt med tid för att hinna till ordentlig sjukvård, även om det är en av de elakare ormarna som varit framme.

Så vad har vi med oss då? Förutom antibiotika och malariaprofylax så är vi utrustad för att klara de där vanliga småsåren och skadorna, liksom betydligt större och allvarligare sår med de förband som sådana kräver. Vår viktigaste medicinska insats blir antagligen att hålla infektioner borta från mindre sår och därför har vi gott om rengöring och bakteriedödande medel.

I samma kategori (yttre skador) finns även en ordentlig nackkrage, stödförband, mitellor och liknande.

Vi har smärtstillande preparat av olika varianter, även möjliga att kombinera till extra kraftfulla cocktails om det skulle bli riktigt illa. Vi kan hantera de vanliga magåkommorna både i form av diarréer och förstoppning, inklusive den fullständigt nödvändiga vätskeersättningen. Vi har preparat mot förkylningar, allergiska reaktioner och infektioner av olika slag, liksom för att behandla ögon, öron och hals som blir krassliga. Detsamma gäller mun och tänder, och en lång rad annat. Den nyfikne kan höra av sig till oss, så ska ni få en kopia på vår medicinska inventarielista.

Allt är givetvis noga genomgånget så att vi vet säkert att vi kan hantera/använda allt, och packat och listat så det ska gå fort att hitta. Vi har även med oss en del saker som vi inte kommer att använda själva; eftersom vi helt enkelt inte har kompetensen till det. Men eftersom vi har sett lite för många sjukvårdsinrättningar med bristande hygien, så har vi egna sprutor, kanyler, droppnålar, och skalpellblad, att sätta i händerna på duktig lokal sjukvårdspersonal.

Sedan var det ju det där med överkursen, de där okonventionella nödknepen som inte finns i boken och som brittiska SAS-instruktörer och afrikanska bush-sköterskor lärt oss. Som vilken glädje man kan ha av plastfolie, gummislangar och en kulspetspenna utan bläckpatron, i en sjukvårdsväska, samt varför man bör packa med sig ett par skyddsglasögon. Men det där tar vi en annan gång…