Defending adventure

Det finns dagar då vi verkligen har trevligt på jobbet – rent av väldigt trevigt! I veckan som gått har vi avslutat en del reportage, bland annat jobbet om vindalen Elgin. Lite mer okänt, mycket mer personligt.

Iona tillverkar riktigt bra vin på en gammal äppelgård som nu är till hälften vingård. Ägaren Andrew Gunn har sina rötter i Skottland och det förklarar varför vinetiketten pryds av ett vikingaskepp. Vi hade intressanta diskussioner om bland annat vikten av involvera arbetarna i processen. När Andrew Gunn kom till gården var den körd i botten, flera arbetare hade alkoholproblem och de hade aldrig anförtrotts något ansvar. Med “rehab”, fortbildning och andelar i firman, har inte vara gården utvecklats utan även människorna som arbetar där. Förmännen ute på fälten är inte längre vita utan hela odlingsbiten sköts nu av färgade och svarta.

Vi körde vidare till Highlands. Där träffade vi Justin Hoy, som under ett par timmar bjöd på en avslappnad vingårdsägares filosofier och tankar. Glöm snobberiet. Justin gör vin för att folk ska tycka om det och han ställer aldrig upp med sina viner på tävlingar eftersom det endast är den person som dricker vinet som kan avgöra om det är bra eller inte.

”I fully respect people who take their rosé seriously – I don’t,” sa Justin och slog upp ett glas av sin storsäljare rosén.

Vi gjorde ett av våra mer bejublade framträdanden i fredags, när vi besökte Camps Bay Primary School i samband med deras morgonsamling. Strax efter sju rullade vi in på skolgården och slog upp tält och markis på bilen. Görrel fick ansvar för tältstegen och hade under en knapp halvtimme ett par hundra elever som klättrade upp för att kika på hur vi ska bo det närmaste halvåret.

På själva samlingen pratade vi om Afrika, om äventyr och om att förverkliga drömmar. Vi svarade på svåra frågor som ”hur många timmar kommer resan ta?”, ”vad gör ni om det kommer in ett lejon i tältet?” och ”hur gör ni om alla reservhjulen har fått punktering?”. Sedan gjorde vi upp med ”sjundeklassarna”, skolans äldre elever, om att hålla kontakten och låta dem ta del av våra rapporter. Särskilt intresserade är de av den serie med korta artiklar som vi ska göra för Sydsvenskan, och som ska innehålla intervjuer med barn och ungdomar i vart och ett av de länder vi kommer att passera. Nyfikenheten för jämngamla ungdomar i andra länder är stor. Dessvärre var den inte lika stor i Sverige när vi före avresan undersökte intresset hos svenska skolor.

Vi kunde inte hålla oss. Officiellt rullar vi inte iväg förrän den 1 februari och då är det Kapstaden som är avreseort. Men som vi tidigare nämnt, och som många av er förstås vet, så är det Cape Agulhas som är Afrikas verkliga sydspets. Alltså kändes det inte mer än rätt att vi tog den vägen när vi häromdagen var ute och gjorde några jobb i trakten.

Vi hann inte mer än dra åt handbromsen förrän flera sällskap kom fram och gratulerade. De hade sett texten ”cape to cape” som vi har skrivet på bildörrarna och drog slutsatsen att vi nu var vid resans mål – särskilt som bilen dessutom är svenskregistrerad. Vi log lite lätt, förklarade att i själva verket var det precis tvärtom; att vi nätt och jämt har börjat. Gratulationerna byttes mot lyckönskningar och med en styv sydlig kuling i ryggen vände vi norrut igen. Natten tillbringade vi i vårt taktält på en inte så vildmarksmässig gräsmatta i fina lilla Napier.

Andile är 32 år och bor i Khayelitsha, den största kåkstaden utanför Kapstaden. Hur många människor som bor här vet ingen – men en gissning är 1,5 miljoner. Av dessa beräknas mellan 60 000 och 80 000 vara hiv-positiva. En av dem är Andile.

När han först fick beskedet att han var hiv-positiv fick han en chock. Hans fru lämnade honom. Han blev av med jobbet. Och den enda utväg han såg var att ta livet av sig. Han lade en snara om halsen, men räddades i sista minuten av grannarna.

Detta var 2004, president Thabo Mbeki och hans hälsominister Manto Tshabalala-Msimang styrde regeringens hiv-politik. Hälsoministern förordade vitlök och citron framför mediciner. Andile kände att budskapet var förvirrande och han var inte säker på om han ville börja med mediciner – tänk om de var dödliga som hälsoministern sa?

Så han gick till en traditionell läkare. Men det hjälpte inte. När han nio månader efter diagnosen kom till Läkare utan gränser (MSF) för att börja sin behandling med bromsmediciner, var han så svag att han endast kunde gå tio steg i taget. I dag arbetar Andile med att utbilda andra om hiv och medicinernas inverkan. Hans fru, som är hiv-negativ, har kommit tillbaka och paret har fått ännu ett barn. Med hjälp av finansiellt stöd från ett par européer gjorde Andile en spermatvätt innan hans fru inseminerades. Barnet som föddes var deras biologiska – och hiv-negativt.

- Vi ville ha ett barn till och jag ville samtidigt visa andra att även om man är hiv-positiv kan man fortfarande få barn som inte är smittade, säger Andile.

Khayelitsha har under många år legat i framkant när det gäller behandling av hiv-positiv. Detta är tack vare Läkare utan gränser som drivit behandlingsprojekt i kåkstaden sedan 90-talet. Med den nya regeringen finns också nytt hopp, metoder och kunskap från klinikerna i Khayelitsha sprids över landet. Och med den nye hälsoministern Aaron Motsoaledi finns det nytt hopp för Sydafrika över fem miljoner hiv-positiva.

Vi var på en mycket märklig tillställning på VM-arenan Cape Town Stadium igår. Svenska herrfotbollslandslaget är på besök och mötte Botswana i en match som arrangerades med kort varsel efter diverse turer som jag skrev om häromdagen.

Tillsammans med en liten skara tappra svenskar slussades vi in genom garaget och upp till VIP-läktaren, där fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell satt och sippade vitt vin. Intill oss satt några representanter från Botswanas ambassad. I solen på andra sidan satt ett hundratal åskådare. Totalt var vi runt 200 åskådare på en arena avsedd för 65 000.

Snittar serverades före avspark. Trestegsstjärnan Christian Olsson med fru släntrade in i på läktaren efter en stund. Matchkvaliteten var långtifrån underhållande. Plockmat i halvtid. Anders Svensson prickade in ett vackert svenskt segermål (2-1) i slutet av matchen och den svenska klacken gjorde vågen – en mycket kort våg.

Minuten efter slutsignalen lufsade tidigare landslagscoachen Tommy Söderberg ut på plan och ställde upp koner. Grabbarna hade nu ett lätt träningspass att se fram emot, medan det botswanska laget tog samma väg som oss ut genom kulvertarna.

Ni var ganska många som hörde av er efter att vi här i bloggen och på Facebook nämnt att vi kämpade med att få vår kylbox att fungera som den ska. Det har varit alltifrån oro över hur vi nu ska hålla ölen kyld, till konkreta tips på vad som kan vara fel och hur det bör åtgärdas.

För att stilla oron kan vi nu meddela att problemet verkar vara löst. När det först uppstod så stämde symtomen ganska väl med hur kylen borde bete sig vid spänningsfall till följd av för klena kablar. Verkstaden som gjort den delen av jobbet höll inte med, men vi bad dem ändå att uppgradera till större – överdimensionerade – kablar och nya kontaktdon. Dessvärre utan framgång.

En del huvudvärk och felsökning senare visade det sig att det nog dessvärre var den ganska nya kylen som felade. Nya teorier och åtgärdsplaner, alltså. Den svenske tillverkaren (Sunwind) hörde dessvärre aldrig av sig med svar på våra frågor – trots upprepade försök att nå dem. Istället gick vi själva tillsammans med vår servicekille på garaget igenom kablar och kopplingar på kylens insida och hittade efter en stunds sökande en dålig lödning, som åtgärdades.

Sedan dess har vi inte utsatt kylen för några elddop, men den har fungerat felfritt där bilen står parkerad på garageuppfarten i Vredehoek där vi för tillfället bor. I den slutliga utvärderingen av resan kommer det nog stå ”köp en annan kyl”, men tillsvidare har vi alltså den kylkapacitet vi vill ha.

Föreställ er en tepåse – men utan te. Istället för te är påsen fylld med aktivt kol och istället för en vanlig tepåse är det en påse av nanotrådar som innehåller bakteriedödande medel. Det här är enkelt förklarat professor Cloetes unika vattenfilter.

Vi träffade honom i dag på universitetet i Stellenbosch. Eugene Cloete är en entusiastisk forskare som på ett lättbegripligt sätt förklarade hur han kläckt idén – lite av en slump – och hur han och hans forskargrupp nu tagit fram en billig och kanske livsavgörande uppfinning.

Filtret är billigt. Att rena en liter vatten kostar inte ens 50 öre – och med industritillverkning kan den kostnaden skäras ner ytterligare. Ett filter räcker till en liter vatten. Man lägger filtret i en behållare, skruvar den på en flaska orent vatten och låter vattnet rinna igenom filtret. De bakteriedödande nanotrådarna tar som namnet antyder död på bakterierna och det aktiva kolet rensar bort alla kemikalier.

Just nu tas de första stegen mot en större tillverkning av filtret, teamet i Stellenbosch håller på att slipa på själva utformningen, men tekniken finns och den fungerar. Den är till och med så intressant för omvärlden att tidningen Scientific American har utnämnt filtret till “en av tio idéer som kan förändra världen”.

Professor Cloete var naturligtvis överlycklig för detta. Det krävs en afrikansk professor för afrikanska lösningar. Det är säkert.

Svenska fotbollslandslaget landar här i Sydafrika om en dryg vecka på ett kombinerat träningsläger och träningsturné. Planen var att man skulle möte Sydafrikas landslag den 19 januari här i Kapstaden och vi såg fram emot att få gå på VM-arenan Cape Town Stadium. Fotbollsintresset här är stort och eftersom träningsmatchbiljetter håller ett rimligt pris hade man av allt att döma kunnat spela för utsålda läktare. 

Vi har försökt få information om biljettförsäljningen, men ingenstans har det ens gått att få bekräftat att det blir en match överhuvudtaget. Så sent som igår meddelade så Svenska fotbollsförbundet att det nu skett lite förändringar i programmet. Den planerade matchen mot Moçambique i Neilspruit den 22 januari har ersatts av en match mot Sydafrika, och istället för sydafrikanska landslaget kommer Sverige möte Botswana här i Kapstaden den 19:e. Allt detta enligt svenska fotbollsförbundet alltså. Stor besvikelse hos oss förstås, eftersom det antagligen innebär att matchen flyttas till en annan arena här, dessutom blir det inte mot hemmanationen.

Hur som helst. Igår kväll meddelade så sydafrikanska fotbollsförbundet att man inte alls planerade att spela någon match mot Sverige, oavsett datum. Troligtvis följt av stor förvåning hos svenska fotbollsförbundet, som uppfattat allt som bokat och klart. Idag på morgonen kom ett nytt besked: “ok, för att vara hyggliga mot Sverige så ställer vi upp på en match den 22:e i Neilspruit. Men våra bästa killar är upptagna med ligaspel, så vi kommer med vårt U23-landslag”.

Vi har ett favorituttryck som antagligen kommer att återkomma på den här bloggen ganska många gånger: “T.I.A.” (“This Is Africa”).