Defending adventure

Kvinnorna i organisationen Bobbi Bear i Durban är inte några timida damer. Det hade aldrig fungerat. I själva verket tycks ingenting bekomma dem när det gäller att fullgöra sin självpåtagna uppgift att fylla ut de enormt stora maskorna i det sydafrikanska sociala skyddsnätet.

Det handlar i just Bobbi Bears fall om att hjälpa barn som utsatts för sexuella övergrepp, något som dessvärre är ett stort problem här i landet. För så långt är det nämligen fakta; att det finns många sydafrikanska män – i olika åldrar – som förgriper sig på barn. Det är en smal sak att rada upp tusentals vidriga fall där barnen ibland inte ens är året fyllt. När man ska försöka förklara varför det ser ut som det gör, för att försöka hitta en lösning, börjar det däremot bli svårare.

I internationell media har det länge cirkulerat en föreställning om att det i vissa sydafrikanska kulturer finns en tro på att sex med barn skulle bota HIV. Det är en tacksam exotifiering som fungerar bra som sensationstyngd förklaring. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt. Som vanligt.

Vi träffade Bobbi Bear häromdagen och framöver kommer artiklar med olika perspektiv på deras arbete och på problemen med övergrepp på barn att publiceras i Sydsvenskan och i Kyrkans Tidning. Har ni tillgång till dessa tidningar så missa inte det.

I förmiddags lämnade vi vår vän Matilda på flygplatsen i Durban efter tio schyssta dagar tillsammans. Sin sista kväll på första resan söder om Sahara bjöd hon på en kanonmiddag på en liten Mocambiqisk restaurang i Ballito vid kusten, strax norr om Durban. Tack för det, men framförallt: tack för tio trevliga dagar tillsammans, Matilda. Vi tror och hoppas att du fick en schysst Afrika-upplevelse.

Innan hon for fick vi också de här bilderna från den där elefantincidenten häromdagen. Själva hade vi fullt upp med att försöka tyda elefanttjurens kroppsspråk, så våra egna kameror vilade vid tillfället. Däremot finns nu två nya fotoalbum under multimedia. Dels från den afrikanska bushen, dels från livet på vägarna och bakom kulisserna på jobben vi gör. Båda kommer antagligen att fyllas på framöver. Håll till godo.

I helgen tog vi vägen genom Swaziland och stannade några dagar i vackra Malolotja där vi nästintill hade hela campingen, mitt i naturreservatet, för oss själva. Blesbockarna strövade runt oss morgon och kväll och även om det kom en del regn så hann vi med lite schysst vandring.

Via huvudstaden Mbabane körde vi söderut tillbaka in i Sydafrika. Görrel var mycket nära att läxa upp en gränspolis för en kommentar som skulle kunna tas som mutbrott. Men eftersom vi hade en del saker i bilen som inte får föras in i landet (främst matvaror) så hejdade hon sig i sista stund.

Den gångna natten tillbringade vi i St Lucia, vid havet. Främsta anledningen till att stanna här var att få träffa familjen Rinne från Stockholm som nu är på sluttampen av sin resa från Sverige till Kapstaden. Vi tackar och bockar för tips, råd, SIM-kort och annat som kommer att underlätta vår resa framöver.

Imorgon angör vi Durban där vi på fredag ska träffa de tuffa damerna i organisationen Bobby Bear. Mer om dem om några dagar alltså.

I drygt tre dygn har vi rullat runt i den väldiga Kruger Parken i östra Sydafrika. Parken är numer bara en del av den ännu större Limpopo Transfrontier Park, som även inkluderar vildmarksområden i Zimbabwe och Mocambique.

Med oss har vi haft vår första passagerare, Matilda, som vi plockade upp i Johannesburg tidigare i veckan. Vi gjorde sedan ett stopp hos safari guide-kollegan Francois i Middelburg och provade det guesthouse han håller på att ta över. (Missa det inte om ni ska köra sträckan Johannesburg-Kruger. Därefter begav vi oss in i Kruger för några dagars camping och safari i egen bil.

Vi har haft utmärkta ”sightings” och vi har alla våra favoriter. Matilda såg sitt första vilda lejon och det är förstås alltid något visst med det. Görrel rankar flodhästen, som ovanligt betade långt från vattnet flera timmar före mörkrets inbrott. Själv är jag bland annat nöjd med att ha fräschat upp fågelkunskaperna och spårningen, samt med att i praktiken ha fått studera beteendet hos en uppretad elefanthanne i övre tonåren. De skräckslagna holländarna i husbilen framför oss började backa i panik på den smala bropassagen och lämnade oss främst i ledet. Vi stannade vi kanten med avstängd motor och lät elefanthannen spela ut sitt register. Han ställde sig någon meter framför oss med utspärrade öron; han trumpetade, sprutade vatten och visade betarna för att visa sig på styva linan. Det respektfulla, men orädda beteende som vi visade genom att stå vid sidan men vägra backa, fick precis den effekt som alla teorier säger: efter några minuters demonstrativ föreställning vände han om och lunkade iväg genom skogen. Ibland är det skönt när djur som väger dubbelt så mycket som bilen tycks har läst samma läroböcker som man själv…

En bildserie från dagarna i Kruger kommer inom någon vecka att publiceras här. Själva kommer vi nu att ta sikte på Swaziland, göra en loop mot Durban, där vi släpper av Matilda som ska vidare till Kapstaden och sedan Bolivia, innan vi kör norrut igen med siktet inställt på Zimbabwe.

Dirk Viljoen kunde utan att skämmas köra tummarna innanför byxlinningen, kika ut över vidderna och säga: ”allt ni ser är mitt…och lite bortanför det också”.

Vi träffade honom häromdagen på hans mark för en artikelserie som vi gör om afrikanska bönder, på uppdrag av norska Bistandsaktuelt. Han är en storbonde även med Sydafrikanska mått mätt, och ståtar med omkring 10 000 hektar mark. (Och för er som – liksom jag – inte har Görrels lantbrukarbakgrund, så översätts det till 100 kvadratkilometer).

Att det råkade finnas ett litet guest house i ena änden av ägorna var mest en olycklig omständighet, tyckte Dirk. Han arrenderade marken och fick det på köpet, men han var ju bonde och inte särskilt intresserad av turistlogi. För oss passade det däremot fint och vi kunde tillbringa natten i det till gästrum omgjorda stallet, och sova i säng för första gången på knappt två veckor. Kvällen tillbringade vi i Clarens som är en liten pärla i Sydafrikanska Free State.

Mer om Dirk Viljoen och hans tankar om livet som sydafrikansk lantbrukare kommer som sagt att publiceras i Bistandsaktuelt vad det lider. Håll utkik på deras hemsida: www.bistandsaktuelt.no.

När vi nu lämnar Lesotho finns ett första litet fotoarkiv med ett blandat urval bilder. Du hittar det här.

Görrel har också lämnat det första av en serie radioinslag till OBS i P1. Läs mer om serien och lyssna på inslagen här.

Under våra första veckor i Sydafrika gjorde vi – vilket vi skrivit om här på bloggen – några jobb om landets vinindustri. Men när det gäller dryck så är Afrika – sett i ett lite större perspektiv – i första hand en öl-kontinent. I stort sett varje land i Afrika har minst ett eget bryggeri, som i de flesta fall dessutom ofta brygger riktigt hyggligt öl, i kategorin lättdrucken och törstsläckande lager.

Med start i Lesotho börjar vi nu vår botanisering bland Afrikas ölsorter och givetvis vill vi inte lämna er bloggläsare utanför. Vi kommer dessvärre missa ett par utmärkta afrikanska öl-länder, som exempelvis Uganda, men vi hoppas ändå bidra till lite fortbildning i ämnet. Vi vet redan att vi framöver kommer att komma till några riktiga favoriter, men låt oss inte gå händelserna i förväg.

I Lesotho finns det inhemska ölet Maluti, bryggt av Maluti Mountain Brewery i Maseru. Maluti är samma namn som på den lokala, pyramidformade hatten, och betyder ungefär ”bergig”. (Namnet ska inte förväxlas med ”maloti” som är pluralformen av den lokala valutan loti).

Vi pratar om ett lageröl som förutom de traditionella ingredienserna även har majs i innehållsförteckningen, vilket ger en viss syrlighet som fungerar fint i värmen. Beskan är rejäl och kanske rentav på gränsen till för dominerande, och smaken stannar kvar länge i munnen, men som med den mesta öl så är det inte nödvändigtvis något positivt. Ett öl som fungerar bra i lodge-baren efter en dags vandring men som man kanske inte behöver ligga på Systembolaget om att importera. Av fem möjliga Land Rovers så får Maluti 3,5 av smakpanelen.

“Barnen i Lesotho kommer vilja ha godis av er, och om ni inte ger dem något så kommer de kasta sten på er!” Orden kom från en person som inför vår avresa varnade oss inför vårt besök till Lesotho. Vi tog det givetvis med en rejäl nypa salt. Den typen av generaliserande påståenden gör man nog klokt i att behandla så.

Det visade sig att vi faktiskt blev tillfrågade om godis, men istället för stenkastning så mynnade det hela ut i en hjärtlig men intensiv fotbollsmatch på en röd, lerig väg. En mycket bättre reaktion tyckte vi, även om de lesothiska barnen behandlade den trasiga bollen betydligt bättre än undertecknad (som tog igen detta med en fysisk, europeisk spelstil). Kan också rapportera att röd afrikansk lera är MYCKET svår att tvätta bort från byxbenen.

Alltihop utspelade sig i bergsbyn Malealea där vi campat över helgen. Och där vi även känt på vad ett par tusen meters höjd gör med konditionen. Efter en vacker men ansträngande fyratimmarsvandring i förrgår, så var vi inte helt missnöjda med att gårdagen regnade bort helt och vi lugnt kunde sitta och läsa under ett korrugerat plåttak.

…var ingen större utmaning. Vi rullade över bron till Lesotho på morgonen idag och det var lite som att passera en inomeuropeisk gräns.

Vi lägger några timmar i huvudstaden Maseru innan vi åker vidare till Malealea där vi tänkte ägna helgen åt ledighet med bland annat vandring i den fantastiska naturen. På måndag är vi tillbaka och gör en antal jobb innan vi far vidare.

Lesotho ja, ett fattigt litet land insprängt i Sydafrika. Man uppskattar att över hälften av befolkningen lever i fattigdom, vilket troligtvis (det finns några olika mått på fattigdom) innebär att de lever på under 2 USD per dag. Stora personalnedskärningar i den sydafrikanska guldindustrin det senaste decenniet har drabbat Lesotho svårt, eftersom det inneburit en kraftigt minskad marknad för lesothiska gästarbetare och därmed en ökad arbetslöshet. Landet är också svårt drabbat av HIV och man uppskattar att omkring 30 procent av den vuxna befolkningen är drabbad.

Görrel kommer att göra en radiokrönika till OBS i P1 om den ekonomiska krisen i landet, och vi ska bland annat också träffa ungdomar och lantbrukare för några av de artiklar och reportage vi ska göra.

Mötet med professor Cloete och artikeln om vattenfiltret som kan förändra världen har nu nått läsarna av norska Bistandsaktuelt – och reaktionern har inte låtit vänta på sig. Bland annat fick jag mail från en äldre man som var pensionär “med kapital” – som han uttryckte det. Hans önskan var att få vara med att marknadsföra professor Cloetes filter. Vi får se vart den kontakt jag förmedlade leder till.

Att få väcka nyfikenhet, intresse och känslor med det vi skriver är en otroligt positiv känsla. Vi ska göra vad vi kan för att fortsätta på det spåret…