Defending adventure

Låt oss återkomma till ett kärt gammalt ämne. Den afrikanska tidsuppfattningen. Någon sa en gång: “Den vite mannen fick en klocka och den svarte mannen fick tid”. Det är inte utan att det ligger något i det.

Att tid är ett högst relativt begrepp på de flesta håll i Afrika är förstås ingen nyhet. Som besökare kommer man dessutom efter ett tag på sig själv med att till viss del slinka in i lunken. Dessutom vill man ju inte vara den som kommer och talar om hur saker och ting ska vara. Varför skulle vårt västerländska tidsbegrepp vara bättre än det afrikanska, vilket är mer flexibelt och antagligen mer hälsosamt?

Men så började vi ändå fundera igår. Vi skulle göra två intervjuer i en by utanför Lusaka, med hjälp av en lokal organisation. Något överraskade fick vi ett prydligt program över hur dagen skulle se ut (någon hade ägnat ett par timmar framför datorn som det verkade). Den första programpunkt (nationalsång och bön) var planerad till kl 09.00. Då var klockan strax efter 10. Omkring klockan 11 blev vi körda till byn ifråga och då hade alla där väntat i ungefär två timmar. Med oss hade vi ett följe på omkring åtta personer som alla vigt dagen åt att vara med, trots att endast en av dem egentligen behövdes. Trevligt för all del, men ineffektivt: onödigt många lämnade kontoret och vårt jobb tog dessutom extra lång tid på grund av alla inblandade.

Inräknat chaufför, medföljande personer, de som briefat oss på kontoret före avfärd och byborna själva, så gick det antagligen åt ett tjugotal extra “man-dagar” för att vi skulle kunna få till våra två intervjuer. Och ingen verkade anse att detta gjorde vare sig till eller ifrån.

Så tycka vad man vill om den afrikanska tidsuppfattningen (den är som sagt många gånger oerhört sympatisk också), men det är inte heller svårt att förstå varför exempelvis effektivitetssträvande, internationella företag tycker att affärer med Asien är enklare än med Afrika.

Det händer mycket på åtta år. Senast i Zambia och Lusaka vill jag minnas att det vare sig fanns Spar eller Shoprite – två sydafrikanska livsmedelsbutiker. Nu har de poppat upp som svampar ur skogen, och med samma digra utbud som på hemmaplan i Sydafrika. Runt omkring hela Lusaka ser vi välbekanta skyltar med sydafrikanska affärskedjor inom alla branscher – kläder, elektronik, hemmafix och fritid. Det är inte enbart kineserna som bygger vägar och investerar i landet, försäkrar vår vän Evelyn oss. Det är mycket sydafrikanska pengar som plöjs ner i landet. Sedan Angola har fått fred och mer och mer handel sker mellan Sydafrika och Kongo har Zambia gått från ett land i gränslandet, utan havsgräns, till en centralpunkt som alla passerar.

De flesta butiker och affärer öppnas av zambiska ägare som skrivit kontrakt med moderfirmorna nere i söder. Och i veckan kommer ytterligare en stor händelse. Kentucky Fried Chicken (inte vår favorit snabbmat precis) har efter tre år godkänt kvaliteten som zambierna kan leverera och öppnar sin första snabbmatsrestaurang i Lusaka. Vi kanske inte kommer springa ner dörrarna där. Och hur tokigt det än låter är det ett tecken på utveckling i landet…

Vi har fått lite frågor om vad vi har med oss i resebiblioteket, inte minst från andra aspirerande Afrikaresenärer. Det enkla svaret är ”alldeles för mycket” – både utrymmesmässigt och viktmässigt. Men vi både vill och behöver det mesta och tycker egentligen inte att vi har packat särskilt mycket onödigt (även om andra saker har fått stryka på foten).

Vad har vi med oss? Guideböcker givetvis. Vi reser ofta med Lonely Planets böcker. De är visserligen sällan särskilt underhållande läsning, men oftast svårslaget informativa och uppdaterade. Vi har valt att lägga oss på regionnivå, eftersom vi inte kan ta med guider för alla länder, och har alltså ”Southern Africa”, ”East Africa” osv. För löpande faktakontroller har vi Utrikespolitiska Institutets skriftserie ”Länder i fickformat” för de länder vi kommer att resa genom.

För att bättra på det allmänna Afrika-kunnandet (vilket hos halva besättningen förstås redan är utmärkt) så finns Richard Dowdens fantastiska ”Africa” med, liksom standardverket om Afrikas koloniala historia: ”The Scramble for Africa” (en tungläst men heltäckande historiebok). Annan bra läsning inför en resa till Afrika kan vara till exempel “Dark Star Safari” av Paul Theroux eller “”The Shackled Continent” av Robert Guest (den senare bör i våra ögon läsas med en liten nypa skepsis vad gäller de nyliberala lösningarna på Afrikas problem).

Den mest omfattande avdelningen i vårt resebibliotek är annars Andreas fälthandböcker. Bra faktaböcker om Afrikas djurliv är förstås ett måste – en om däggdjur och en om fåglar tycker vi är ett minimum för att sätta lite krydda på livet i bushen. Den ambitiöse har även lite fördjupningsläsning; i vårt fall bland annat ”Beat about the Bush Mammals”, ”Animal Tracks of Southern Africa” och ”Game Ranger in your Backpack”.

Vårt senaste tillskott i biblioteket är gode vännen och kollegan Mattias Hagbergs senaste bok ”Herredjuret” som nådde oss med bud i Victoria Falls. Riktigt, riktigt bra och tankeväckande läsning om kolonialism och vårt förhållande till naturen. Rekommenderas starkt.

Komplettera detta med valfri (gärna lättsam) skönlitteratur och du har en utmärkt bibliotek för en lång resa genom Afrika.

När vi nu hunnit sitta ner i Lusaka och sortera lite material har vi också passat på att uppdatera fotoalbumen ”Behind the Scenes”, ”Wild Life” och ”Zimbabwe” med lite nya bilder. De två förstnämnda kommer löpande att fyllas på längs hela resan och för att underlätta tittandet så ligger bilderna nu i ”omvänd kronologisk ordning”, det vill säga de nyaste bilderna kommer först och äldre bilder följer därefter.

”Släpp av passagerarna innan du kör ombord. Det är onödigt att riskera dem också.”

Orden kommer från en av de mer eller mindre självutnämnda ordningsmännen vid färjan från Botswana, över till Kazungula i Zambia. Han har vinkat fram oss som sista bil och dirigerar mig närmast nonchalant mot rampen till färjan, medan Görrel och våra passagerare Mattias och Caroline går ombord.

Först ner på strandbanken, ner i vattnet och sedan uppför lemmen. En decimeter till godo på ena sidan. Något mindre på den andra. När jag stannar med vinschen kloss an mot bilen framför hänger bakpartiet fortfarande ut över färjans akter. En kvinna försöker hålla ordning på sina höns och en man i blå overall tycker att vår bil blir en utmärkt sittplats. I ett svart dieselmoln startar den kvartslånga resan över Zambezi.

För oss var den här gränspasseringen, som vi gjorde för ungefär en vecka sedan, lite av en milstolpe. Vi hade läst om den där färjan och vi hade sett videoklipp på nätet. Vi hade hört historier om folk som tillbringat dagar i väntan på sin tur. Själva väntade vi i ungefär fyra minuter innan vi blev framvinkade, eftersom vår bil passade precis i den sista luckan ombord. Vi hann inte ens plocka fram den tilltänkta lunchen.

Väl på andra sidan sprang vi under en timme fram och tillbaka mellan olika skjul för att bli instämplade, betala skatter och försäkringar och få alla papper i ordning. När vi var klara hade vi betalat något mindre än vi väntat oss och var nöjda med det.
Nu, en vecka senare, sitter vi i Lusaka och har ägnat dagen åt att planera några kommande intensiva arbetsdagar. Vi har blivit erbjudna boende hos en bekants syster och byter för några dagar tältet mot en riktig säng.

Och till Mattias och Caroline: det har varit väldigt roligt att ha er med och att få visa er ett stycke Afrika. Tack för det och ha det bra i Kapstaden!

Görrels nästa radiokrönika för OBS i P1 kommer att handla om noshörningar; en spektakulär invånare i den afrikanska vildmarken som dessvärre går en mycket osäker framtid till mötes. Dess horn betingar svindlande summor på den asiatiska marknaden där de används inom traditionell medicin, och det leder i sin tur till en hänsynslös tjuvjakt.

Problemet berör båda huvudarterna av noshörning; spets- och trubbnoshörning (eller svart och vit noshörning om man så vill), och några underarter av dessa har redan helt dött ut i det vilda. För spetsnoshörningen är läget som allra mest akut eftersom de är betydligt färre till antalet. Mer om problemen med tjuvjakt kommer alltså i en av Görrels radiokrönikor framöver, och antagligen också i skriven reportageform någonstans. I väntan på det finns den senaste radiokrönikan, som handlar om Lesotho, att lyssna på här.

Och innan vi får frågor på det: låt oss reda ut det här med vit och svart noshörning. Ni som själva varit i Afrika och sett dem eller som är allmänbildade på området kan ju sluta läsa här.

Benämningen ”svart” och ”vit” noshörning har inget med färgen att göra. Båda är gråa, om än i lite olika nyanser. En markant skillnad mellan dem är däremot dess spetsiga respektive fyrkantiga överläpp. Holländarna som kolonialiserade södra Afrika såg denna skillnad och benämnde den fyrkantiga överläppen som ”vid”, (samma ord på afrikaans som på svenska), eller på engelska: wide. Engelsmännen hörde fel och trodde att man pratade om ”white”. Och på den vägen är det, det vill säga den andra sortens noshörning – den som inte var ”vit”, fick benämningen ”svart” av bara farten.

Vi har alltså en noshörning med fyrkantig överläpp, lämplig för att beta gräs, som på engelska heter square lipped rhino eller i vardagligt tal white rhino, och som på svenska brukar kallas trubbnoshörning eller vit noshörning. Och så har vi en noshörning med spetsig överläpp, lämplig för att knipsa av grenar på buskar och träd i en snygg 45-gradig vinkel, som på engelska heter hock lipped rhino eller black rhino, och som på svenska blir spetsnoshörning eller svart noshörning. De olika underarterna av dessa båda huvudarter tar vi en annan gång.

För er som skulle behöva komma i kontakt med oss under tiden i Zambia har vi ett lokalt nummer som är +260 962 10 69 57

Vi hör rört oss norrut och har kommit till Lusaka – Zambias huvudstad. Färden gick via Chobe National Park i Botswana. Efter våra dagar i spökparken Hwange var safarin i Chobe en än bättre upplevelse. Välskött. Bra vägar (trots att vi är i regnperiod) en vacker natur – och stora hjordar med djur.

Topp sightings måste innefatta lejoninna och lejonhanne, en hjord på mellan 50 och 60 elefanter samt den mycket ovanliga Lechwe som endast finns i det här hörnet av världen. På kvällarna hörde vi flodhästarna i vassen. Bilder på blandade djur kommer så småningom på den här bloggen.

Det var skönt att komma ut ur Zimbabwe på något sätt. Intressant att vara tillbaka efter tio år – frustrerande att inte kunna jobba. Men vi höll öron och ögon öppna och iakttagelser kommer läsare och lyssnare att kunna ta del av så småningom.

För ett par dagar sedan tog vi pråmen över Zambezifloden och hamnade i Zambia. Tio minuter tog det och sedan var det en liten pappersexercis att ta sig igenom grindarna. Vägskatt, koldioxidskatt och försäkring. Men lugnt och metodiskt tuggade vi oss igenom.

Tog en natt i Livingstone – med utsikt över Zambezifloden. Tog en sväng till Foley’s Land Rover för att kolla några detaljer på bilen. Ett ställe att varmt rekommendera till alla som behöver se över sin Land Rover i Livingstone!

Vi kastar oss mellan högt och lågt, tungt och lite lättare: den högst ovetenskapliga resan genom Afrikas stora öl-utbud går vidare. Vi har sedan några veckor lämnat Sydafrika bakom oss och låter landet representeras av ett av de mikrobryggerier som de senaste åren har poppat upp. Vi väljer Clarens Brewery från lilla Clarens i Freestate (en liten pärla som är väl värd ett besök).

Clarens tillverkar fem olika öl och när vi provade oss igenom dem för några veckor sedan fastnade vi för deras ”Red”, som är ett försök att göra en ale i brittisk stil. Fantastiskt i färgen och friskt och trevligt i smaken så räcker det ändå inte riktigt hela vägen. För efter ett par mycket njutningsfulla klunkar så rinner smaken undan ganska snabbt och lämnar inte mycket efter sig. Det blir tre Land Rovers.

I Sydafrika väljer vi annars ofta en Windhoek Lager för att släcka törsten med (finns att få tag på i Systembolagets beställningssortiment). Den är inte från Sydafrika utan från Namibia, och även om vi nu aldrig kom dit så var det ganska nära, så vi tar med den också. Stor beska fungerar bra i den afrikanska värmen och även om inte heller den här lämnar några outplånliga spår efter sig så är det inte heller det som är tanken. Windhoek är en törstsläckare, rakt upp och ner, och som sådan är den alldeles utmärkt.

Samma utlåtande får Zimbabwes standardlager Zambezi. Kännarna säger att den inte smakar riktigt likadant som ”på den gamla goda tiden”, men vi tycker att den är god. Även här en stor beska, något blommig och möjligen en aning metallisk i sin karaktär. Sammantaget blir det ett gott betyg också till Zambezi.

Strax efter klockan fyra rullar vi in på Robins Camp i Zimbabwes största nationalpark Hwange. Vi har ägnat några timmar åt att följa färska spår från en lejonhanne, men har inte varit särskilt framgångsrika. Så här års är växtligheten tät och gräset högt. Lejonet skulle mycket väl kunna ligga några meter från vägen utan att vi skulle få syn på honom.

På Robins Camp finns inte en människa. Receptionen är öppen, men öde. Restaurangen är igenbommad och tom. En fransig zimbabwisk flagga vajar från en sliten flaggstång och i den tomma poolen växer gräs. Det är som att komma till en spökstad som lämnats i all hast och som sedan gradvis förfallit.

Efter en stunds letande hittar vi en kvinna som sköter campen och som berättar att vi är de första gästerna på fem dagar. Vi slår läger och konstaterar ganska snabbt att stängslet runt campen inte skulle betraktas som säkert. Snarare tvärtom. Vi hittar spår av fläckig hyena och lejon och är därför lite extra försiktiga när vi går till toaletten efter mörkrets inbrott. På natten somnar vi till det lite matta rytandet från en gammal lejonhanne som lagt sig att vila i mörkret några hundra meter bort.

Det är tråkigt att se en park med sådan fantastisk potential som Hwange förfalla. Vägarna är usla, trots att några enkla åtgärder skulle mota bort erosionen och därmed förbättra tillgängligheten. Camperna är nedgångna och personalen gör visserligen vad man kan, men de jobbar med nästan obefintliga resurser.

Dessutom är det glest mellan djuren och det är något som inte stämmer. Listan över påstådda arter i parken är lång, men den motsvaras inte av de få spår och andra livstecken vi hittar. Vi ser visserligen giraff, elefant, gnu, zebra och några andra arter, och vi ser spår av tre olika lejon, men i övrigt finns inte tecknen och spåren som borde finnas där.

Under en och samma dag hittar vi däremot tre olika elefantskelett. Det är inte konstigt i sig; elefanter dör ju faktiskt. Men de ligger alla på platser som är väldigt otypiska för vilken miljö gamla elefanter väljer att dö på. Käkbenet och tänderna från den ena visar dessutom att elefanten i fråga bör ha varit vid ganska god vigör (minst två av de sex tanduppsättningarna finns kvar). Att lejon skulle ge sig på så här stora djur sker bara i yttersta undantagsfall. Alltså är det svårt att veta vad man ska tro. Vi kan däremot konstatera att vid inget av skeletten finns betarna kvar.

Det är ingen hemlighet att tjuvjakt är ett stort problem på många håll i Afrika. Det är ingen hemlighet att den förvärras av fattigdom. Elefanter och noshörningar jagas för betar och horn som säljer bra på den svarta marknaden, andra djur jagas för köttet. De djur som vi trots allt ser i Hwange är oerhört nervösa och skygga, på ett sätt som de inte borde vara i en stor nationalpark. De är obekväma med bilens närvaro och vad det beror på kan vi bara spekulera i. Klart är att allt inte står rätt till och att Zimbabwe har en lång väg tillbaka till att bli en uppskattad safaridestination.