Defending adventure

Vi håller koll på er! Närmare bestämt: vi håller koll på besöksstatistiken på vår hemsida, och när vi ser hur många ni är som följer oss där så blir vi både rörda och nästan lite generade. Men glädjande är det. Tack, snälla.

Svenska besökare (läs: från datorer i Sverige) dominerar förstås stort. Det är i dagsläget en kamp mellan de tre storstadsregionerna och den senaste veckan drog Göteborg och Västkusten det längsta strået, tätt följt av Skåneregionen på andra plats, och Stockholmsområdet är akterseglad på tredje plats. Därefter har vi spridda besökare över hela landet. Skelefteå är för närvarande ledare utanför storstadsområdena.

Och i ett internationellt perspektiv? Efter Sverige kommer Norge på en säker andraplats, antagligen tack vare de reportage och artiklar som vi gör för norska Bistandsaktuelt och som genererar en hel del trafik via deras hemsida. Därefter har det varierat en del, och ganska mycket berott på var vi befinner oss. Den gångna veckan såg topp-5 ut så här:

1. Sverige
2. Norge
3. Sydafrika
4. Malawi
5. Danmark

Det tar ungefär en och en halv timme för malawiska Costina Phiri att gå till skolan på morgonen. Hon har lektioner mellan klockan sju och klockan två, sedan går hon hem igen och äter dagens första mål mat. Därefter går hon tillbaka till skolan igen, eftersom det erbjuds frivillig kvällsundervisning och hon vill inte riskera att hamna på efterkälken jämfört med de elever som bor närmare skolan. Efter ytterligare två timmar av lektioner går hon hem igen och sätter sig att göra läxorna i skenet av en ficklampa.

Costina är en smart tjej som jobbar hårt, så när hon exempelvis kämpar med att göra sig förstådd på engelska så är det inte där det brister. Det är undervisningen som håller en så låg nivå att det är svårt att inte bli upprörd över all fantastisk potential som slarvas bort.

För Sydsvenskans räkning gör vi en serie med afrikanska skolungdomar. Missa den inte om ni har tillgång till tidningen (vad vi vet publiceras den inte på nätet).

Hans kollega var upptagen med att skriva ut en bot för fortkörning till frun i bilen (inte många kilometer för fort men ändå). Under tiden kom den äldre polismannen fram till herrn i bilen (undertecknad) och räckte fram en 20 cm lång träpinne, vars bark han var i full färd med att tuggade i sig.

“Här smaka! Traditionell medicin”, sa han och log ett spjuveraktigt leende.

Under normala omständigheter hade jag avböjt, men när mannen som insisterar är en beväpnad polisman på den afrikanska landsbygden så kommer saken i ett lite annorlunda läge. Jag provade en liten bit. Den smakade syrligt och möjligen med en anstrykning av anis.

“Det är bra för…du vet…”, sa han igen och log.

Antagligen såg jag fortfarande lite frågande ut, varpå polismannen gjorde en så diskret gest han kunde mot skrevet.

“Ja, du vet, om det behövs lite hjälp. Här, ta lite till, men säg inget till frun.”

Vi skrattade båda gott och jag lyckades avleda hans uppmärksamhet tillräckligt för att låta barkbiten gå i soppåsen på golvet.

Det här är inte tänkt att vara en blogg där vi själva och vår bil ska stå i centrum. Men eftersom vi får en del frågor om hur det går med bilen och övrig utrustning, så har vi i alla fall samlat ihop lite erfarenheter och kommentarer kring detta. Under den nya fliken Utrustning har vi nu därför börjat samla våra erfarenheter och där uppdaterar vi löpande med servicenoteringar och anteckningar kring annan utrustningen.

En liten kommentar beträffande varumärken: vi gör den här resan helt utan sponsring från tillverkare, butiker eller andra företag. Vi har betalat fullt pris för all vår utrustning och känner oss därför fria att risa och rosa enskilda märken helt efter eget huvud. Läs mer här.

Lite valda bilder från Malawi finns nu bland albumen på fotosidan. Även ”behind the scenes”-albumet har fått ett litet tillskott och som tidigare nämnts så har alltså wild life bilderna fått bildtexter.

Serengeti. Ngorongoro-kratern. Masai Mara. Smaka på namnen. Visst har de en närmast magisk aura av äventyr kring sig. Åtminstone har de det för oss. Alla vi som vuxit upp med Ett med naturen och fått den afrikanska savannens alla märkligheter förklarade av Arne Weisses trygga stämma, har svårt att inte känna så inför dessa kenyanska och tanzaniska parker.

Vi har – under den här resan och tidigare – bockat av ganska många av de främsta parkerna i södra Afrika. De närmste veckorna ska vi nu även uppleva några av dessa världsberömda parker i östra Afrika.

Och när det gäller just dessa parker så finns det ett återkommande, och allt annat överskuggande samtalsämne bland västerlänningarna som vi träffar på campingplatser längs vår väg: priserna. För visst, det är dyrt att resa in i exempelvis Serengeti – och ännu dyrare om man vill ner i Ngorongoro-kratern. Men varför skulle det inte vara det, frågar vi oss?

Den tiden är förbi då vita västerlänningar reste till Afrika för att uppleva vildmarken så som man själv ansåg det bäst, utan att anse sig behöva betala för det. Den tid då Afrika betraktades som ett slags vilt allemansreservat som vem som helst kunde exploatera om man bara kunde ta sig dit.

Vad vi vet (och vi har ägnat oss ganska mycket åt ämnet) så är de flesta nationalparker runtom i Afrika oerhört välskötta. Enorma summor läggs på konservering och naturvård. Massturismen är en gigantisk utmaning som måste hanteras och då är höga priser inte bara ett sätt att finansiera verksamheten, det är faktiskt ett sätt att begränsa tillströmningen och därmed påfrestningarna på den känsliga naturen här.

Ja, det innebär ett slags segregering. Bland västerlänningar är det i första hand de som har gott om pengar som kan resa på safariresor till Afrika. Men de flesta länder har kraftiga subventioner för den egna befolkningen och då är det faktiskt ganska svårt att bli upprörd. Vi andra får helt enkelt se det som en prioriteringsfråga. Vill vi att denna vilda natur ska finnas kvar så att vi kan uppleva den, så får vi faktiskt vara beredda att betala för det. Själva väljer vi bort de fina lodgerna, vi campar och lagar vår egen mat på spritköket och sedan lägger vi de pengar vi sparar på att få en rad oförglömliga naturupplevelser.

”Var är ni? Får man fortfarande hänga på?”

”Självklart”, svarade vi och sedan dröjde det inte mer än ett par dygn innan det kom ett nytt sms: ”Är i Nairobi. Tar en bussasatan och ansluter imorgon.”

Alltså har vi den senaste veckan åter varit tre i bilen, när vår vän Lukas valde att ta påsklov på den afrikanska kontinenten. Vi skriver detta i Iringa (även om det möjligen publiceras först när vi hunnit till Dar Es-Salam). De närmaste dagarna kommer vi att besöka Ruaha, en av Tanzanias lite mindre kända, men mycket hyllade nationalparker – en ny bekantskap för oss alla.

Därefter reser vi alltså vidare mot Dar vid kusten och sedan mot Arusha. Jämfört med vår mycket preliminära (och egentligen helt betydelselösa) tidsplan så ligger vi ungefär två veckor efter. Antingen kör vi in det uppåt Europa. Eller så gör vi inte det.

Vi har fått några frågor kring bilderna som ligger i albumet ”Wild life”, på fotosidan. Inte minst har det gällt fåglarna, ett område där vi själva betraktar oss som trevande nybörjare. Det måste sägas direkt att kunskaperna hos er som läser är imponerande.

Men för att svara på några av de frågor som vi fått så har nu samtliga bilder i albumet försetts med en förklarande bildtext av vad de föreställer (även om det i vissa fall förstås är uppenbart).

De kom springande mot oss i en stor grupp och viftade med sina sedelbuntar, penningväxlarna. Kurserna haglade och vi duckade. Att växla vid gränsen brukar aldrig vara någon bra idé, och det tänkte vi försökte undvika den här gången också.

Vi har kommit till ett nytt land, som ni förstår. I går passerade vi gränsen mellan Malawi och Tanzania. Även detta en relativt enkel passage. Några stämplar och ett par skatter att betala. Insåg att det är bra att vara påläst också för tulltjänstemannen tyckte först att Land Rover, det var nog en stor bil det, och ville ha 105 US-dollar i skatt. Men vi stod på oss och sa att Land Rover visst inte var någon stor bil utan att det räckte med 25 US-dollar…

Gränsens största behållning var annars försäkringsmannen Andrew, som lugnt och metodiskt övertygade oss om att han var mannen som skulle sälja försäkring till oss. Vi mötte honom först på Malawi-sidan där han presenterade sig för att sedan hålla sig i bakgrunden.

Sedan uppenbarade hans sig plötsligt igen, denna gång på cykel. Han körde framför oss mellan gränsövergångarna och viftade vilken väg vi skulle ta – lite som en lots. Det var denna bisarra syn som fick oss att falla till föga. Och det blev Andrew som (efter lite förhandlande) sålde försäkringen till oss och så var vi över. Redo för nästa land!

Första intrycket var ett bättre välstånd, det var något med känslan. Kanske i hållningen på hur folk gick. Eller färgerna på kläderna. Fattigt är det, men det känns inte lika fattigt som Malawi.

Kan inte riktigt säga vad det beror på. Kanske var det plåttaken på husen. Eller att fler skoluniformer var hela, att barnen hade skor, jag vet inte. Men något var det. Nu ska vi ta reda på vad.

Testen av afrikas ölsorter har nått fram till Zambia och Malawi, båda med sina egna märken: Mosi respektive Kuche Kuche.

Namnet Mosi är en förkortning av Mosi-Oa–Tunya, vilket är det lokala namnet för Viktoriafallen. Ölet smakar alldeles utmärkt och påminner ganska mycket om Zimbabwes Zambezi; en stor beska och smakrik maltighet som när den är riktigt, riktigt kall är ett utmärkt botemedel mot det vi kallar ”landsvägsstrupe” (lång dag på dammiga vägar) och som endast kan avhjälpas med just kall öl. Smakpatrullen (vid den här testen förstärkt med Mattias och Caroline) landar i en välförtjänt fyra.

Kuche Kuche är mer av en parentes i sammanhanget. I Malawi är det Carlsberg som regerar och har gjort så under många år. Den danska öl-jätten fick under förre presidenten Hastings Banda ett oförskämt bra kontrakt och servar idag hela södra Afrika från sitt bryggeri i Malawi. På landets barer är det därför i första hand Carlsberg lager som gäller. Men danskarna är inte dummare än att de begriper värdet av lokal förankring och därför brygger man sedan många år också det ”lokala” ölet Kuche Kuche.

Hur det kan komma sig att annars kompetenta Carlsberg lyckas producera ett så blaskigt öl som just Kuche Kuche kan man däremot fråga sig. Visst släcker det törsten om så krävs, men med så obefintlig smak så kan man lika gärna välja en flaska vatten och tjäna några kronor. Det blir en tvåa och inte direkt någon uppmaning om att ligga på Systembolaget om en import.