Defending adventure

– Jorden kan jag bara använda mig av indirekt. Jag kan bruka den, men jag äger den inte. Jag kan inte ta den som säkerhet för ett banklån och jag kan inte sälja den. Det är därför vi är kvar i fattigdom, för vi äger inte de marker där vi odlar, sa Edith Saidi, en kvinnlig bonde som vi intervjuade förra veckan.

Hennes kommentar har fått mig att fundera mycket över fattigdom och det som kallas title deed och som jag enklast översätter till lagfart. Alla de småbönder vi träffar runt om äger inte sina jordar men de drömmer om att utöka sin verksamhet, kanske börja med grisuppfödning eller värphöns. Kanske rent av starta en helt ny rörelse som ett bageri. Men eftersom de inte kan belåna marken och troligtvis aldrig kan spara ihop så mycket pengar så att det räcker till ett startkapital, förblir detta drömmar.

– Vi behöver äganderätt över våra marker. Men vi kräver det inte. Kanske är vi rädda. Vi har demokrati och yttrandefrihet, men vi vet inte hur vi ska använda oss av den, förklarade en av de kvinnliga bönderna vi träffade förra veckan.

Men vem är det då som äger jorden? Inte helt enkelt att förklara och reda ut men i stora drag fungerar det ungefär så här. Staten äger viss mark som kan säljas eller arrenderas ut (till industrier och storjordbruk exempelvis). Den andra jorden hamnar under ett slags traditionellt ägarskap där den högste chiefen fördelar besittnings- och nyttjanderätt till byns hushåll, men där ingen äger marken som sin privata egendom. Det kallas communal land och kan väl översättas som en form av gemensamt ägande av bykollektivet…i brist på bättre ord.

De allra flesta accepterar att det är så här systemet fungerar och det är inget som man diskuterar och debatterar särskilt mycket. Men det får mig ändå att fundera hur den afrikanska landsbygden skulle ha sett ut och utvecklats om det gamla invanda plötsligt revs upp och alla småbönder fick lagfarter till sina åkerlappar. Skulle de sälja? Ta banklån? Eller skulle allt bara fortsätta som vanligt?

Innan vi lämnade Kapstaden träffade vi sydafrikanske David och engelska Naomi, som några veckor efter oss gav sig iväg på samma resa, landvägen mot Europa. De tog inledningsvis en annan väg än oss och kom ikapp oss i Lusaka för ett par veckor sedan. Därefter har vi sammanstrålat lite då och då i Zambia och Malawi – senast vid Lake Malawi häromdagen.

David berättade om hur han vid den malawiska gränsen glatt försökte – som han trodde – göra rätt för sig genom att betala några av de skatter och avgifter som man snabbt vänjer sig vid när man reser genom Afrika.

“Jag vill betala koldioxidskatten, tack”

“Vi har ingen koldioxidskatt”, blev svaret.

“Ok, då vill jag betala vägskatten istället”.

“Vi har ingen vägskatt.”

“Men trafikförsäkring då, eller visumavgift?”

“Nej, inte det heller. Välkommen!”

Alltihop stämmer ganska väl med vår egen bild av hur den afrikanska byråkratin fungerat så här långt. Inte så att det alltid är gratis, men det är ordning och reda på vad som ska betalas, man får prydliga kvitton och priserna stämmer med vad vi i förväg tagit reda på att de ska vara. Ingen har hittills varit i närheten av att be om några mutor.

Och i de poliskontroller som det kryllar av i de flesta länder blir vi oftast förbivinkade. Ibland vill de se på bilens registreringsbevis och att vi har dubbla varningstrianglar (vilket det faktiskt är lag på, så inget konstigt med det). Vid inget tillfälle har vi känt att poliser och andra myndigheter tar chansen att sko sig lite extra på oss som västerlänningar. Snarare tvärtom, faktiskt. Bemötandet är oerhört vänligt och glatt. Återstår att se om detta håller i sig norröver.

Vad gäller David och Naomi så kör de nu till Mocambique och vi kommer troligtvis inte att ses igen längs den här resan. Vi önskar dem lycka till och följer dem på deras blogg: http://www.thelongdrive.net/.

Det finns inte en enda dator på hela stationen. Kontrollrummet är ett arbetsbås med ett par telefoner, några handskrivna tjänstgöringslistor och en knapp som är märkt med ”fire”. I garaget strax intill står två brandbilar, den ena med två knytnävsstora stenskott, den andra med en kraftig krockskada på vänster framskärm och utan steg upp till hytten.

Brandbilarna är från Scanian och har körts slut av brandkåren i Storbritannien innan de hamnat här i Lusaka. De zambiska brandmännen som nu har dem som sina arbetsredskap saknar reservdelar och lagar akuta skador efter bästa förmåga. ”Men dåliga vägar sliter på hårt på materialet”, suckar stationschefen.

Han berättar att bristande infrastruktur inte bara märks i de dåliga vägarna. Tillgången till vatten är också i stort sett obefintlig på många håll. Det betyder att brandmännen har att jobba med de ca fyra kubikmeter som de bär med sig i bilen när de kommer till en brand. På bara några minuter är det vattnet slut och man måste tillbaka till stationen för att fylla på nytt. Detta tolkas i sin tur ofta av panikslagna boende som om brandmännen ger upp, och stenkastning är därför en del av brandmännens vardag.

60 brandmän jobbar i treskift om vardera 24 timmar för att från en station täcka Lusaka med omnejd, ett område med en radie på 20 mil. Förutsättningarna är sannerligen olika ibland. Ett reportage om brandmännen i Lusaka kommer att publiceras i tidningen Swedish Firefighters, vad det lider.

Förra veckan fick vi följande kryptiska fråga från en grindvakt på en campingplats, när vi rullade upp strax efter mörkrets inbrott: “are you comming or are you here?” (“kommer ni eller är ni här?”). Vi var ganska trötta och svarade något i stil med “Eeeh, vi är här nu…tror vi”.

De senaste dagarna har vi ånyo börjat fundera lite på vår position. Av någon anledning verkar just Malawi vara lite sisådär, när det gäller att få iväg meddelanden till vår karttjänst som visar var vi befinner oss. Därför är den position som just nu anges lite gammal, men för er som undrar så har vi varit i Cape McLear vid Lake Malawi och därefter en sväng förbi Zomba ett stycke söderut för att göra ett jobb. Vi är nu tillbaka i Lilongwe och kommer köra norrut imorgon.

Bland våra fotoalbum finns nu också ett litet urval bilder från jobben vi gjorde under veckorna i Zambia, samt från vad vi hade för oss däremellan.

Tanken slår mig samtidigt som jag stänger av motorn. Jag har just gjort en liten gir med bilen och vänt upp dess högra sida så att vi nu kan se den unge elefanthannen när han betar sig fram genom den täta vegetationen, rak mot oss, bara ett tiotal meter bort. Min bedömning är att han är i mitten av tonåren och han har antagligen ganska nyligen blivit bortstött från hjorden. Resten av sitt liv kommer han att leva ett ensligt elefanthanneliv.

Jag känner mig privilegierad att få sitta här. Att få se detta ståtliga djur i sin naturliga miljö. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera lite över relationen mellan mig och elefanten. Är vi båda en del av samma verklighet? Anser jag mig stå över honom i något slags hierarki över livsformer? Vad gör att jag anser mig ha rätt att sitta här och ohämmat titta på honom?

Jag skyller dessa grubblerier på den bok jag just läst ut: ”Herredjuret” av vår gode vän och min kontorskollega sedan drygt tio år, Mattias Hagberg. Det är en synnerligen tänkvärd och ögonöppnande skissering av människans relation till naturen, en granskning av hur vi ser på oss själva i relation till det vi valt att kalla ”djur” och ”vildmark”. Dessutom är den uppbyggd och skriven på ett sällsynt underhållande sätt – lättsamhet och djupsinnighet i en kombination som jag vet är mycket svår att åstadkomma.

Boken kom i januari och vi fick den tillsänd oss för några veckor sedan. Den har nu fått ett tunt lager rött, afrikanskt damm mellan sidorna och en sak är säker: få platser är så väl lämpade för att läsa den, som just Afrika. Här stod mänsklighetens vagga och hit reser människor, som vi själva, för att bland annat uppleva den fantastiska naturen. Vi kan alla behöva stanna upp och fundera lite över hur och varför.

Så läs den i Afrika, läs den i Göteborg eller läs den varhelst i världen du befinner dig. Det är en mycket, mycket bra bok!

Ni som följt med via Facebook vet att vi hunnit vidare till Malawi och att vi just nu sitter vid Malawisjöns strand och jobbar undan. Livet kunde sannerligen varit värre.

Men låt oss för ett ögonblick dröja oss kvar lite vid Zambia. En del av er hör då och då av sig och frågar om mer konkreta restips. Vi har medvetet varit lite sparsamma med just dessa, bland annat för att vi i olika sammanhang kommer att publicera resereportage och därför sparar vi de bästa tipsen till dess.

Vad gäller Zambia så kommer ett reportage att publiceras i Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar framöver, men ett allmänt hållet restips kan absolut utfördas: missa inte Zambia! Bland de som reser som oss genom den afrikanska kontinenten så är det många som väljer bort Zambia. Gör inte det. För oss har det varit en höjdpunkt så här långt. Det är ett vackert, vänligt och spännande land – ett land som liksom de flesta afrikanska länder kämpar med många problem, men som samtidigt också visar att det går att resa sig ur den allra djupaste krisen. Inte utan hjälp, det ska medges, men ändå.

Den hugade safari-turisten ska se till att ta sig till South Luangwa. Parken har likheter med parkerna i Botswana, i att den ligger något avsides och därför snarare lockar verkliga entusiaster än de stora massorna. En annan likhet är att djurlivet är varierat och ganska väl samlat, samtidigt som det känns ”vildare” än det i de stora parkerna i Tanzania, Kenya och Sydafrika. Här finns de vackra Crawshay’s zebra, Thornicroft’s giraff och den unika pukun (se bild härintill) som väckte visst intresse när Görrel skrev om den på Facebook för en vecka sedan.

Som ett starkt försäljningsargument har South Luangwa också en oerhört hög nivå på sina guider, både vad gäller kunskap och etik/integritet. Vi prövade dem lite med några klassiska testfrågor och blev inte besvikna. Deras respekt för djuren, inte minst under nattkörning, var dessutom imponerande. Vi gillar att de inte använder radio mellan bilarna, utan att man ser det man ser. Vi gillar att man lämnar dagaktiva djur i fred på natten. Och vi gillar att guiderna håller stenhårt på hur mycket de nattaktiva djuren exponeras – alldeles oavsett om det retar upp betalande gäster när strålkastarna släcks mitt under leopardens jakt på impalan.

Bonden Des vill helst inte prata med oss. Men eftersom två av hans kollegor inte kan, låter han sig övertalas. Vi får köra ut till gården, säger han, för själv tänker han inte komma in till Lusaka – jag förstår honom! Vi körde några kilometer ut från Zambias huvudstad och sedan 37 kilometer ut i bushen på riktigt dålig grusväg.

Des kom till Zambia från Zimbabwe 2002 när Robert Mugabe och hans hejdukar tagit hans farm. Mamma som bodde kvar på farmen tillsammans med Des fick också flytta och hyr nu ett hus i Harare. Men Des som närmar sig 60 år hade hört om möjligheterna i grannlandet Zambia och flyttade hit. Tog över 900 hektar jord som inte brukats på åtta år och planterade tobak.

Nu sitter Des med lån upp över öronen på en nergången gård i Zambia och försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Mugabe tog allt, säger han. Och så säger han en del som jag lovar att inte skriva i tryck för han fruktar Mugabes repressalier mot släktingar som är kvar i Zimbabwe.

En höjdare nära regeringen har fått Des gård i president Mugabes så kallade landreform och nästan inget odlas längre där. Zimbabwe som en gång var södra Afrikas kornbod kämpar nu för att producera mat så att hungern hålls för dörren. Mugabe sägs vara sjuk – och den här gången lär det vara på riktigt – men vad som kommer efter honom vet ingen.

- Britterna lovade oss ersättning i en framtida landreform då de skrev på Lancasteravtalet 1979. Inte ett öre har vi fått. Mina föräldrar är födda i Zimbabwe och min mor har det oerhört kämpigt nu. Skriv det. Att den äldre generationen, de som inte kunde flytta, de lider nu, säger bonden Des innan han trampar ut för att visa oss de gulnande tobaksbladen som torkar i hans lada. I det nya landet. I hans nya hem. Där han säger att han trivs för han lämnas att bruka jorden i fred.

Efter några dagar i den fantastiska zambiska parken South Luangwa (rapport kommer) har vi nu dragit vidare till grannlandet Malawi, efter ytterligare en smidig gränspassering. Vi bor hos vänner i Lilongwe och nås de närmaste ca 10-14 dagarna på telefonnummer: +265 881 578327.