Defending adventure

Under det första dygnet i Egypten var vi ganska förvirrade över vad klockan egentligen var. Våra mobiltelefoner som båda har automatisk justering av tidszoner gav oss olika besked och så gjorde också några sökningar på internet.

Det ena budet var att klockan var samma som i Sverige, vilket lät märkligt, men vad vet man. Det andra budet var att klockan fortsatte vara samma som i Sudan rakt söderut, vilket kändes mer rimligt. Vi frågade helt enkelt på hotellet och fick veta att vi skulle ställa tillbaka klockan en timme (och alltså hamna i samma tidszon som Sverige). Vi lydde. Sedan frågade vi för säkerhets skull igen på restaurangen där vi åt middag och fick veta att vi skulle ställa fram klockan en timme igen, för att hamna i samma tidszon som hela östra Afrika, Sudan och Östeuropa.

Sagt och gjort, men när vi imorse gick för att äta frukost på hotellet så tittade den yrvakne servitören på oss och konstaterade att vi var en timme för tidiga. Snart hade vi samlat på oss en hel rad med olika bud om vad klockan egentligen var och vi blev mer och mer förbryllade.

Efter nya sökningar på internet börjar det klarna. Egypten ligger normalt sett en timme före Sverige (EET). Men från och med i år så gör man i Egypten ingen omställning för sommartid, vilket medför att Sverige ”kommer ikapp” under några månader och alltså har samma tid. Detta verkar däremot vara information som inte har nått ut till alla egyptier.

Det som är intressant i sammanhanget är att det här samhället tycks fungera ganska bra trots att invånarna alltså inte är överens om vad klockan är. Men ok, vad är väl en timme hit eller dit i ett land vars främsta byggnadsverk är sisådär 4 500 år gamla.

Många har undrat över resan mellan Sudan och Egypten. Ja, den sker med båt. Det finns landgränser men dessa är stängda för privatresor och används bara för godstransporter. Istället åker man till den dammiga lilla hålan Wadi Halfa i norra Sudan och tar en personfärja över Nassersjön till betydligt större Aswan i Egypten. Har man, som oss, med sig en bil så får man snällt lämna ifrån sig den för separat transport på en lastpråm som tar ett par extra dagar.

Den 18 timmar långa färjeturen längs Nilen är en intressant historia. Det är trångt och varmt. I överprisade små hytter kan man avnjuta något slags luftkonditionering, men detta valde vi bort och sov istället på däck tillsammans med sudaneser i vit jelabiya. Nästan bara män syns till. Kvinnorna håller sig gömda under däck.

En mindre magåkomma förtog en del av upplevelsen för oss, men att somna efter att först ha njutit av en magnifik stjärnhimmel är speciellt. Vi kan fortfarande ana Southern Cross vid den södra horisonten, men samtidigt har vi nu också sett Polstjärnan för första gången sedan vi lämnade Sverige i december.

Lika speciellt är det att vakna när skeppets egen böneutropare sätter igång strax före klockan fem på morgonen och männen samlas till gemensam bönestund mellan de som väljer att ligga kvar på sina filtar, kartongskivor eller räddningsvästar från livbåtarna.

Avstigningen i Egypten är kaosartad så allas pass ska kontrolleras före vi får gå i land, varefter samtliga passagerare samtidigt vill passera genom dörren in till säkerhetskontrollen. För vår del avlöpte viseringsproceduren smärtfritt och vi räknar med att det stora elddopet kommer i samband med bilens ankomst – vilket troligtvis blir på söndag förmiddag.

Det är glest mellan bra internetuppkopplingar, men vi försöker updatera så gott det går. Följ oss gärna på Facebook också – där vi försöker inkomma med lite mer frekventa inlägg http://www.facebook.com/profile.php?id=586927937&v=box_3#!/pages/Defending-Adventure/128354447184039

Men först: En liten resa genom en stor öken….

De flesta vi känner som reser över Afrika som vi, har valt ett annat GPS-system än Tomtom (som vi kör med)…Garmin med Tracks for Africa. Jag vet inte om den nya vägen hade funnits där, men den fanns inte i våra kartor och guideböcker (vi har fått veta att den heller inte finns på några nya kartor i Sudan, för så nya kartor finns inte…). Så vi körde norrut från Khartoum och missade avtagsvägen eftersom alla skyltar är på arabiska och vår arabiska är väldigt bristfällig…

Plötsligt tog vägen liksom slut. Den enda asfaltsbit som fanns kvar vände söderut…så vi hittade lite män att fråga (väldigt få kvinnor ute om dagarna här). De talade hjälplig engelska, men såg så klart till att hitta någon annan som pratade bättre och efter flera konsultationer stod det klart. Det var öknen som gällde 350 kilometer norrut, följ järnvägen och kör, löd instruktionerna. Så det gjorde vi.

Men först förvissade en av de hjälpsamma männen sig om att vi hade diesel och vatten. Och så drog vi. Över sanden, med ögonen på järnvägen och temperaturmätaren. Sänkte lufttrycket i däcken när vi insåg att det började bli lös sand. Och så fortsatte vi.

På natten slog vi läger vid en sanddyn och satt med näsan i vädret och tittade på stjärnorna. Det finns få saker som är så vackra som en afrikansk natthimmel i öknen.

Vi körde genom lös sand, hård sand, korrugerad sand, sand med små sten och röd sand, gul sand, vit sand och med berg i horisonten och helt utan berg i horisonten. Mil efter mil. Med jämna mellanrum körde vi förbi en liten järnvägsstationsbyggnad. Men de var alla förfallna eftersom tåget slutat gå för ett halvår sedan – samtidigt med att de byggt den nya fina vägen som vi (tack och lov) missade avtagsvägen till.

Många, långa sandiga timmar senare anlände vi Wadi Halfa – och bjöd genast in att närvara vid en nubiskt bröllop…satt på kvällen och drack te på en matta under stjärnorna och diskuterade stort och smått med vår värds bror. Inte så illa för att vara en helt vanlig måndag.

Och just det, snart har vi passerat två tusen mil!

Egentligen kom inte värmen i Sudan som en överraskning. Vi visste ungefär vad som väntade. Men som vanligt med extrema väderförhållanden så går det liksom ändå inte riktigt att i förväg föreställa sig hur man själv och ens prylar ska reagera.

Mitt på dagen snuddar temperaturen vid +50C. När vi går och lägger oss runt kl 22 så har det krupit ner till strax under 40-strecket. Vid ingen tid på dygnet är temperaturen under 30 grader. Madrass, sängkläder och kudde är ordentligt genomvarma och får aldrig tillfälle att svalna. Kropp och kläder är konstant blöta av svett. I bästa fall drar en svag, varm vind genom tältets myggnät på natten.

Allt vi gör går extremt långsamt. Vi dricker mellan sex och åtta liter vatten var om dagen, men känner ändå behov av vätskeersättning. Kylen kämpar tappert för att hålla vatten och mat kallt. Föremål som legat i solen i mer än tre minuter går inte att ta i utan handskar. Tyg, papper och trä blir torrt och sprött. Vätskor – allt från bilens oljor till schampo och tandkräm – blir extremt lättflytande. Ur kallvattenkranen på toaletten kommer varmt vatten.

Är det synd om oss? Givetvis inte. Vi pustar och stönar, ligger vid middagstid i skuggan och flämtar med våta handdukar över huvudet. Men det här är en del av resan det med. En del av Afrika som vi inte vill missa. Sudan är, vilket vi nämnde häromdagen, oerhört vänligt. Med något enstaka undantag har alla varit tillmötesgående, tjänstvilliga och välkomnande. Sudan får inte många turister, vilket på sätt och vis är synd. Vi återkommer framöver med fler reflektioner kring detta.