Defending adventure

Vi trampar nu alltså åter europeisk mark igen; närmare bestämt italiensk. Det gör vi efter att ha tillbringat ganska precis en vecka på ett italienskt fraktfartyg, något som inneburit en omfattande konsumtion av böcker och dvd:er.

Och kaffe – för givetvis stod det en snygg espressomaskin i skeppsköket. Dessvärre imponerade däremot inte maten, men det är en annan historia. Vi fick i alla fall chans att fräscha upp våra nautiska navigeringskunskaper.

Detta skrivs från Bologna och vi stannar resten av veckan i den här regionen innan vi drar oss norrut. Med största sannolikhet kommer det nu att bli lite glesare mellan blogginläggen, eftersom Europa inte direkt är resans fokus. Precis som många av er därhemma kommer vi helt enkelt att gå på semester nu (med några undantag).

Vad som kan dyka upp är några sammanfattande betraktelser från resan. Och för den som inte har något bättre för sig så går det bra att läsa ett av mina (Andreas) första publicerade resereportage från just Bologna, skrivet på uppdrag av Göteborgs-Posten för drygt tio år sedan. Håll till godo. Och ha en fortsatt bra sommar!

Att passera den israeliska gränsen är något som ”overlanders” fruktar. Vi som gör den här typen av resa kommer i en bil/buss/lastbil som är till bristningsgränsen fylld med saker och israelerna är notoriska för sin noggrannhet när det gäller att genomsöka inresande bilar.

Så hur var det då? Inte så farligt som vi befarande, är svaret. Men det beror kanske mest på att vi verkligen fruktade det värsta. Jämfört med alla gränspasseringar hittills så var israelerna oerhört välorganiserade. De flesta var mycket trevliga, men samtidigt korrekta och lite stela. Personalen vid gränsen är ung, mellan 20 och 30 och vi upplevde dem som lite nervösa. Det var inte riktigt läge att småprata, även om det gick fint med några.

Vi fick vårt visum på några minuter efter bara ett par enkla kontrollfrågor (dvs inget förhör om tidigare resor och ev terroristverksamhet). Vi fick sedan tömma bilen på all packning, vilken röntgades separat, medan bilen togs iväg till ett garage. Där vet vi inte exakt vad som hände, men vi kunde konstatera att de i sin kontroll tagit av hjulen i alla fall. I vår packning var det inte primuskökets gasbehållare, köksknivar, elektronik eller livsmedel som var mest intressant, utan vad vi hade för böcker. Vi fick behålla allt.

Hela proceduren tog omkring tre timmar (vilket föregåtts av en och en halv timme på den jordanska sidan).

Det slog oss när vi häromdagen kom över gränsen till Israel: plötsligt kändes det som att vara tillbaka i Sydafrika. Vi stannade på en ren och snygg bensinstation som hade ett picknickområde och en välsorterad butik. Borta var de låga priserna på diesel (Israel är tre gånger dyrare än Jordanien och nästan tio gånger dyrare än Egypten). Detsamma gäller mat och det mesta andra.
Men det som framförallt slog oss, var att det fanns något välbekant över de judiska israelerna som vi mötte på vägen upp till helgtillhållen vid Genesarets sjö. De rullade in på campingplatserna i stora fyrhjulsdrivna bilar; storvuxna föräldrar med illasittande shorts hoppade ur, tätt följda av en stor barnaskara. Och innan någon hunnit reagera så var ett avancerat läger uppslaget och grillen tänd.
Likheterna med den sydafrikanska afrikanderbefolkningen är slående. Åtminstone tyckte vi det, där vi satt i varsin campingstol och tittade på. Det var dels hela deras uppenbarelse, deras sätt att röra sig, prata med varandra och förhålla sig till sitt campande.
Och vid närmare eftertanke finns det fler likheter. Båda är de vita folkgrupper som har sitt eget språk, ett språk som talas av få människor i världen men som omhuldas som stora kulturspråk. De ser sig som utvalda folk, men samtidigt också oerhört utsatta, något som ibland leder till extrema uttryck och som har sina obehagliga avarter. De tar plats men är samtidigt försiktiga. Religion spelar en viktig roll. Åsikterna är generellt sett konservativa – ibland väldigt konservativa.
Och så det där med det ständiga grillandet. När helst vi gick genom campingen, vare sig det var strax före läggdags eller tidigt på morgonen så stod folk och grillade stora köttstycken. Skillnaden är att i Sydafrika blir man som utländsk besökare snart inbjuden att delta i måltiden och man får en kall öl tryckt i sin hand i samma ögonblick som man presenterar sig. Det var inte utan att vi längtade tillbaka en smula.
Imorgon åker vi till Jaffa varifrån vi ska besöka Tel Aviv, som lär vara en helt annan värld än den vi mött i Israel. En modern och liberal storstad; lite som en israelisk Kapstaden, hävdar vissa. Vi får se.

Israel blev något av ett bonusland för oss. Logistiken kring Mellanösterns oroligheter fick oss att till slut att bestämma oss för att ta genvägen över Medelhavet och då fick Israel bli sista land före Europa.

Vi ältar fortfarande om vi tog rätt beslut, men även om vi sörjer att vi missar de länder som vi nu tvingas besöka en annan gång, så är vi också glada att vi får chansen att se Israel. Det är ett land som alla har åsikter om – så också vi, förstås.

Vi medger att vi kommer högst oförberedda, eftersom vi inte räknat med att hamna här. Vi erkänner också att vi inte är särskilt kunniga när det gäller Mellanöstern, även om vi efter snart en månad i regionen börjar få en hygglig grundförståelse. Alltså tänkte vi lämna de djupa politiska analyserna till bättre lämpade skribenter. Vi ska möjligen göra några utvikningar, men de får vänta till vi känner att vi har en stabilare grund att stå på.

Sanningen är nämligen att vi under de första dagarna har varit turister, rätt och slätt. Ni vet sådana där som har kameran på magen och som säger ”oh, vad trevligt!”. Vi har tillbringat några dagar vid Genesarets sjö (Sea of Galilee). Vi har gjort en gastronomisk rundtur i Golanhöjderna för att titta närmare på det schyssta utbudet av lokala, småskaliga livsmedelsproducenter. (Vi gillade bland annat skarpt vad den blott 11 åriga vingården Chateau Golan åstadkommer). Och vi har nu anlänt Jerusalem där vi campar på toppen av Oljeberget, med utsikt över Klippmoskén och al-Aqsamoskén.

Israel charmar och förskräcker på samma gång. Det bjuder på fantastiska upplevelser och möten och det bjuder på hårresande besvikelser. Så mycket har vi redan hunnit konstatera. Men det är ett land som inte upphör att fascinera – på gott, såväl som på ont. Så i väntan på att vi själva kan formulera våra känslor lite bättre: välkomna med era egna erfarenheter…

I skolan fick vi lära oss att den svenske kungen Karl XI brukade resa runt i sitt kungarike utklädd till en figur kallad ”Gråkappan”. Avsikten var att se hur det egentligen stod till med saker och ting i landet. (När vi följt svensk nyhetsrapportering den senaste tiden föreställer vi oss att även den nuvarande svenske kungen skulle vilja gömma sig bakom täckmantel ibland – om än av andra skäl).

Hur som helst; vi skriver detta i Jordanien och det må vara hur det vill med sanningshalten i historierna om ”Gråkappan”, men här använder sig i alla fall kung Abdulla II av just detta trick.

Den möjligen något motvillige kungen sägs av elaka tungor vara mer förtjust i sitt brittiska arv från mödernet, än av sitt jordanska kungablod på fädernet. Men nu är han än gång kung och som sådan har han bland annat, i förklädnad, låtit sig skrivas in som patient på ett statligt jordanskt sjukhus för att se har vården fungerat. Han har gått till skatteverket för att kräva tillbaka sin skatteåterbäring. Och han har vistats i de så kallade ”frihandelszoner” som finns i Jordanien. Allt för att – enligt hovet trogna medier – kunna verka för att saker och ting blir bättre för jordanierna.

Överallt i Jordanien är väggar och fasader tapetserade med kungaporträtt. Det är den officielle kungen med alla medaljer, det är militärkungen i kamouflagekläder, det är den avslappnade kungen i jeans och skjorta, det är kungen som jagar med jaktfalkar, det är kungen bakom ett enormt maskingevär. Porträtten är så pretentiösa att det är svårt att inte skratta, och det verkar inte riktigt stämma överens med Abdulla II:s trots allt ganska västorienterade stil. Vi kan inte riktigt bestämma oss för om det här verkar vara en man med mycket stor humor eller en man som fullständigt saknar självdistans. En välinformerad svensk källa här säger att det nog är någonstans mittemellan.

Vi har varit inne på det tidigare, men vi vill gärna passa på att återkomma till ämnet: den svenska diplomatkåren imponerar. Saken är att vi från nu och under resten av resan knappast kommer att ha med svenska ambassader att göra och därför vill vi passa på att summera vår upplevelse och säga att de personer vi har stött på på svenska beskickningar längs vägen har imponerat på oss.

Vi vet att man som journalist förväntas hålla en klädsamt sval distans till myndighetspersoner, och det ska sägas att vi tidigare, på en del platser i världen, har stött på ambassadpersonal som inte alltid har verkat vara rätt person på rätt plats. Men på den här resan är intrycken helt entydiga: Sverige har en mycket kompetent diplomatkår. Vi har också, eftersom vi då och då rest i sällskap med vänner från andra länder, kunnat jämföra med deras erfarenheter från andra europeiska ambassader. Detta har nästan alltid stärkt vår bild.

Så utan att nämna någon enskild så vill vi rikta ett tack till de svenska diplomater som har hjälpt oss med praktiska detaljer, med information, eller som ”bara” varit oerhört gästvänliga och trevliga.