Defending adventure

Klockan var ganska exakt 13.30 när vi igår rullade över det sista krönet före Nordkap längst upp i norra Norge. Det var slutdestination för en lång resa som dagen före hunnit passera 30 000 km och som tagit sex månader och två veckor.

Afrika var hela tiden fokus och Europa har varit lite av en trevlig avrundning, så vi semestrat oss fram mellan vänner i bland annat Schweiz, Frankrike och Norge. Det har varit lite som avslutningssträckan i Tour De France, om det finns några cykelintresserade därute som hänger med på den liknelsen.

Väl i Oslo visade det sig att sträckan upp till Nordkap skulle bli längre än vi väntat oss. Vi har nämligen sedan vi kom till Europa ”slarvat” lite med researchen vad gäller resvägar och avstånd.”Allting är ju så nära”. Nåja, inte riktigt allting, visade det sig.

Men vi hade en vacker, ungefär 220 mil lång, resa upp genom landet. De ökända ”dåliga vägarna” i Norge tänkte vi inte så mycket på; vi höll i stort sett samma fart som vi gjorde på autobahn (vilket kanske säger mer om vår beskedliga fart där).

Och Nordkap då? Jo det är oerhört vackert och väl värt besöket, men det är också rena rånet. Summan av vägavgifter och inträdesavgifter närmar sig snabbt tusenlappen. Men om vi nu skrivit ”Cape to Cape” på vår bil så får vi liksom skylla oss själva.

Så vi tänkte inte så mycket på det utan kände oss både nöjda och stolta när vi korkade upp en flaska champagne och åt lyxpicknick på motorhuven med utsikt över havet och de blånande klipporna.

Var det värt alla uppoffringar – ekonomiska och andra? Skulle vi göra det igen? Ja, utan tvekan. Det finns bitar som vi inte är jättesugna på att köra en gång till, men i det stora hela skulle vi inte tveka om tillfälle uppenbarade sig.

Fast egentligen så tror vi inte att tillfällen ”uppenbarar sig”. Åtminstone inte för det mesta. Man får skapa dem själv – något som vi tänker fortsätta att göra.

Nu har vi hunnit ta oss tillbaka till Sverige och vilar ut några dagar hos våra vänner, familjen Benson i Kiruna innan vi fortsätter söderut. Det kommer kanske några inlägg till, men vi vill härmed passa på att säga ett stort TACK till alla er som hört av er med glada tillrop och uppmuntringar, alla er som kommenterat på bloggen och hört av er via mail, facebook och sms, alla er som hjälpt till med tips och rekommendationer, er som kommit och hälsat på oss längs vägen. Vi är lyckligt lottade som har så många fantastiska vänner och nu längtar vi efter att få träffa er igen!

Någonting i fasaden verkade bekant. Kanske inte helt och hållet, men helt klart till viss del. Först var det svårt att sätta fingret på det. Men så började det liksom lukta lite av billig rom och några svavelosande svordomar kunde höras på avstånd; det var något om ”sötvattenspirater” och ”bomber och granater”. En obestämbar känsla av stundande äventyr kom krypande.

Förklaringen kom snart, innanför grindarna till Cheverny i den franska Loire-dalen. För den som inte redan har svaret går det bra att spela filmsekvensen nedan.

Just det: slottet har (något stympat) stått som förebild för Moulinsart, där den tecknade seriejournalisten Tintin och hans vapendragare Kapten Haddock huserar. (Den tecknade versionen av byggnaden råkar faktiskt vara Haddocks arvegods, men låt oss inte fördjupa oss alltför mycket i det.)

Jag misstänker att jag inte är ensam i branschen om att ha Tintin att tacka för mitt yrkesval. Nåja, åtminstone delvis. När jag som yngre (och något äldre) plöjde igenom dessa seriealbum gång på gång, så var det förstås svårt att inte komma att se journalistyrket i ett härligt äventyrligt skimmer.

Senare gick det upp för mig att journalistyrket visserligen inte handlar så mycket om skattjakter, bergsbestigning och månfärder. Inte alls faktiskt. Den journalistiska vardagen är nämligen mycket långt borta i Tintins värld och betydligt mer odramatisk i verkligheten (sorry, ni som trodde något annat). Vid närmare eftertanke så kan jag inte påminna mig att han i något av alla album skriver så mycket som en enda rad och det borde förstås ha varit en ledtråd. Var försörjningen kommer ifrån är oklart, men allt det där insåg jag helt enkelt lite för sent.

Så då får man göra det bästa av situationen och skapa sina egna äventyr. Vi kommer kanske inte direkt kommer upp i Tintins nivå när det gäller den biten, men så här när vi nu närmar oss upplösningen i vårt eget lilla äventyr så känns det på sin plats att sända den gode George Remi och hans seriehjälte en tacksamhetens tanke. Vem vet, utan Tintin-läsning under uppväxten, så hade kanske den här resan aldrig blivit av.

Vi har fått en del mail och andra förfrågningar som tyder på att det verkar råda lite förvirring om vår färdväg och beräknade hemkomst. Inte så konstigt eftersom vi hunnit ändra oss ganska många gånger den senaste månaden.

Men för alla er som hört av er och undrat så kommer här en liten grovskiss på vad som återstår under de kommande veckorna. Notera återigen att det är just en grovskiss; precis som tidigare så tänker vi ta oss friheten att ändra oss precis när vi vill.

Vi är just nu i Frankrike, efter att ha ägnat två veckor åt norra Italien och Schweiz. För tillfället ligger vi lite efter var vi ursprungligen planerade att vara vid den här tiden. Vi har hela tiden sagt att vi räknar med att vara tillbaka i Göteborg i slutet av augusti. Det ligger fast, men det beror inte så mycket på att vi måste vara tillbaka då, utan på att vi vill hinna med Nordkap innan det börjar bli alltför kallt däruppe.

Så eftersom vi alltså ligger efter schemat så har vi valt att istället för att köra via Baltikum och Finland till Nordkap, så tar vi oss istället upp genom Norge (via färja från Danmark).

Vänner med strategisk placering längs vägen kan räkna med besök, om så önskas.

“Ursäkta mig, jag talar tyvärr ingen tyska”, säger jag.

“Det var inte tyska, det var rätoromanska”, kommer svaret.

Det faktumet hjälper mig visserligen inte, men eftersom campingföreståndaren även pratar hjälplig engelska så föranleder det hela en diskussion om Schweitz fascinerande språklandskap.

Just rätoromanskan pratas bara av en mycket liten andel av befolkningen, främst i kantonen Graubünden, men också i divsere byar/enklaver här och där. Omkring 60 000 människor förstår språket, men bara 35 000 har det som modersmål. Något som inte hindrar uppkomsten av dialekter – inte mindre än 12 stycken, vilka sinsemellan lär vara svåra att förstå.

Vi är i den lilla byn Flims i Graubünden, där man dock generellt sett talar schweitzer-tyska, medan man i byn Laax på andra sidan ån har rätoromanska som huvudspråk. En man vi pratar med förklarar att han (som är inflyttad holländare, men även talar tyska och franska) råkar bo på andra sidan ån, vilket gör att hans barn (som han har ihop med sin tjeckiska fru) har rätoromanska som förstaspråk i skolan.

Vi reser senare genom den tysktalande delen av Schweiz, och besöker våra vänner Roland och Denise i Tierachen utanför Bern. De pratar en schweizer-tyska som inte tyskarna förstår (även om de också kan prata tyskarnas högtyska om de vill). Som andraspråk i skolan lärde sig franska och för de fransktalande schweizarna gäller det omvända. Resultatet är generellt sett dåliga engelskakunskaper. Kanske inte så konstigt om man har fyra “inhemska” språk och en massa lokala varianter.