Defending adventure

Vi har tidigare här på bloggen citerat den norske upptäcksresanden Roald Amundsen, som yttrade de bevingade orden: “Adventure is just bad planning”. Det finns en liten poäng i det, eftersom goda förberedelser alltid är att rekommendera. Samtidigt är det allt det där oförutsägbara som oftast gör en upplevelse så mycket mer värd. Vore det verkligen roligt om allting alltid blev precis som man tänkt sig?

När det gäller Afrika, den kontinent som oftast spelar huvudrollen i våra egna små äventyr, så är oförutsägbarheten ständigt närvarande. Saker och ting blir sällan som man tänkt sig, men de blir oftast bra ändå – och ofta bättre än man tänkt. Det där är för övrigt ett tema som kommer att genomsyra vår bok om Afrika som kommer i augusti – det och den afrikanska generositeten som är fullständigt överväldigande. Dessa båda saker i kombination gör det till en sällsynt trevlig kontinent att “äventyra” på.

Men ett äventyr kan förstås innehålla något helt annat än att resa runt halva jordklotet. Vi vi de som med rätta upplever det som ett äventyr att gå och handla med sina barn. Vi vet andra som gör oändligt mycket mer extrema saker än vi själva. Som Lars ‘Lövis’ Löfström, som vi träffade nyligen. För ett par år sedan tog han sin rullstol och ägnade ett halvår åt att köra från Marocko till Sverige. Hans följeslagare var en kompis som körde sträckan på en gammal damcykel. Deras resa är inte bara ett inspirerande äventyr, det är en fantastisk fysisk prestation som är svår att toppa.

Så när vår vän M i Kapstaden hörde av sig idag och önskade “Happy Adventure Day”, så nappade vi direkt. Låt den 1 februari bli just äventyrsdagen. Utsikterna att få den internationellt erkänd är kanske inte så stora, men låt oss se vad vi kan göra. Tills vidare uppmanar vi till äventyr i stort och smått. Själva skissar vi på nästa långresa med Land Rovern – en resa som fortfarande ligger en liten bit bort, men som ni knappast kommer att kunna undgå.

Som ni redan sett här intill så kommer boken från vår resa genom Afrika att komma ut i augusti i år. Manuset är i stort sett klart, men fortfarande återstår en hel del detaljer kring utgivningen. Det gäller bland annat slutlig titel och omslag, vilket vi ska försöka ha klart inom de närmaste månaderna. Vi kommer då antagligen att efterlysa er hjälp med kloka synpunkter.

Boken bygger på vår snart 20-åriga erfarenhet från resande i Afrika, men resan från kap till kap under 2011 är förstås ramberättelsen. Läs mer om boken här.

Under våren kommer Görrel även att arbeta vidare med det parallella bokprojekt som kretsar kring kvinnor och jordbruk i Afrika. Det kommer antagligen att återigen ta henne till Zambia och Malawi. I slutet av februari och början av mars planerar vi att under några skrivveckor i Sydafrika lägga sista handen vid manuset och påbörja det digra arbetet med bildmaterialet. I planeringen för våren och sommaren finns även reportageresor till Kenya och Rwanda med, där vi har ett antal spännande och ogjorda jobb som väntar. Vi kommer att återkomma till detta när det finns mer konkret att berätta om.

Som om vi skulle kunna hålla oss från Afrika…

Sedan hemkomsten i augusti har Görrel varit tillbaka för en rundresa i Mocambique, Malawi och Zambia för ett pågående bokprojekt (pågår parallellt med det som rör kap-till-kap-resan). Mer om detta lär dyka upp framöver, men vi kan avslöja att det handlar om den fascinerande grödan kassava.

Och Andreas var i förra veckan tillbaka i Tanzania och Serengeti för att studera tillståndet i den berömda nationalparken med anledning av den planerade motorväg som Tanzanias regering vill dra rakt igenom Serengeti. Resan sammanföll med det som brukar kallas “the big migration”/den stora vandringen, då hundratusentals gnuer, zebror och andra gräsätare två gånger om året vandrar mellan betesmarker i Tanzania och Kenya. De vandrar norrut till Masai Mara i Kenya i början av juni (vi såg hur de började samlas inför detta när vi passerade tidigare i år), och de återvänder i mitten av november. Utan tvekan är det ett av världens mest spektakulära naturhändelser och ett litet urval bilder från förra veckans resa finns nu samlade här.

Vill du läsa mer om vad vi skrev om Serengeti under vår resa så rekommenderas inläggen Legendariska parker och Serengeti.

Äventyret fortsätter. Som några redan hunnit märka så har vi stuvat om en del här på hemsidan/bloggen. Det mesta material är nu uppdaterat efter vår hemkomst och allt som hör själva resan till (presentationer, kartor, waypoints, listor och annat) finns nu samlat under fliken “Cape to Cape 2011″. Själva fokuserar vi på efterarbetet, vilket bland annat innebär en del föredragshållande under hösten och en kommande bok. Båda delarna kan ni också läsa mer om under flikarna ovan.

Hösten kommer också bjuda på en återresa till Tanzania/Serengeti (Andreas) för att göra några jobb som inte hanns med sist. Och vi som känner Görrel vet att då kommer hon säkert också att ge sig av till något ännu oklar destination söder om Sahara. I bakhuvudet gror funderingarna på nästa större reseprojekt i den nu nyservade Land Rovern, men vi väntar lite till med det.

Vilket av alla våra blogginlägg från resan har varit bäst/roligast/intressantast/mest givande? Hjälp oss med detta och delta samtidigt i förarbetet till vår kommande bok, baserad på materialet från resan. Som tack för hjälpen kommer ett antal gratis-ex att delas ut.

Diskussionerna om hur den kommande boken från vår resa ska läggas upp, börjar nu ta form och vi har till och med ett arbetsnamn som vi är riktigt förtjusta i (men vi håller lite på det). Samtidigt finns fortfarande en del saker att fundera över, något som vi inom de närmaste veckorna hoppas kunna börja bolla med ett förlag. Härom veckan gjorde vi även en efterlysning på Facebook efter era önskemål och förväntningar på en sådan bok. Vi tackar för de kommentarer som kom in i samband med detta, både ni som kommenterade inlägget och ni som skickade mail.

Men eftersom vi vet att inte alla våra bloggläsare är facebook-användare, och eftersom frågan om era önskemål var lite allmänt hållen och svår att svara på, så kommer den här igen lite annorlunda uttryckt. Vi ber er nu alltså istället att hjälpa oss genom att tala om vilket eller vilka av våra blogginlägg längs resan som ni har uppskattat mest. Välj ut ett eller ett par och hör av er som en kommentar eller i ett mail.

Det går bra att gå tillbaka och bläddra bland inläggen, men använd annars gärna intuition och magkänslan, och berätta helt enkelt för oss vad som har fastnat i minnet. Ni behöver inte komma ihåg rubriken på inlägget; en kort rad eller två räcker antagligen för att vi ska veta vilket ni menar. Bland er som hör av sig lottar vi ut ett par böcker när den väl finns ute i handeln (och ja, ni som hörde av er efter förra efterlysningen på facebook är givetvis med i utlottningen).

Nu drar efterarbetet efter resan från Kap till Kap igång på allvar. På en rad olika fronter samtidigt. Dels håller vi nu på att avsluta ett antal resereportage som kommer att publiceras framöver, bland annat i Vagabond och GP:s Två Dagar. Samtidigt har vi smugit igång processen med det som kommer att bli en bok om den fascinerande afrikanska kontinenten, med trolig utgivning under nästa år. Mer rapporter om det arbetet kommer givetvis här vad det lider. Och vad gäller det praktiska så servar vi nu bilen och återställer den i det fina skick den förtjänar, samt arbetar på lediga stunder med ritningar på ett garage – något som vi däremot inte ska tråka ut er med.

Klockan var ganska exakt 13.30 när vi igår rullade över det sista krönet före Nordkap längst upp i norra Norge. Det var slutdestination för en lång resa som dagen före hunnit passera 30 000 km och som tagit sex månader och två veckor.

Afrika var hela tiden fokus och Europa har varit lite av en trevlig avrundning, så vi semestrat oss fram mellan vänner i bland annat Schweiz, Frankrike och Norge. Det har varit lite som avslutningssträckan i Tour De France, om det finns några cykelintresserade därute som hänger med på den liknelsen.

Väl i Oslo visade det sig att sträckan upp till Nordkap skulle bli längre än vi väntat oss. Vi har nämligen sedan vi kom till Europa ”slarvat” lite med researchen vad gäller resvägar och avstånd.”Allting är ju så nära”. Nåja, inte riktigt allting, visade det sig.

Men vi hade en vacker, ungefär 220 mil lång, resa upp genom landet. De ökända ”dåliga vägarna” i Norge tänkte vi inte så mycket på; vi höll i stort sett samma fart som vi gjorde på autobahn (vilket kanske säger mer om vår beskedliga fart där).

Och Nordkap då? Jo det är oerhört vackert och väl värt besöket, men det är också rena rånet. Summan av vägavgifter och inträdesavgifter närmar sig snabbt tusenlappen. Men om vi nu skrivit ”Cape to Cape” på vår bil så får vi liksom skylla oss själva.

Så vi tänkte inte så mycket på det utan kände oss både nöjda och stolta när vi korkade upp en flaska champagne och åt lyxpicknick på motorhuven med utsikt över havet och de blånande klipporna.

Var det värt alla uppoffringar – ekonomiska och andra? Skulle vi göra det igen? Ja, utan tvekan. Det finns bitar som vi inte är jättesugna på att köra en gång till, men i det stora hela skulle vi inte tveka om tillfälle uppenbarade sig.

Fast egentligen så tror vi inte att tillfällen ”uppenbarar sig”. Åtminstone inte för det mesta. Man får skapa dem själv – något som vi tänker fortsätta att göra.

Nu har vi hunnit ta oss tillbaka till Sverige och vilar ut några dagar hos våra vänner, familjen Benson i Kiruna innan vi fortsätter söderut. Det kommer kanske några inlägg till, men vi vill härmed passa på att säga ett stort TACK till alla er som hört av er med glada tillrop och uppmuntringar, alla er som kommenterat på bloggen och hört av er via mail, facebook och sms, alla er som hjälpt till med tips och rekommendationer, er som kommit och hälsat på oss längs vägen. Vi är lyckligt lottade som har så många fantastiska vänner och nu längtar vi efter att få träffa er igen!

Någonting i fasaden verkade bekant. Kanske inte helt och hållet, men helt klart till viss del. Först var det svårt att sätta fingret på det. Men så började det liksom lukta lite av billig rom och några svavelosande svordomar kunde höras på avstånd; det var något om ”sötvattenspirater” och ”bomber och granater”. En obestämbar känsla av stundande äventyr kom krypande.

Förklaringen kom snart, innanför grindarna till Cheverny i den franska Loire-dalen. För den som inte redan har svaret går det bra att spela filmsekvensen nedan.

Just det: slottet har (något stympat) stått som förebild för Moulinsart, där den tecknade seriejournalisten Tintin och hans vapendragare Kapten Haddock huserar. (Den tecknade versionen av byggnaden råkar faktiskt vara Haddocks arvegods, men låt oss inte fördjupa oss alltför mycket i det.)

Jag misstänker att jag inte är ensam i branschen om att ha Tintin att tacka för mitt yrkesval. Nåja, åtminstone delvis. När jag som yngre (och något äldre) plöjde igenom dessa seriealbum gång på gång, så var det förstås svårt att inte komma att se journalistyrket i ett härligt äventyrligt skimmer.

Senare gick det upp för mig att journalistyrket visserligen inte handlar så mycket om skattjakter, bergsbestigning och månfärder. Inte alls faktiskt. Den journalistiska vardagen är nämligen mycket långt borta i Tintins värld och betydligt mer odramatisk i verkligheten (sorry, ni som trodde något annat). Vid närmare eftertanke så kan jag inte påminna mig att han i något av alla album skriver så mycket som en enda rad och det borde förstås ha varit en ledtråd. Var försörjningen kommer ifrån är oklart, men allt det där insåg jag helt enkelt lite för sent.

Så då får man göra det bästa av situationen och skapa sina egna äventyr. Vi kommer kanske inte direkt kommer upp i Tintins nivå när det gäller den biten, men så här när vi nu närmar oss upplösningen i vårt eget lilla äventyr så känns det på sin plats att sända den gode George Remi och hans seriehjälte en tacksamhetens tanke. Vem vet, utan Tintin-läsning under uppväxten, så hade kanske den här resan aldrig blivit av.

Vi har fått en del mail och andra förfrågningar som tyder på att det verkar råda lite förvirring om vår färdväg och beräknade hemkomst. Inte så konstigt eftersom vi hunnit ändra oss ganska många gånger den senaste månaden.

Men för alla er som hört av er och undrat så kommer här en liten grovskiss på vad som återstår under de kommande veckorna. Notera återigen att det är just en grovskiss; precis som tidigare så tänker vi ta oss friheten att ändra oss precis när vi vill.

Vi är just nu i Frankrike, efter att ha ägnat två veckor åt norra Italien och Schweiz. För tillfället ligger vi lite efter var vi ursprungligen planerade att vara vid den här tiden. Vi har hela tiden sagt att vi räknar med att vara tillbaka i Göteborg i slutet av augusti. Det ligger fast, men det beror inte så mycket på att vi måste vara tillbaka då, utan på att vi vill hinna med Nordkap innan det börjar bli alltför kallt däruppe.

Så eftersom vi alltså ligger efter schemat så har vi valt att istället för att köra via Baltikum och Finland till Nordkap, så tar vi oss istället upp genom Norge (via färja från Danmark).

Vänner med strategisk placering längs vägen kan räkna med besök, om så önskas.

“Ursäkta mig, jag talar tyvärr ingen tyska”, säger jag.

“Det var inte tyska, det var rätoromanska”, kommer svaret.

Det faktumet hjälper mig visserligen inte, men eftersom campingföreståndaren även pratar hjälplig engelska så föranleder det hela en diskussion om Schweitz fascinerande språklandskap.

Just rätoromanskan pratas bara av en mycket liten andel av befolkningen, främst i kantonen Graubünden, men också i divsere byar/enklaver här och där. Omkring 60 000 människor förstår språket, men bara 35 000 har det som modersmål. Något som inte hindrar uppkomsten av dialekter – inte mindre än 12 stycken, vilka sinsemellan lär vara svåra att förstå.

Vi är i den lilla byn Flims i Graubünden, där man dock generellt sett talar schweitzer-tyska, medan man i byn Laax på andra sidan ån har rätoromanska som huvudspråk. En man vi pratar med förklarar att han (som är inflyttad holländare, men även talar tyska och franska) råkar bo på andra sidan ån, vilket gör att hans barn (som han har ihop med sin tjeckiska fru) har rätoromanska som förstaspråk i skolan.

Vi reser senare genom den tysktalande delen av Schweiz, och besöker våra vänner Roland och Denise i Tierachen utanför Bern. De pratar en schweizer-tyska som inte tyskarna förstår (även om de också kan prata tyskarnas högtyska om de vill). Som andraspråk i skolan lärde sig franska och för de fransktalande schweizarna gäller det omvända. Resultatet är generellt sett dåliga engelskakunskaper. Kanske inte så konstigt om man har fyra “inhemska” språk och en massa lokala varianter.