Defending adventure

Vi trampar nu alltså åter europeisk mark igen; närmare bestämt italiensk. Det gör vi efter att ha tillbringat ganska precis en vecka på ett italienskt fraktfartyg, något som inneburit en omfattande konsumtion av böcker och dvd:er.

Och kaffe – för givetvis stod det en snygg espressomaskin i skeppsköket. Dessvärre imponerade däremot inte maten, men det är en annan historia. Vi fick i alla fall chans att fräscha upp våra nautiska navigeringskunskaper.

Detta skrivs från Bologna och vi stannar resten av veckan i den här regionen innan vi drar oss norrut. Med största sannolikhet kommer det nu att bli lite glesare mellan blogginläggen, eftersom Europa inte direkt är resans fokus. Precis som många av er därhemma kommer vi helt enkelt att gå på semester nu (med några undantag).

Vad som kan dyka upp är några sammanfattande betraktelser från resan. Och för den som inte har något bättre för sig så går det bra att läsa ett av mina (Andreas) första publicerade resereportage från just Bologna, skrivet på uppdrag av Göteborgs-Posten för drygt tio år sedan. Håll till godo. Och ha en fortsatt bra sommar!

Att passera den israeliska gränsen är något som ”overlanders” fruktar. Vi som gör den här typen av resa kommer i en bil/buss/lastbil som är till bristningsgränsen fylld med saker och israelerna är notoriska för sin noggrannhet när det gäller att genomsöka inresande bilar.

Så hur var det då? Inte så farligt som vi befarande, är svaret. Men det beror kanske mest på att vi verkligen fruktade det värsta. Jämfört med alla gränspasseringar hittills så var israelerna oerhört välorganiserade. De flesta var mycket trevliga, men samtidigt korrekta och lite stela. Personalen vid gränsen är ung, mellan 20 och 30 och vi upplevde dem som lite nervösa. Det var inte riktigt läge att småprata, även om det gick fint med några.

Vi fick vårt visum på några minuter efter bara ett par enkla kontrollfrågor (dvs inget förhör om tidigare resor och ev terroristverksamhet). Vi fick sedan tömma bilen på all packning, vilken röntgades separat, medan bilen togs iväg till ett garage. Där vet vi inte exakt vad som hände, men vi kunde konstatera att de i sin kontroll tagit av hjulen i alla fall. I vår packning var det inte primuskökets gasbehållare, köksknivar, elektronik eller livsmedel som var mest intressant, utan vad vi hade för böcker. Vi fick behålla allt.

Hela proceduren tog omkring tre timmar (vilket föregåtts av en och en halv timme på den jordanska sidan).

Det slog oss när vi häromdagen kom över gränsen till Israel: plötsligt kändes det som att vara tillbaka i Sydafrika. Vi stannade på en ren och snygg bensinstation som hade ett picknickområde och en välsorterad butik. Borta var de låga priserna på diesel (Israel är tre gånger dyrare än Jordanien och nästan tio gånger dyrare än Egypten). Detsamma gäller mat och det mesta andra.
Men det som framförallt slog oss, var att det fanns något välbekant över de judiska israelerna som vi mötte på vägen upp till helgtillhållen vid Genesarets sjö. De rullade in på campingplatserna i stora fyrhjulsdrivna bilar; storvuxna föräldrar med illasittande shorts hoppade ur, tätt följda av en stor barnaskara. Och innan någon hunnit reagera så var ett avancerat läger uppslaget och grillen tänd.
Likheterna med den sydafrikanska afrikanderbefolkningen är slående. Åtminstone tyckte vi det, där vi satt i varsin campingstol och tittade på. Det var dels hela deras uppenbarelse, deras sätt att röra sig, prata med varandra och förhålla sig till sitt campande.
Och vid närmare eftertanke finns det fler likheter. Båda är de vita folkgrupper som har sitt eget språk, ett språk som talas av få människor i världen men som omhuldas som stora kulturspråk. De ser sig som utvalda folk, men samtidigt också oerhört utsatta, något som ibland leder till extrema uttryck och som har sina obehagliga avarter. De tar plats men är samtidigt försiktiga. Religion spelar en viktig roll. Åsikterna är generellt sett konservativa – ibland väldigt konservativa.
Och så det där med det ständiga grillandet. När helst vi gick genom campingen, vare sig det var strax före läggdags eller tidigt på morgonen så stod folk och grillade stora köttstycken. Skillnaden är att i Sydafrika blir man som utländsk besökare snart inbjuden att delta i måltiden och man får en kall öl tryckt i sin hand i samma ögonblick som man presenterar sig. Det var inte utan att vi längtade tillbaka en smula.
Imorgon åker vi till Jaffa varifrån vi ska besöka Tel Aviv, som lär vara en helt annan värld än den vi mött i Israel. En modern och liberal storstad; lite som en israelisk Kapstaden, hävdar vissa. Vi får se.

Israel blev något av ett bonusland för oss. Logistiken kring Mellanösterns oroligheter fick oss att till slut att bestämma oss för att ta genvägen över Medelhavet och då fick Israel bli sista land före Europa.

Vi ältar fortfarande om vi tog rätt beslut, men även om vi sörjer att vi missar de länder som vi nu tvingas besöka en annan gång, så är vi också glada att vi får chansen att se Israel. Det är ett land som alla har åsikter om – så också vi, förstås.

Vi medger att vi kommer högst oförberedda, eftersom vi inte räknat med att hamna här. Vi erkänner också att vi inte är särskilt kunniga när det gäller Mellanöstern, även om vi efter snart en månad i regionen börjar få en hygglig grundförståelse. Alltså tänkte vi lämna de djupa politiska analyserna till bättre lämpade skribenter. Vi ska möjligen göra några utvikningar, men de får vänta till vi känner att vi har en stabilare grund att stå på.

Sanningen är nämligen att vi under de första dagarna har varit turister, rätt och slätt. Ni vet sådana där som har kameran på magen och som säger ”oh, vad trevligt!”. Vi har tillbringat några dagar vid Genesarets sjö (Sea of Galilee). Vi har gjort en gastronomisk rundtur i Golanhöjderna för att titta närmare på det schyssta utbudet av lokala, småskaliga livsmedelsproducenter. (Vi gillade bland annat skarpt vad den blott 11 åriga vingården Chateau Golan åstadkommer). Och vi har nu anlänt Jerusalem där vi campar på toppen av Oljeberget, med utsikt över Klippmoskén och al-Aqsamoskén.

Israel charmar och förskräcker på samma gång. Det bjuder på fantastiska upplevelser och möten och det bjuder på hårresande besvikelser. Så mycket har vi redan hunnit konstatera. Men det är ett land som inte upphör att fascinera – på gott, såväl som på ont. Så i väntan på att vi själva kan formulera våra känslor lite bättre: välkomna med era egna erfarenheter…

I skolan fick vi lära oss att den svenske kungen Karl XI brukade resa runt i sitt kungarike utklädd till en figur kallad ”Gråkappan”. Avsikten var att se hur det egentligen stod till med saker och ting i landet. (När vi följt svensk nyhetsrapportering den senaste tiden föreställer vi oss att även den nuvarande svenske kungen skulle vilja gömma sig bakom täckmantel ibland – om än av andra skäl).

Hur som helst; vi skriver detta i Jordanien och det må vara hur det vill med sanningshalten i historierna om ”Gråkappan”, men här använder sig i alla fall kung Abdulla II av just detta trick.

Den möjligen något motvillige kungen sägs av elaka tungor vara mer förtjust i sitt brittiska arv från mödernet, än av sitt jordanska kungablod på fädernet. Men nu är han än gång kung och som sådan har han bland annat, i förklädnad, låtit sig skrivas in som patient på ett statligt jordanskt sjukhus för att se har vården fungerat. Han har gått till skatteverket för att kräva tillbaka sin skatteåterbäring. Och han har vistats i de så kallade ”frihandelszoner” som finns i Jordanien. Allt för att – enligt hovet trogna medier – kunna verka för att saker och ting blir bättre för jordanierna.

Överallt i Jordanien är väggar och fasader tapetserade med kungaporträtt. Det är den officielle kungen med alla medaljer, det är militärkungen i kamouflagekläder, det är den avslappnade kungen i jeans och skjorta, det är kungen som jagar med jaktfalkar, det är kungen bakom ett enormt maskingevär. Porträtten är så pretentiösa att det är svårt att inte skratta, och det verkar inte riktigt stämma överens med Abdulla II:s trots allt ganska västorienterade stil. Vi kan inte riktigt bestämma oss för om det här verkar vara en man med mycket stor humor eller en man som fullständigt saknar självdistans. En välinformerad svensk källa här säger att det nog är någonstans mittemellan.

Vi har varit inne på det tidigare, men vi vill gärna passa på att återkomma till ämnet: den svenska diplomatkåren imponerar. Saken är att vi från nu och under resten av resan knappast kommer att ha med svenska ambassader att göra och därför vill vi passa på att summera vår upplevelse och säga att de personer vi har stött på på svenska beskickningar längs vägen har imponerat på oss.

Vi vet att man som journalist förväntas hålla en klädsamt sval distans till myndighetspersoner, och det ska sägas att vi tidigare, på en del platser i världen, har stött på ambassadpersonal som inte alltid har verkat vara rätt person på rätt plats. Men på den här resan är intrycken helt entydiga: Sverige har en mycket kompetent diplomatkår. Vi har också, eftersom vi då och då rest i sällskap med vänner från andra länder, kunnat jämföra med deras erfarenheter från andra europeiska ambassader. Detta har nästan alltid stärkt vår bild.

Så utan att nämna någon enskild så vill vi rikta ett tack till de svenska diplomater som har hjälpt oss med praktiska detaljer, med information, eller som ”bara” varit oerhört gästvänliga och trevliga.

Vi hade inte planerat att lämna Egypten förrän igår, men när vi i förrgår på eftermiddagen körde till hamnen i Nuweiba för att köpa biljetter och kolla upp varifrån båten gick, så fick vi besked om att vi kunde komma med avgången samma kväll. Det blev ett två och en halv timme lång byråkratisk orientering på hamnområdet där vi for fram och tillbaka mellan tulltjänstemän, gränspoliser, trafikpoliser, fordonskontroller, återlämning av tillfälliga nummerplåtar, och så vidare.

Antagligen betalade vi några kronor här och där för sådant som inte var officiella avgifter, men det var liksom inte läge att utreda saken närmare. All heder däremot åt den hygglige, så kallade “turistpolis” som på sin motorcykel slussade oss runt till de olika stationerna, och som när vi var klara tog i hand och önskade oss en lycklig resa utan att så mycket som antyda att han ville ha ersättning för sina tjänster.

Väl i Aqaba mötte den betydligt mer organiserade jordanska tullen. Klara besked om vad som gällde, ordentliga kvitton, engelsktalande personal. Inte det mista exotiskt, men ganska skönt efter några riktigt stökiga gränspasseringar de senaste månaderna. Vi fick vår bil röntgad också, men tydligen hade vi inte med oss något som upprörde tulltjänstemännen.

Så nu rullar vi vidare mot Amman, via ökenområdet Wadi Rum. Vi har lite smått övergått i semester-mood, liksom många av er därhemma. Vi har några saker kvar att lösa för vår hemresa till Europa, men saker och ting håller på att falla på plats och vi återkommer till det när det är läge.

Vi har en bit kvar till Nordkap, även om den delen av resan inte kommer att gå riktigt längs den planerade rutten. Men vi har lämnat Afrika bakom oss, det som trots allt har varit den här resans huvudsakliga fokus. Det kommer de närmaste veckorna att bli gott om tillfälle till övergripande betraktelser, men låt oss allra först inleda med några summerande, hårda fakta.

Antal…
…besökta länder: 12
…passerade gränser: 15
…körda mil: 2 115 mil
…förbrukade liter diesel: 2 347
…punkteringar: 0
…producerade artiklar/reportage/radioinslag: 45
… tagna (sparade) bilder (exponeringar): 2 754
… blogginlägg (ink detta sedan 1 feb): 76
… kryssade fågelarter: 89
…besökande medresenärer: 4
…kastade stenar som träffat vår bil: 1
…fortkörningsböter: 3

Eftersom vi tillbringat en stor del av det senaste halvåret i bilen, körandes genom ett tiotal afrikanska länder, så har vi haft gott om tid att fascineras, irriteras och förundras över lokala trafikkulturer och förhållningssätt till de risker som rörliga fordon utgör.

I inget land längs vägen finns ett trafikvett som vi skandinaver skulle betrakta som gott. I de flesta länder vi kört genom betraktas trafikregler i bästa fall som en rekommendation, men oftast är de förmodligen inte bekanta överhuvudtaget.

Utgångspunkten är att det alltid gäller att komma fram först till varje pris (det är oklart varför, eftersom det afrikanska tidsbegreppet är mycket löst i kanterna). ”Knô” må vara ett göteborgskt ord, men som företeelse är det en afrikansk paradgren. Två filer blir enkelt till fyra-fem och resultatet är snart att ingen kommer fram.

Andra gånger handlar det om ovana bilister eller mycket dåliga bilar (eller båda delarna i olycklig kombination). Blinkers är förhållandevis okänt som fenomen. Man kan eventuellt tänka sig en utsträckt hand, men då mest som ett ”ur vägen, här kommer jag!”.

Värst är det rent livsfarliga beteendet, exempelvis i form av omkörningar som får rysk roulette att framstå som lek för trygghetsnarkomaner. Här i Egypten är man mästare i just den omkörningsgrenen. Mötande trafik är aldrig ett hinder för en omkörning och motas bäst bort med ökad fart och några helljusblinkningar. Marginalerna är obefintliga och endast med svårhet hade det gått att få in ett papyrysblad mellan kombattanterna.

Utan tvekan är förhållandet till risker mycket mer avslappnat i större delen av Afrika. Det gäller såväl risker för en själv som risker för andra. Kanske beror det på att de är fler här än i Västvärlden – riskerna alltså. Den förväntade livslängden för en afrikan är betydligt lägre än för en europé, på en del håll bara ett några få decennier. Sjukdomar som malaria och hiv/aids tar de flesta liven, men trafiken kommer ofta inte långt efter. Fattigdom skördar i sin förlängning offer genom svält och undernäring.

Kanske är det i detta perspektiv som livsfarligt trafikbeteende ska ses. För med så många potentiella risker för att dö i förtid så går det inte att hantera dem alla. Det går inte att inordna sitt liv efter dem, för då skulle man bli tolkig, och med tiden så trubbas riskmedvetenheten av och förbyts i nonchalans.

Djup religiös tro och en utbredd fatalism är en annan tänkbar förklaring. I Afrika möter vi en lugnare och tryggare inställning till livets slut; ”jag kommer att dö när min tid är kommen.” Det är en uppfattning som kan vara en tröst när livet är svårt, men som kan ge en falsk trygghet om den missbrukas. I Nairobi passerades vi i hög fart av taxibilen som tvärs över vindrutan hade texten: ”It’s not me, it’s Allah!”.

(I senaste numret av Röda Korsets tidning Henry, publicerades vårt reportage om trafiksäkerhet från Sydafrika).

Låt oss först och främst slå fast en sak: jag är ganska svårimponerad när det gäller ”sevärdheter” i allmänhet, och monumentala stenbyggen i synnerhet. Det är aldrig jag som föreslår att vi ska besöka kyrkor, slott, mausoleer, och liknande. Men ibland går det liksom inte att låta bli, och titt som sätt blir jag dessutom positivt överraskad.

Att inte besöka pyramiderna när man är i Kairo vore förstås på gränsen till kriminellt, så det är vad vi tog oss an i morse. Vi såg dem redan igår, när de sakta framträdde i smoggen då vi närmade oss förorten Giza söderifrån. Det var en häftig känsla.

Lika häftigt var det att konstatera att när vi i morse hängde på låset till pyramiderna så hade vi dem under första dryga timmen helt för oss själva. Som vi tidigare skrivit om är den egyptiska turistindustrin kraftigt sargad av revolutionen tidigare i år, och vi kunde obehindrat gå runt pyramiderna utan att se en enda annan turist på en god stund. Magiskt.

Pyramidernas storhet ligger i dess mytomspunna aura och historia. Som ren upplevelse betraktad får de stryk med hästlängder av bland annat Angkor Wat i Kambodja och Petra i Jordanien. Även Karnak-templet som vi besökte i Luxor för några dagar sedan bjuder på en mer varierad upplevelse. Däremot hamnar resmål som Sudans pyramider i Begrawiya, och kyrkorna i etiopiska Lalibela i skuggan av de egyptiska faronernas skrytbyggen.

I grund och botten är de visserligen inte mer än en samling symmetriska stenhögar, men ok: de är 4 000 år och det är fascinerande (och skrämmande) att fundera över dess tillkomst. Så missa dem inte – även om jag personligen ser lika mycket fram emot morgondagens förutsättningslösa promenad i centrala Kairo.