Defending adventure

Eftersom vi tillbringat en stor del av det senaste halvåret i bilen, körandes genom ett tiotal afrikanska länder, så har vi haft gott om tid att fascineras, irriteras och förundras över lokala trafikkulturer och förhållningssätt till de risker som rörliga fordon utgör.

I inget land längs vägen finns ett trafikvett som vi skandinaver skulle betrakta som gott. I de flesta länder vi kört genom betraktas trafikregler i bästa fall som en rekommendation, men oftast är de förmodligen inte bekanta överhuvudtaget.

Utgångspunkten är att det alltid gäller att komma fram först till varje pris (det är oklart varför, eftersom det afrikanska tidsbegreppet är mycket löst i kanterna). ”Knô” må vara ett göteborgskt ord, men som företeelse är det en afrikansk paradgren. Två filer blir enkelt till fyra-fem och resultatet är snart att ingen kommer fram.

Andra gånger handlar det om ovana bilister eller mycket dåliga bilar (eller båda delarna i olycklig kombination). Blinkers är förhållandevis okänt som fenomen. Man kan eventuellt tänka sig en utsträckt hand, men då mest som ett ”ur vägen, här kommer jag!”.

Värst är det rent livsfarliga beteendet, exempelvis i form av omkörningar som får rysk roulette att framstå som lek för trygghetsnarkomaner. Här i Egypten är man mästare i just den omkörningsgrenen. Mötande trafik är aldrig ett hinder för en omkörning och motas bäst bort med ökad fart och några helljusblinkningar. Marginalerna är obefintliga och endast med svårhet hade det gått att få in ett papyrysblad mellan kombattanterna.

Utan tvekan är förhållandet till risker mycket mer avslappnat i större delen av Afrika. Det gäller såväl risker för en själv som risker för andra. Kanske beror det på att de är fler här än i Västvärlden – riskerna alltså. Den förväntade livslängden för en afrikan är betydligt lägre än för en europé, på en del håll bara ett några få decennier. Sjukdomar som malaria och hiv/aids tar de flesta liven, men trafiken kommer ofta inte långt efter. Fattigdom skördar i sin förlängning offer genom svält och undernäring.

Kanske är det i detta perspektiv som livsfarligt trafikbeteende ska ses. För med så många potentiella risker för att dö i förtid så går det inte att hantera dem alla. Det går inte att inordna sitt liv efter dem, för då skulle man bli tolkig, och med tiden så trubbas riskmedvetenheten av och förbyts i nonchalans.

Djup religiös tro och en utbredd fatalism är en annan tänkbar förklaring. I Afrika möter vi en lugnare och tryggare inställning till livets slut; ”jag kommer att dö när min tid är kommen.” Det är en uppfattning som kan vara en tröst när livet är svårt, men som kan ge en falsk trygghet om den missbrukas. I Nairobi passerades vi i hög fart av taxibilen som tvärs över vindrutan hade texten: ”It’s not me, it’s Allah!”.

(I senaste numret av Röda Korsets tidning Henry, publicerades vårt reportage om trafiksäkerhet från Sydafrika).

Låt oss först och främst slå fast en sak: jag är ganska svårimponerad när det gäller ”sevärdheter” i allmänhet, och monumentala stenbyggen i synnerhet. Det är aldrig jag som föreslår att vi ska besöka kyrkor, slott, mausoleer, och liknande. Men ibland går det liksom inte att låta bli, och titt som sätt blir jag dessutom positivt överraskad.

Att inte besöka pyramiderna när man är i Kairo vore förstås på gränsen till kriminellt, så det är vad vi tog oss an i morse. Vi såg dem redan igår, när de sakta framträdde i smoggen då vi närmade oss förorten Giza söderifrån. Det var en häftig känsla.

Lika häftigt var det att konstatera att när vi i morse hängde på låset till pyramiderna så hade vi dem under första dryga timmen helt för oss själva. Som vi tidigare skrivit om är den egyptiska turistindustrin kraftigt sargad av revolutionen tidigare i år, och vi kunde obehindrat gå runt pyramiderna utan att se en enda annan turist på en god stund. Magiskt.

Pyramidernas storhet ligger i dess mytomspunna aura och historia. Som ren upplevelse betraktad får de stryk med hästlängder av bland annat Angkor Wat i Kambodja och Petra i Jordanien. Även Karnak-templet som vi besökte i Luxor för några dagar sedan bjuder på en mer varierad upplevelse. Däremot hamnar resmål som Sudans pyramider i Begrawiya, och kyrkorna i etiopiska Lalibela i skuggan av de egyptiska faronernas skrytbyggen.

I grund och botten är de visserligen inte mer än en samling symmetriska stenhögar, men ok: de är 4 000 år och det är fascinerande (och skrämmande) att fundera över dess tillkomst. Så missa dem inte – även om jag personligen ser lika mycket fram emot morgondagens förutsättningslösa promenad i centrala Kairo.

Det kokar fortfarande, om än lite mer stillsamt, i Egypten. Sedan revolutionen i början av året har läget lugnat ner sig, men missnöjet är fortfarande utbrett och bubblar då och då upp till ytan. Senast häromdagen gick vi av en händelse förbi två demonstrationer utanför olika bankkontor i Luxor. Den uppretade stämningen hade fått butik- och restaurangägare i kvarteret att slå igen för att inte riskera att hamna i vägen om det skulle tända till ordentligt.

Såvitt vi kunde se stannade det vi ilskna slagord.

Människor här är missnöjda med sin levnadssituation. Med de låga lönerna och de höga priserna som gör det nästintill omöjligt att försörja sig. Lägg därtill att turistindustrin, en av Egyptens viktigaste, är fullständigt skjuten i sank. Vi förstår desperationen när en hästdroskägare erbjuder oss en entimmes rundtur i stan för motsvarande tre svenska kronor.

I sin nästa radiokrönika i OBS i P1, kommer Görrel att reflektera vidare kring den egyptiska turistkrisen. Det blir också den sista radiokrönikan inför sommaruppehållet, men möjligen återkommer hon med en summerande kommentar i slutet av sommaren.

(Vi rekommenderar också gärna det radioreportage som SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén lämnade från Kairo i P1 morgon i tisdags och som antagligen går att hitta via nätet.)

Vi avslutar serien med de afrikanska ölsorterna i Egypten. Här är inte alkoholinnehav förbundet med 40 piskrapp som i Sudan, men det är ändå bara vissa restauranger och hotell som serverar den. Trots detta har Egypten ett par egna ölmärken och vi har provat två.

Standardölet här är Stella (vilket inte ska förväxlas med belgiska Stella Artois). Det ägs av Heineken, men bryggs här i Egypten. Det beskrivs bäst som enkelt och relativt ointressant, utan att vara uselt. Tänk sådant som hinkas ur plastmugg på svenska festivaler, möjligen med en något större beska.

Något bättre i vår smak är Sakara, vilken dessvärre serveras i mycket ocharmiga 500 ml-burkar. Här har vi antagligen den största beskan söder om Medelhavet och när det är över 40 grader är det ganska trevligt har vi märkt. Sakara kommer inte att kvala in på den slutliga topplistan över Afrikas bästa ölsorter, men den duger här i några veckor.

Alla vi träffade före Sudan sa att vi skulle gilla landet. De hade rätt. Med mycket få undantag var sudaneserna välkomnande och gästvänliga – till och med poliserna vid vägspärrarna ropade WELCOME och såg nogsamt till att skaka hand med oss båda två. Ingen kommenterade att jag inte bar slöja. Ingen vägrade skaka hand med mig för att jag var kvinna.

Vi lärde oss att de stora lerkrus med vatten som placerats ut runt om i Khartoum, hade ställts där på privatpersoners initiativ. Ja, det är klart att det är en statussymbol att kunna visa att man erbjuder vatten till förbipasserande – men inte desto mindre är det en medmänsklig gest. För det är hett i Khartoum och varje människa behöver vatten – mängder av vatten.

Samtidigt med dessa intryck av välkomnande och vänlighet, kvarstår ju det faktum att Sudan är ett av Afrikas mest krigshärjade länder. Om en knapp månad delas landet i en nordlig och sydlig del – och de senaste rapporterna säger att regimen i Khartoum just nu gör sitt bästa för att bomba delar av Sydsudan för att kunna roffa åt sig så mycket av oljetillgångarna som möjligt.

Darfur ligger i västra Sudan, läget där har försämrats och situationen för civilbefolkningen är oerhört svår. Internationella hjälporganisationer har svårt att nå fram. Sudans president Omar al-Bashir är efterlyst av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, bland annat för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han är också en paranoid ledare och det egna folket vet knappt var han befinner sig. När Sudan i fjol höll sina första flerpartival konstaterade de internationella observatörerna att utbrett valfusk förekommit.

Det finns de som säger att ett folk har sådana ledare som de förtjänar – jag håller inte med. Det går nämligen inte ihop. Ett folk som ställer ut vatten till förbipasserande och bjuder främlingar till sina hem har en ledare som när uppror, våldför sig på civilbefolkningen och styr landet mot ihållande kaos och krig. Det går inte ihop.

Med tanke på regimens övergrepp borde vi inte alls gilla Sudan. Men människorna vi mötte visade en helt annan sida av landet. Det är komplext att resa ibland och man blir ständigt påmind om att inget är svart eller vitt, ett land är inte dess politik och ett folk behöver inte avspegla dess ledare.

Vi har tvingats tänka om igen. Senast vi skrev om de kommande veckornas färdväg så var siktet inställt på en färja från Alexandria till Italien, eftersom vi inte anser oss kunna resa säkert genom Syrien under nuvarande förhållanden. Nu har denna Egyptens enda färjelinje till Europa lagts på is fram till oktober, eftersom rederiet anser att båtens normala “mellanhamn” i just Syrien är för riskabel.

För vår del lämnar detta oss med intressanta alternativ som Libyen, Syrien – trots allt, eller Irak. Och så ytterligare något alternativ som vi just nu håller på att titta närmare på och som vi återkommer med när det börjar bli aktuellt på allvar.

Vi var beredda på det och vi har skrivit om det tidigare. Vi hade däremot en liten förhoppning om att farhågorna skulle visa sig obefogade. Eller att det kanske åtminstone skulle vara lite smidigare för oss som kom söderifrån till Egypten, till en hamn som de flesta ”overlanders” reser ut ifrån, inte anländer till.

Så blev det inte. Och kanske var det just detta; Aswan-tullens relativa litenhet som ställde till det.

Så här: när vi anlände blev vi snabbt uppraggade av en fixare som vi redan i Wadi Halfa hört talas om: Khemal. Vi hade tänkt ta hans hjälp för att klara av pappersexcersisen, men efter att ha träffat honom fick vi väldigt dåliga vibbar. En arrogant och tråkig attityd, mycket dålig engelska, samt det faktum att han var anmärkningsvärt (och överraskande) berusad, gjorde att vi bestämde oss för att satsa på att själva ta oss igenom proceduren.

Vi lyckades få lastat av bilen när den anlände på lastpråm några dagar efter oss. För detta krävdes några vändor med den lite mer ovanliga bad-cop-bad-cop-strategin. Sedan stängde tullen eftersom man bara jobbar halvdag här – alla dagar. Idag lyckades vi sedan klara oss igenom tullklareringen. Men vid trafikpolisens inspektion var det stopp. Exakt vad som gällde var plötsligt väldigt oklart och ingen talade engelska.

Några engelsktalande Jordanier hjälpte oss däremot att översätta snacket mellan tjänstemännen: ”vi fick skylla oss själva som inte anlitat Khemal”. I Aswan är nämligen Khemal kung i hamnen. Tulltjänstemän, trafikpoliser, försäkringsagenter och alla som rör sig på området dansar efter hans pipa. Visar det sig att man inte har anlitat Khemal så blir allt plötsligt mycket, mycket svårare. Det är blanketter som måste hämtas inne i stan – blanketter som enbart är på arabiska och som ingen vill hjälpa till med om man kommer ensam. Det är kopior på sådant som man inte har kopior på, som måste fixas innan nästa steg i proceduren – och nej, det finns givetvis ingen kopieringsapparat på hamnområdet om man inte företräds av Khemal.

Vi gav upp till slut. Vi kröp till korset och erkände oss besegrade. Det gör oss givetvis lite ont att behöva erkänna det, men så är det. Khemal var inte särskilt dyr, så det är inte där skon klämmer, bara att behöva inse att systemet är uppbyggt på ett sätt som gör det till synes fullständigt omöjligt att ta sig igenom på egen hand.

Det tog oss sammanlagt över ett dygn från bilens ankomst, och mer än en full arbetsdags byråkrati, innan vår nu omskyltade bil rullade ut från hamnområdet. Vi orkade inte köra vidare direkt, utan väntar till imorgon innan vi kör till Luxor.

Egypten hukar fortfarande under den kris för turistindustrin som oroligheterna tidigare i år ledde till. Vi är i Asswan, vilket aldrig varit den turisttätaste orten i landet, men som med sitt läge vid Nilen och närheten till bland annat templen i Abu Simbel ändå lockar – eller i alla fall brukade locka – en hel del utländska besökare.

I väntan på att vår bil ska anlända på lastpråm från Sudan om någon dag så har vi vandrat runt i basarerna och kikat på skickligt hantverk och krimskrams. Försäljarna är vänliga men påstridiga, och nästintill desperata, på ett sätt som vi inte mött sedan Zimbabwe (något som vi skrev om i det här inlägget).

Enligt förhandlingskonstens alla regler går de ut högt, men om köparen tvekar det minsta förhandlar de själva snabbt ner priset med uppemot 70 procent. Hjälper man sedan till själv går det att komma ner så lågt i pris att det känns på gränsen till pinsamt som köpare. Och vill man verkligen inte ha något, så gör det ont att tacka nej trots att de nästan skänker bort sina saker.

Längs gågatan genom staden ser vi några enstaka västerländska turister pusta i värmen. Utflyktsarrangörer, restaurangägare och taxichaufförer utkämpar en hård strid om deras pengar. Men en del har gett upp helt. När vi kommer in på det tomma kaffet med utmärkt läge nära stationen så ligger ägaren utsträckt över några stolar och sover. Yrvaket kokar han sedan en av de godaste kopparna kaffe vi druckit på ett bra tag och vi kontemplerar vilka fynd vi ska göra bland utbudet i basaren.

Under det första dygnet i Egypten var vi ganska förvirrade över vad klockan egentligen var. Våra mobiltelefoner som båda har automatisk justering av tidszoner gav oss olika besked och så gjorde också några sökningar på internet.

Det ena budet var att klockan var samma som i Sverige, vilket lät märkligt, men vad vet man. Det andra budet var att klockan fortsatte vara samma som i Sudan rakt söderut, vilket kändes mer rimligt. Vi frågade helt enkelt på hotellet och fick veta att vi skulle ställa tillbaka klockan en timme (och alltså hamna i samma tidszon som Sverige). Vi lydde. Sedan frågade vi för säkerhets skull igen på restaurangen där vi åt middag och fick veta att vi skulle ställa fram klockan en timme igen, för att hamna i samma tidszon som hela östra Afrika, Sudan och Östeuropa.

Sagt och gjort, men när vi imorse gick för att äta frukost på hotellet så tittade den yrvakne servitören på oss och konstaterade att vi var en timme för tidiga. Snart hade vi samlat på oss en hel rad med olika bud om vad klockan egentligen var och vi blev mer och mer förbryllade.

Efter nya sökningar på internet börjar det klarna. Egypten ligger normalt sett en timme före Sverige (EET). Men från och med i år så gör man i Egypten ingen omställning för sommartid, vilket medför att Sverige ”kommer ikapp” under några månader och alltså har samma tid. Detta verkar däremot vara information som inte har nått ut till alla egyptier.

Det som är intressant i sammanhanget är att det här samhället tycks fungera ganska bra trots att invånarna alltså inte är överens om vad klockan är. Men ok, vad är väl en timme hit eller dit i ett land vars främsta byggnadsverk är sisådär 4 500 år gamla.

Många har undrat över resan mellan Sudan och Egypten. Ja, den sker med båt. Det finns landgränser men dessa är stängda för privatresor och används bara för godstransporter. Istället åker man till den dammiga lilla hålan Wadi Halfa i norra Sudan och tar en personfärja över Nassersjön till betydligt större Aswan i Egypten. Har man, som oss, med sig en bil så får man snällt lämna ifrån sig den för separat transport på en lastpråm som tar ett par extra dagar.

Den 18 timmar långa färjeturen längs Nilen är en intressant historia. Det är trångt och varmt. I överprisade små hytter kan man avnjuta något slags luftkonditionering, men detta valde vi bort och sov istället på däck tillsammans med sudaneser i vit jelabiya. Nästan bara män syns till. Kvinnorna håller sig gömda under däck.

En mindre magåkomma förtog en del av upplevelsen för oss, men att somna efter att först ha njutit av en magnifik stjärnhimmel är speciellt. Vi kan fortfarande ana Southern Cross vid den södra horisonten, men samtidigt har vi nu också sett Polstjärnan för första gången sedan vi lämnade Sverige i december.

Lika speciellt är det att vakna när skeppets egen böneutropare sätter igång strax före klockan fem på morgonen och männen samlas till gemensam bönestund mellan de som väljer att ligga kvar på sina filtar, kartongskivor eller räddningsvästar från livbåtarna.

Avstigningen i Egypten är kaosartad så allas pass ska kontrolleras före vi får gå i land, varefter samtliga passagerare samtidigt vill passera genom dörren in till säkerhetskontrollen. För vår del avlöpte viseringsproceduren smärtfritt och vi räknar med att det stora elddopet kommer i samband med bilens ankomst – vilket troligtvis blir på söndag förmiddag.