Defending adventure

Det kokar fortfarande, om än lite mer stillsamt, i Egypten. Sedan revolutionen i början av året har läget lugnat ner sig, men missnöjet är fortfarande utbrett och bubblar då och då upp till ytan. Senast häromdagen gick vi av en händelse förbi två demonstrationer utanför olika bankkontor i Luxor. Den uppretade stämningen hade fått butik- och restaurangägare i kvarteret att slå igen för att inte riskera att hamna i vägen om det skulle tända till ordentligt.

Såvitt vi kunde se stannade det vi ilskna slagord.

Människor här är missnöjda med sin levnadssituation. Med de låga lönerna och de höga priserna som gör det nästintill omöjligt att försörja sig. Lägg därtill att turistindustrin, en av Egyptens viktigaste, är fullständigt skjuten i sank. Vi förstår desperationen när en hästdroskägare erbjuder oss en entimmes rundtur i stan för motsvarande tre svenska kronor.

I sin nästa radiokrönika i OBS i P1, kommer Görrel att reflektera vidare kring den egyptiska turistkrisen. Det blir också den sista radiokrönikan inför sommaruppehållet, men möjligen återkommer hon med en summerande kommentar i slutet av sommaren.

(Vi rekommenderar också gärna det radioreportage som SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén lämnade från Kairo i P1 morgon i tisdags och som antagligen går att hitta via nätet.)

Vi avslutar serien med de afrikanska ölsorterna i Egypten. Här är inte alkoholinnehav förbundet med 40 piskrapp som i Sudan, men det är ändå bara vissa restauranger och hotell som serverar den. Trots detta har Egypten ett par egna ölmärken och vi har provat två.

Standardölet här är Stella (vilket inte ska förväxlas med belgiska Stella Artois). Det ägs av Heineken, men bryggs här i Egypten. Det beskrivs bäst som enkelt och relativt ointressant, utan att vara uselt. Tänk sådant som hinkas ur plastmugg på svenska festivaler, möjligen med en något större beska.

Något bättre i vår smak är Sakara, vilken dessvärre serveras i mycket ocharmiga 500 ml-burkar. Här har vi antagligen den största beskan söder om Medelhavet och när det är över 40 grader är det ganska trevligt har vi märkt. Sakara kommer inte att kvala in på den slutliga topplistan över Afrikas bästa ölsorter, men den duger här i några veckor.

Alla vi träffade före Sudan sa att vi skulle gilla landet. De hade rätt. Med mycket få undantag var sudaneserna välkomnande och gästvänliga – till och med poliserna vid vägspärrarna ropade WELCOME och såg nogsamt till att skaka hand med oss båda två. Ingen kommenterade att jag inte bar slöja. Ingen vägrade skaka hand med mig för att jag var kvinna.

Vi lärde oss att de stora lerkrus med vatten som placerats ut runt om i Khartoum, hade ställts där på privatpersoners initiativ. Ja, det är klart att det är en statussymbol att kunna visa att man erbjuder vatten till förbipasserande – men inte desto mindre är det en medmänsklig gest. För det är hett i Khartoum och varje människa behöver vatten – mängder av vatten.

Samtidigt med dessa intryck av välkomnande och vänlighet, kvarstår ju det faktum att Sudan är ett av Afrikas mest krigshärjade länder. Om en knapp månad delas landet i en nordlig och sydlig del – och de senaste rapporterna säger att regimen i Khartoum just nu gör sitt bästa för att bomba delar av Sydsudan för att kunna roffa åt sig så mycket av oljetillgångarna som möjligt.

Darfur ligger i västra Sudan, läget där har försämrats och situationen för civilbefolkningen är oerhört svår. Internationella hjälporganisationer har svårt att nå fram. Sudans president Omar al-Bashir är efterlyst av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, bland annat för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han är också en paranoid ledare och det egna folket vet knappt var han befinner sig. När Sudan i fjol höll sina första flerpartival konstaterade de internationella observatörerna att utbrett valfusk förekommit.

Det finns de som säger att ett folk har sådana ledare som de förtjänar – jag håller inte med. Det går nämligen inte ihop. Ett folk som ställer ut vatten till förbipasserande och bjuder främlingar till sina hem har en ledare som när uppror, våldför sig på civilbefolkningen och styr landet mot ihållande kaos och krig. Det går inte ihop.

Med tanke på regimens övergrepp borde vi inte alls gilla Sudan. Men människorna vi mötte visade en helt annan sida av landet. Det är komplext att resa ibland och man blir ständigt påmind om att inget är svart eller vitt, ett land är inte dess politik och ett folk behöver inte avspegla dess ledare.

Vi har tvingats tänka om igen. Senast vi skrev om de kommande veckornas färdväg så var siktet inställt på en färja från Alexandria till Italien, eftersom vi inte anser oss kunna resa säkert genom Syrien under nuvarande förhållanden. Nu har denna Egyptens enda färjelinje till Europa lagts på is fram till oktober, eftersom rederiet anser att båtens normala “mellanhamn” i just Syrien är för riskabel.

För vår del lämnar detta oss med intressanta alternativ som Libyen, Syrien – trots allt, eller Irak. Och så ytterligare något alternativ som vi just nu håller på att titta närmare på och som vi återkommer med när det börjar bli aktuellt på allvar.

Vi var beredda på det och vi har skrivit om det tidigare. Vi hade däremot en liten förhoppning om att farhågorna skulle visa sig obefogade. Eller att det kanske åtminstone skulle vara lite smidigare för oss som kom söderifrån till Egypten, till en hamn som de flesta ”overlanders” reser ut ifrån, inte anländer till.

Så blev det inte. Och kanske var det just detta; Aswan-tullens relativa litenhet som ställde till det.

Så här: när vi anlände blev vi snabbt uppraggade av en fixare som vi redan i Wadi Halfa hört talas om: Khemal. Vi hade tänkt ta hans hjälp för att klara av pappersexcersisen, men efter att ha träffat honom fick vi väldigt dåliga vibbar. En arrogant och tråkig attityd, mycket dålig engelska, samt det faktum att han var anmärkningsvärt (och överraskande) berusad, gjorde att vi bestämde oss för att satsa på att själva ta oss igenom proceduren.

Vi lyckades få lastat av bilen när den anlände på lastpråm några dagar efter oss. För detta krävdes några vändor med den lite mer ovanliga bad-cop-bad-cop-strategin. Sedan stängde tullen eftersom man bara jobbar halvdag här – alla dagar. Idag lyckades vi sedan klara oss igenom tullklareringen. Men vid trafikpolisens inspektion var det stopp. Exakt vad som gällde var plötsligt väldigt oklart och ingen talade engelska.

Några engelsktalande Jordanier hjälpte oss däremot att översätta snacket mellan tjänstemännen: ”vi fick skylla oss själva som inte anlitat Khemal”. I Aswan är nämligen Khemal kung i hamnen. Tulltjänstemän, trafikpoliser, försäkringsagenter och alla som rör sig på området dansar efter hans pipa. Visar det sig att man inte har anlitat Khemal så blir allt plötsligt mycket, mycket svårare. Det är blanketter som måste hämtas inne i stan – blanketter som enbart är på arabiska och som ingen vill hjälpa till med om man kommer ensam. Det är kopior på sådant som man inte har kopior på, som måste fixas innan nästa steg i proceduren – och nej, det finns givetvis ingen kopieringsapparat på hamnområdet om man inte företräds av Khemal.

Vi gav upp till slut. Vi kröp till korset och erkände oss besegrade. Det gör oss givetvis lite ont att behöva erkänna det, men så är det. Khemal var inte särskilt dyr, så det är inte där skon klämmer, bara att behöva inse att systemet är uppbyggt på ett sätt som gör det till synes fullständigt omöjligt att ta sig igenom på egen hand.

Det tog oss sammanlagt över ett dygn från bilens ankomst, och mer än en full arbetsdags byråkrati, innan vår nu omskyltade bil rullade ut från hamnområdet. Vi orkade inte köra vidare direkt, utan väntar till imorgon innan vi kör till Luxor.

Egypten hukar fortfarande under den kris för turistindustrin som oroligheterna tidigare i år ledde till. Vi är i Asswan, vilket aldrig varit den turisttätaste orten i landet, men som med sitt läge vid Nilen och närheten till bland annat templen i Abu Simbel ändå lockar – eller i alla fall brukade locka – en hel del utländska besökare.

I väntan på att vår bil ska anlända på lastpråm från Sudan om någon dag så har vi vandrat runt i basarerna och kikat på skickligt hantverk och krimskrams. Försäljarna är vänliga men påstridiga, och nästintill desperata, på ett sätt som vi inte mött sedan Zimbabwe (något som vi skrev om i det här inlägget).

Enligt förhandlingskonstens alla regler går de ut högt, men om köparen tvekar det minsta förhandlar de själva snabbt ner priset med uppemot 70 procent. Hjälper man sedan till själv går det att komma ner så lågt i pris att det känns på gränsen till pinsamt som köpare. Och vill man verkligen inte ha något, så gör det ont att tacka nej trots att de nästan skänker bort sina saker.

Längs gågatan genom staden ser vi några enstaka västerländska turister pusta i värmen. Utflyktsarrangörer, restaurangägare och taxichaufförer utkämpar en hård strid om deras pengar. Men en del har gett upp helt. När vi kommer in på det tomma kaffet med utmärkt läge nära stationen så ligger ägaren utsträckt över några stolar och sover. Yrvaket kokar han sedan en av de godaste kopparna kaffe vi druckit på ett bra tag och vi kontemplerar vilka fynd vi ska göra bland utbudet i basaren.

Under det första dygnet i Egypten var vi ganska förvirrade över vad klockan egentligen var. Våra mobiltelefoner som båda har automatisk justering av tidszoner gav oss olika besked och så gjorde också några sökningar på internet.

Det ena budet var att klockan var samma som i Sverige, vilket lät märkligt, men vad vet man. Det andra budet var att klockan fortsatte vara samma som i Sudan rakt söderut, vilket kändes mer rimligt. Vi frågade helt enkelt på hotellet och fick veta att vi skulle ställa tillbaka klockan en timme (och alltså hamna i samma tidszon som Sverige). Vi lydde. Sedan frågade vi för säkerhets skull igen på restaurangen där vi åt middag och fick veta att vi skulle ställa fram klockan en timme igen, för att hamna i samma tidszon som hela östra Afrika, Sudan och Östeuropa.

Sagt och gjort, men när vi imorse gick för att äta frukost på hotellet så tittade den yrvakne servitören på oss och konstaterade att vi var en timme för tidiga. Snart hade vi samlat på oss en hel rad med olika bud om vad klockan egentligen var och vi blev mer och mer förbryllade.

Efter nya sökningar på internet börjar det klarna. Egypten ligger normalt sett en timme före Sverige (EET). Men från och med i år så gör man i Egypten ingen omställning för sommartid, vilket medför att Sverige ”kommer ikapp” under några månader och alltså har samma tid. Detta verkar däremot vara information som inte har nått ut till alla egyptier.

Det som är intressant i sammanhanget är att det här samhället tycks fungera ganska bra trots att invånarna alltså inte är överens om vad klockan är. Men ok, vad är väl en timme hit eller dit i ett land vars främsta byggnadsverk är sisådär 4 500 år gamla.

Många har undrat över resan mellan Sudan och Egypten. Ja, den sker med båt. Det finns landgränser men dessa är stängda för privatresor och används bara för godstransporter. Istället åker man till den dammiga lilla hålan Wadi Halfa i norra Sudan och tar en personfärja över Nassersjön till betydligt större Aswan i Egypten. Har man, som oss, med sig en bil så får man snällt lämna ifrån sig den för separat transport på en lastpråm som tar ett par extra dagar.

Den 18 timmar långa färjeturen längs Nilen är en intressant historia. Det är trångt och varmt. I överprisade små hytter kan man avnjuta något slags luftkonditionering, men detta valde vi bort och sov istället på däck tillsammans med sudaneser i vit jelabiya. Nästan bara män syns till. Kvinnorna håller sig gömda under däck.

En mindre magåkomma förtog en del av upplevelsen för oss, men att somna efter att först ha njutit av en magnifik stjärnhimmel är speciellt. Vi kan fortfarande ana Southern Cross vid den södra horisonten, men samtidigt har vi nu också sett Polstjärnan för första gången sedan vi lämnade Sverige i december.

Lika speciellt är det att vakna när skeppets egen böneutropare sätter igång strax före klockan fem på morgonen och männen samlas till gemensam bönestund mellan de som väljer att ligga kvar på sina filtar, kartongskivor eller räddningsvästar från livbåtarna.

Avstigningen i Egypten är kaosartad så allas pass ska kontrolleras före vi får gå i land, varefter samtliga passagerare samtidigt vill passera genom dörren in till säkerhetskontrollen. För vår del avlöpte viseringsproceduren smärtfritt och vi räknar med att det stora elddopet kommer i samband med bilens ankomst – vilket troligtvis blir på söndag förmiddag.

Det är glest mellan bra internetuppkopplingar, men vi försöker updatera så gott det går. Följ oss gärna på Facebook också – där vi försöker inkomma med lite mer frekventa inlägg http://www.facebook.com/profile.php?id=586927937&v=box_3#!/pages/Defending-Adventure/128354447184039

Men först: En liten resa genom en stor öken….

De flesta vi känner som reser över Afrika som vi, har valt ett annat GPS-system än Tomtom (som vi kör med)…Garmin med Tracks for Africa. Jag vet inte om den nya vägen hade funnits där, men den fanns inte i våra kartor och guideböcker (vi har fått veta att den heller inte finns på några nya kartor i Sudan, för så nya kartor finns inte…). Så vi körde norrut från Khartoum och missade avtagsvägen eftersom alla skyltar är på arabiska och vår arabiska är väldigt bristfällig…

Plötsligt tog vägen liksom slut. Den enda asfaltsbit som fanns kvar vände söderut…så vi hittade lite män att fråga (väldigt få kvinnor ute om dagarna här). De talade hjälplig engelska, men såg så klart till att hitta någon annan som pratade bättre och efter flera konsultationer stod det klart. Det var öknen som gällde 350 kilometer norrut, följ järnvägen och kör, löd instruktionerna. Så det gjorde vi.

Men först förvissade en av de hjälpsamma männen sig om att vi hade diesel och vatten. Och så drog vi. Över sanden, med ögonen på järnvägen och temperaturmätaren. Sänkte lufttrycket i däcken när vi insåg att det började bli lös sand. Och så fortsatte vi.

På natten slog vi läger vid en sanddyn och satt med näsan i vädret och tittade på stjärnorna. Det finns få saker som är så vackra som en afrikansk natthimmel i öknen.

Vi körde genom lös sand, hård sand, korrugerad sand, sand med små sten och röd sand, gul sand, vit sand och med berg i horisonten och helt utan berg i horisonten. Mil efter mil. Med jämna mellanrum körde vi förbi en liten järnvägsstationsbyggnad. Men de var alla förfallna eftersom tåget slutat gå för ett halvår sedan – samtidigt med att de byggt den nya fina vägen som vi (tack och lov) missade avtagsvägen till.

Många, långa sandiga timmar senare anlände vi Wadi Halfa – och bjöd genast in att närvara vid en nubiskt bröllop…satt på kvällen och drack te på en matta under stjärnorna och diskuterade stort och smått med vår värds bror. Inte så illa för att vara en helt vanlig måndag.

Och just det, snart har vi passerat två tusen mil!

Egentligen kom inte värmen i Sudan som en överraskning. Vi visste ungefär vad som väntade. Men som vanligt med extrema väderförhållanden så går det liksom ändå inte riktigt att i förväg föreställa sig hur man själv och ens prylar ska reagera.

Mitt på dagen snuddar temperaturen vid +50C. När vi går och lägger oss runt kl 22 så har det krupit ner till strax under 40-strecket. Vid ingen tid på dygnet är temperaturen under 30 grader. Madrass, sängkläder och kudde är ordentligt genomvarma och får aldrig tillfälle att svalna. Kropp och kläder är konstant blöta av svett. I bästa fall drar en svag, varm vind genom tältets myggnät på natten.

Allt vi gör går extremt långsamt. Vi dricker mellan sex och åtta liter vatten var om dagen, men känner ändå behov av vätskeersättning. Kylen kämpar tappert för att hålla vatten och mat kallt. Föremål som legat i solen i mer än tre minuter går inte att ta i utan handskar. Tyg, papper och trä blir torrt och sprött. Vätskor – allt från bilens oljor till schampo och tandkräm – blir extremt lättflytande. Ur kallvattenkranen på toaletten kommer varmt vatten.

Är det synd om oss? Givetvis inte. Vi pustar och stönar, ligger vid middagstid i skuggan och flämtar med våta handdukar över huvudet. Men det här är en del av resan det med. En del av Afrika som vi inte vill missa. Sudan är, vilket vi nämnde häromdagen, oerhört vänligt. Med något enstaka undantag har alla varit tillmötesgående, tjänstvilliga och välkomnande. Sudan får inte många turister, vilket på sätt och vis är synd. Vi återkommer framöver med fler reflektioner kring detta.