Defending adventure

Det är glest mellan bra internetuppkopplingar, men vi försöker updatera så gott det går. Följ oss gärna på Facebook också – där vi försöker inkomma med lite mer frekventa inlägg http://www.facebook.com/profile.php?id=586927937&v=box_3#!/pages/Defending-Adventure/128354447184039

Men först: En liten resa genom en stor öken….

De flesta vi känner som reser över Afrika som vi, har valt ett annat GPS-system än Tomtom (som vi kör med)…Garmin med Tracks for Africa. Jag vet inte om den nya vägen hade funnits där, men den fanns inte i våra kartor och guideböcker (vi har fått veta att den heller inte finns på några nya kartor i Sudan, för så nya kartor finns inte…). Så vi körde norrut från Khartoum och missade avtagsvägen eftersom alla skyltar är på arabiska och vår arabiska är väldigt bristfällig…

Plötsligt tog vägen liksom slut. Den enda asfaltsbit som fanns kvar vände söderut…så vi hittade lite män att fråga (väldigt få kvinnor ute om dagarna här). De talade hjälplig engelska, men såg så klart till att hitta någon annan som pratade bättre och efter flera konsultationer stod det klart. Det var öknen som gällde 350 kilometer norrut, följ järnvägen och kör, löd instruktionerna. Så det gjorde vi.

Men först förvissade en av de hjälpsamma männen sig om att vi hade diesel och vatten. Och så drog vi. Över sanden, med ögonen på järnvägen och temperaturmätaren. Sänkte lufttrycket i däcken när vi insåg att det började bli lös sand. Och så fortsatte vi.

På natten slog vi läger vid en sanddyn och satt med näsan i vädret och tittade på stjärnorna. Det finns få saker som är så vackra som en afrikansk natthimmel i öknen.

Vi körde genom lös sand, hård sand, korrugerad sand, sand med små sten och röd sand, gul sand, vit sand och med berg i horisonten och helt utan berg i horisonten. Mil efter mil. Med jämna mellanrum körde vi förbi en liten järnvägsstationsbyggnad. Men de var alla förfallna eftersom tåget slutat gå för ett halvår sedan – samtidigt med att de byggt den nya fina vägen som vi (tack och lov) missade avtagsvägen till.

Många, långa sandiga timmar senare anlände vi Wadi Halfa – och bjöd genast in att närvara vid en nubiskt bröllop…satt på kvällen och drack te på en matta under stjärnorna och diskuterade stort och smått med vår värds bror. Inte så illa för att vara en helt vanlig måndag.

Och just det, snart har vi passerat två tusen mil!

Egentligen kom inte värmen i Sudan som en överraskning. Vi visste ungefär vad som väntade. Men som vanligt med extrema väderförhållanden så går det liksom ändå inte riktigt att i förväg föreställa sig hur man själv och ens prylar ska reagera.

Mitt på dagen snuddar temperaturen vid +50C. När vi går och lägger oss runt kl 22 så har det krupit ner till strax under 40-strecket. Vid ingen tid på dygnet är temperaturen under 30 grader. Madrass, sängkläder och kudde är ordentligt genomvarma och får aldrig tillfälle att svalna. Kropp och kläder är konstant blöta av svett. I bästa fall drar en svag, varm vind genom tältets myggnät på natten.

Allt vi gör går extremt långsamt. Vi dricker mellan sex och åtta liter vatten var om dagen, men känner ändå behov av vätskeersättning. Kylen kämpar tappert för att hålla vatten och mat kallt. Föremål som legat i solen i mer än tre minuter går inte att ta i utan handskar. Tyg, papper och trä blir torrt och sprött. Vätskor – allt från bilens oljor till schampo och tandkräm – blir extremt lättflytande. Ur kallvattenkranen på toaletten kommer varmt vatten.

Är det synd om oss? Givetvis inte. Vi pustar och stönar, ligger vid middagstid i skuggan och flämtar med våta handdukar över huvudet. Men det här är en del av resan det med. En del av Afrika som vi inte vill missa. Sudan är, vilket vi nämnde häromdagen, oerhört vänligt. Med något enstaka undantag har alla varit tillmötesgående, tjänstvilliga och välkomnande. Sudan får inte många turister, vilket på sätt och vis är synd. Vi återkommer framöver med fler reflektioner kring detta.

Vi anlände Sudan i förrgår. Vi gillade visserligen Etiopien, men som framgick i ett tidigare inlägg här så började vi också bli lite trötta på att kryssa fram mellan människor och djur helt utan trafikvett.

Så på Görrels födelsedag så ägnade vi några timmar åt att ta oss över gränsen (Etiopiska sidan hade påbörjat sin lunch 5 min innan vi anlände och vägrade göra något på de närmaste två timmarna). Det första mötet med Sudan var positivt och det har fortsatt i den stilen. Vi “bush-campade” i öknen första natten och körde sedan till Khartoum där vi nu stannar några dagar. Vi har registrerat oss enligt konstens alla regler och vi fortsätter att charmas av sudanesernas villkorslösa vänlighet.

Till och med vår på ytan barske taxichaufför, Muhammed, är innerst inne en genomhygglig man. Han ägnade idag med liv och lust en god stund åt att å våra vägnar - och med mycket upprörda gester – pruta ner grönsakerna vi handlade på torget med 1,5 sudanesiska pund (omkring 3 kronor).

Vårt lokala nummer medan vi är i Sudan är: +249(0)921044749.

Är det någon som vet vem som har upphovsrätten till Televinkens Trafikskola? Den personen har nämligen en hel kontinent som är i skriande behov av just Televinken och Anita.

Ta en sådan enkel sak som att se sig för innan man går över gatan. I Etiopien – som vi just kommit från – var det inte många som hört talas om att man först tittar till vänster, sedan höger och sedan vänster igen – därefter kan man gå ut i gatan förutsett att det inte kommer några bilar.

Inte heller hade de hört talas om att getter, åsnor, kameler och kor gör bäst i att drivas vid sidan av vägen det skulle underlätta för trafiken samtidigt som det minskar risken för olyckor. Att driva boskapen på vägen – gärna rakt ut framför en annalkande bil – är helt emot Televinkens Trafikskola. (Jag minns inte, om jag ska vara ärlig vad Televinken hade för tips om boskapsdrivning på väg, men jag är ganska säker på att han inte skulle tycka det var smart att fösa djuren på genomfartledenŠ.)

Andra fenomen som vi stött på är marknadsvandringen, bybefolkningen ger sig av till (eller från) marknaden. De går i samlad tropp och blockerar ena körbanan – ibland bägge. När annalkande fordon närmar sig och avger en signal med tutan fortsätter följet utan att ta någon som helst notis om sagda fordon. Ibland, om någon är extra rädd om sina getter eller sin åsna, har vi noterat ett lamt försök att få djuren från vägbanan. Men detta är snarare ett undantag.

Tyvärr måste vi också konstatera att vad vi hört från andra resenärer – att etiopiska barn har en tendens att kasta sten på/mot bilar (de kastar även sten på varandra och hundar och getter och åsnor) – faktiskt inträffat på vägen till Lalibela. Det var ingen stor sten. Det var inga aggressiva barn. De ropade inte ens efter pennor eller pengar. De bara satt vid vägkanten, vaktade sina getter och när vi körde förbi hörde vi ett omisskännligt klonk när stenen träffade bilen.

Nej vi tar det inte personligt. De kastar som sagt stenar på det mesta, men jag är helt säker på att stenkastning är totalförbjudet i Televinkens Trafikskola.

Alltså – vem det än är som har upphovsrätten – Televinken skulle kunna göra underverk här! Gör honom svart. Översätt honom till de lokala språken. Se till att Anita får en traditionell klänning. Gör vad som helst, men se till att få Televinken till Afrika.

Vi är på väg mot gränsen till Sudan. Sedan vi lämnade Addis har tillgången till intrnetuppkoppling varit mycket begränsad och vi räknar med att det kommer att fortsätta så. I Khartoum kan vi förhoppningsvis meddela oss igen, men i övrigt kan det nog bli lite glesare mellan inlägget ett tag.

Vår plan är att köra genom Sudan och fortsätta till Egypten via färjan från Wadi Halfa. Exakt vilken väg vi tar genom Egypten har vi inte bestämt, men som det ser ut i dagsläget så kommer det att bli det sista landet innan Europa. Den enkla anledningen stavas “Syrien”. Vi följer utvecklingen där noggrant och har kontakt med andra resenärer, men det verkar tyvärr i dagsläget svårt att överhuvudtaget ta sig in i landet. Och även om vi lyckas med det så är vi inte helt säkra på säkerhetsläget för resenärer som oss, och skulle vi kunna resa något sånär säkert genom Syrien så lär vi ändå knappast kunna uppleva landet som det förtjänar.

Alltså lutar det åt att vi tar en färja över Medelhavet. Väl i Europa ska vi täcka in Balkan och antagligen ”resa tillbaka” ner till Istanbul för att också få med lite av det vi annars hade missat genom att ta färjan Alexandria-Venedig. Därefter fortsätter resan mot Nordkap.

Vi har funderat mycket på bilden av Etiopien under vår snart två veckor långa vistelse här. Som vi nämnde i ett tidigare inlägg så har vi mött många resenärer som har haft svårt för det här landet, medan vi själva tycker att det har seglat upp som en av favoriterna längs vägen.

Varför har vi så olika bilder? Ja, för det första så ska det tilläggas att det finns fler än vi som har en positiv bild av Etiopien. Vi har den senaste veckan delat boende i Addis Abeba med Kicko och David från Östersund som kört ner sin VW-buss från Sverige till Kapstaden och som sedan, medan bilen åker båt till Italien, mellanlandar i Addis, en stad som ligger dem varmt om hjärtat. (Ni kan läsa deras blogg här och om ni har tillgång till Året Runt så finns det en artikel om dem i senaste numret). Kicko och David och varit i Etiopien många gånger och är oerhört förtjusta i landet, så igenkänning och vänner hjälper förstås till i deras fall.

Men vi då? Vi är ju här för första gången. Vi tror exempelvis att det har betydelse hur och från vilket håll man kommer hit. Etiopien är Afrikas näst mest tätbefolkade land (efter Nigeria) och det blir antagligen en oerhörd kontrast om man anländer hit från enormt stora och glesbefolkade Sudan. Det kan kännas påträngande och överbefolkat. Vi som kommit söderifrån noterar visserligen att det är mycket folk i Etiopien, men kontrasten blir inte lika tydlig.

En annan sak är kommunikationssvårigheter. Tyvärr är utbildningsnivån generellt sett ganska låg, vilket gör att engelskakunskaperna är dåliga och som besökare kan detta vara oerhört frustrerande. Vi har själva många gånger stångat pannan blodig i våra försök att göra oss förstådda och det är i det läget lätt att ge upp och avfärda motparten som omöjlig att ha med att göra – en åsikt som i det läget antagligen är ömsesidig.

Vi tror också att den egna attityden har betydelse. Etiopierna är stolta, självmedvetna och ganska svårimponerade. Vår erfarenhet är att de anstränger sig för att hjälpa besökare och få oss att känna oss välkomna, men de gör sig inte till eller lägger tillrätta. Man får helt enkelt ta Etiopien och etiopierna som de är, och gör man det så finns det goda förutsättningar att faktiskt tycka riktigt bra om det här landet.

Vi närmar oss slutet på den afrikanska ölresan. Vårt nästa land, Sudan, är torrlagt vad gäller alkoholhaltiga drycker och det egyptiska utbudet vet vi än så länge inget om. Men först Kenya och Etiopien.

Redan i Tanzania drack vi ett par kenyanska Tusker, men vi tyckte inte att de smakade riktigt så som vi kom ihåg dem från tidigare besök i Kenya. Mycket riktigt. Efter lite efterforskning visade det sig nämligen att den Tusker som säljs i Tanzania av någon outgrundlig anledning är bryggd i Irland.

Den som säljs och bryggs i Kenya smakar däremot utmärkt. En riktigt gott lager-öl med en trevlig, medelstor beska. Vi visste det sedan tidigare, men påpekar det igen: det här är ett av våra favorit-öl i lagerkategorin. Här som så många andra gånger i Afrika tycker vi däremot att öl ska serveras i 330 cl-flaskor, inte i 500 ml-flaskor, eftersom vi vill ha kall öl och en 500 ml:are har en tendens att hinna bli lite ljummen innan man hinner klart.

I Etiopien finns en rad inhemska öl, men vi har i huvudsak koncentrerat oss på två av dessa.

St George är döpt efter Etiopiens skyddshelgon och sägs vara regeringens favorit-öl. Det bjuder på mycket humle, en stor beska och något bitter, metallisk eftersmak. Ett gott mat-öl, men möjligen aningen slätstruket för att riktigt imponera. Huruvida det också säger något om regeringen låter vi vara osagt.

Ölet Meta finns i några olika versioner, och standardvarianten är en ny och mycket trevlig bekantskap. Djupt bärnstensfärgat, mycket smakrikt, aningen bitter men samtidigt med en lätt, fruktig sötma. Tänk svenskt mikrobryggeri, à la exempelvis Bedarö. Onekligen ett av de bästa öl vi druckit längs vägen.

Flugorna är lite besvärande men det glömmer vi snabbt när den inbjudande, brända doften av rostat kaffe fyller rummet. Alemaze, frun i huset, sitter i ena hörnet och förbereder det svarta guldet – vår första riktiga etiopiska kaffeceremoni.

Först sköljs bönorna, sedan rostas de i en stekpanna, därefter mals de och blandas i kokande vatten, allt medan vi ser på. Kaffet serveras svart, i små koppar med ett par stora skedar socker i. Traditionen bjuder att man dricker minst tre koppar, varav den tredje är den viktigaste, den som ger lycka och välgång.

Och det smakar underbart gott. Påminner inte så lite om det kokkaffe som man serveras på andra håll i världen – i vårt fall främst på Balkan.

Vi sitter på gethudar längs väggarna och konverserar efter bästa förmåga med de tre generationerna som bor på den lilla gården. Utanför plöjer arbetslaget upp åkern med hjälp av oxdragna plogar.

När kaffet är urdrucket serveras vi en måltid bestående av injera, det lokala, sura, pannkaksliknannde brödet, med vilket man nyper sig bitar av stuvningen, för dagen doro wat, en stark kycklinganrättning med kokt ägg. Vi avböjer med dåligt samvete den nymjölkade getmjölken som erbjuds oss, men smuttar av artighet på det anisstinkande brännvinet som avrundar måltiden.

Som så många andra resenärer så har vi förförts av den etiopiska maten och av dess sociala inramning. Och vi älskar etiopiernas kaffe. I Görrels nästa krönika i SR P1:s OBS som sänd imorgon (onsdag) kommer fler betraktelser kring den lokala gastronomiska kulturen. Missa inte det.

Vi besöker inte Rwanda den här gången. Vi valde helt enkelt att inte ta med detta ett av våra absoluta favoritländer på den afrikanska kontinenten, i resplanen. Rwanda kommer vi till ändå med ojämna mellanrum, så den här gången ville vi fokusera på nya upplevelser.

Men Rwanda är ett fantastiskt och fascinerande land. Att sätta ord på de känslor som sköljer över en när man kommer dit för första gången är oerhört svårt, men våra engelsk-sydafrikanska vänner David och Naomi, som just nu befinner sig i Kigali på sin resa genom Afrika, gör ett bra jobb i det här blogginlägget. Läs det gärna.

I boken ”Dark Star Safari” reser författaren Paul Theroux från Kairo till Kapstaden med mestadels allmänna transportmedel. I en reflektion över afrikanska städer skriver han:

“Even at their best African cities seem to me miserable improvised ant hills attracting the poor and the desperate from the bush and turning them into thieves and devisors of cruel scams. Scamming is the survival mode in a city where tribal niceties do not apply and there are no sanctions except those of the police, a class of people who in Africa generally are little more than licensed thieves”.

Tyvärr är det ganska enkelt att hålla med Paul Theroux. Det finns få afrikanska städer som vi verkligen gillar. Med Kapstaden som enda undantag ser vi dem som ett nödvändigt ont; en plats som vi ofrivilligt måste besöka av olika anledningar – av yrkesmässiga skäl, för officiella ärenden, eller som under den här resan, för att fylla på förråden.

I en afrikansk stad regerar kaos och själviskhet. Den med det största egot, den fräckaste attityden eller den största bilen har de bästa chanserna att inte gå under. Vassa armbågar och egosim är inte ett karaktärsdrag hos afrikaner, det är en del av överlevnadsinstinkten som den hårda stadsmiljön tvingar fram den hos människor, varav de flesta i grund och botten är hyggliga, samvetsgranna och helst bara vill vara hårt arbetande löntagare.

Man behöver inte mer än komma innanför stadsgränsen, stanna vid ett rödljus och mötas av en främlings lismande ”Hello, my friend…” för att inse att det här kommer att bli ett olidligt gatlopp ända fram till det ögonblick då man får accelerera ut ur staden igen. Som tillfällig besökare tvingas man kämpa hårt för sin frihet, för rätten till sin egen tid, sin personliga sfär och sin egen agenda – en kamp som i slutändan alltid är förgäves eftersom motståndet är fullständigt övermäktigt.

Det naturliga självförsvaret blir ganska snart att bekämpa ont med ont. Att börja köra bil som lokalbefolkningen, att förhandla hårt och skoningslöst med försäljare av varor och tjänster, att snäsa av de som är lite för påstridiga. Den afrikanska staden kryper in under skinnet på en och utan att det går att hejda så förändras man till en något sämre människa. Desperationen över att inte styra över sin egen situation blir så påtaglig att det är svårt att inte bara ge upp.

När vi lämnar staden känner vi oss lättade och sorgsna. Lättade för vår egen skull, för att vi kan starta bilen och köra därifrån. Sorgsna för alla de som inte har samma möjlighet.