Defending adventure

Vi är för närvarande i Sri Lanka. Just nu i Colombo, men har också hunnit besöka östkusten och Pottuvil. Uppdraget den här gången är att för Svenska Röda korsets magasin Henry, producera ett par reportage om livet efter tsunamin för snart fem år sedan. Hur har återuppbyggnaden gått? Hur har människor det idag? Och vilka lärdomar har man dragit?

Och vid sidan av själva jobbet erbjuder Sri Lanka, som gammal brittisk koloni, gott om tillfällen till inspirerande studier av Defenders. Vi gjorde resan tvärs igenom landet, ca åtta timmar, i en av dessa, tillhörande Röda kors-federationen. Det var en något nyare Defender än vår egen, en Td5 från 2005, men förutom motorn är det inte mycket som är annorlunda.

Så där satt vi i bilen och fördrev tiden med att fundera över möjliga lösningar för inredning och packning, medan vår chaufför Sanjeewa med stadig hand tog oss längs mestadels ganska bra vägar till Pottuvil och tillbaka några dagar senare. Väl framme på östkusten fick bilen visa vad den kan göra, efter att monsunregnen förstört vissa vägar, men något riktigt elddop blev det aldrig.

Nu åker vi hem och handlar ihop allt vi behöver för vinterns arbetsveckor i garaget.

Eftersom vi är lite osäkra på om vår kap-till-kap-resa kommer att ta oss genom Uganda så tyckte vi att det var säkrast att åka hit innan. Nå, skämt å sido så är vi i Uganda på resportageresa och kommer att lämna jobb hem till bland annat Sydsvenskan och SIDA:s tidning Omvärlden.

Vi har ägnat dagen åt en fem timmars road-trip från Gulu i norra Uganda tillbaka till huvudstaden Kampala, där vi stannar till och med midsommar innan vi åker hem igen. Vägarna här bjuder på fina utmaningar för 4×4 och när vår chaufför i Gulu pekade på en grusväg och sa: den där vägen fortsätter till Sudan, så var det inte utan att det kittlade till lite i resenerven.

Har gått igenom förbrukning och bränsleekonomi för de drygt 200 mil vi kört sedan köpet av vår Defender. Detta är en del i planeringen av vår klimatpolicy och ambitionen att i möjligaste mån kompensera för de utsläpp vi åstadkommer. Mer om detta kommer ganska snart att dyka upp som en separat flik här ovanför.

Men under tiden då? Det är ingen miljöbil precis, det går ju knappast att hävda. Tvärtom, tyvärr. Vår genomgång visar att förbrukningen - i stort sett oavsett körtyp och belastning (vi har provat det mesta under de här veckorna) - hamnar omkring en liter diesel/mil. Trots allt inte så farligt, men betydligt mer än en vanlig personbil förstås. En sådan skulle å andra sidan inte kunna ta oss genom Afrika. Efter att vi börjat komma in i hanteringen av bilen, växling, koppling, motorbroms osv, har vi under senaste tanken till och med pressat oss under en liter/mil. Flera centiliter under faktiskt.

Och nu tar vi Pole pole tillbaka till Skåne, efter en kort tids besök med uppvisning för familj och vänner i Göteborg. Hemmahamn blir tillsvidare Norregård. Där får den stå till vi är tillbaka från Uganda i slutet av juni. Därefter fortsätter arbetet, närmast med inredning och eventuellt diverse el-installationer.

Vi gav oss ut till Carina och Mårten igår för testkörning i lite tuffare förhållanden. En brant, lerig traktorstig, med djupa hjulspår fick agera försöksplats. Och givet förutsättningarna känns det ändå som om det gick över förväntan. Pole pole tuggade sig upp för några tuffa stigningar, klarade ett par leriga diken och stenbumlingar men stupade sedan på en smal passage där leran var väl lös och spåren väl djupa. Vi skyller det misslyckandet på vår egen bristande erfarenhet av terrängkörning (här finns mycket att lära sig) och “stadsdäcken” som fortfarande sitter på. Dåligt mönsterdjup och aluminiumfälgar har inte i skogen att göra. Vi kommer tillbaka.

Försommar på Österlen. Vi tog Pole pole för att besöka Domare Aspegren i Bockahuset igår. Och för att handla sill, rökt lax, Mellbybagarns kavring och Kivikmust. Gyllengula rapsfält, blommande äppelträd, oändliga alléer och djupa bokskogar. Över ett fält hängde en glada i jakt på sitt byte, några rådjur betade invid vägen och i Domarens holkar kilade finkar och mesar in och ut. Vem sa att man behövde åka långt för fantastiska naturupplevelser?

Vår Defender går som en klocka. Idag har den fått en ordentlig urstädning - förre ägaren var inte så intresserad av dammsugning vad det verkar - och diverse utrustning har satts på plats. Utöver det har vi tagit mått för det dubbla golv som ska in i packutrymmet, och börjat skissa på säker förvaring av värdesaker. I någon mån kommer fler rapporter i det ärendet vad det lider.

På vägen från Höganäs passerade Pole pole igår 19 000 mil. Närmare bestämt mitt mellan Nyhamnsläge och Brunnby, i samma uppförsbacke som vår vän Lukas flakmoppe brukar kämpa med. Eller brukade, eftersom den är stulen numer. Nåväl, 19 000 mil får väl sägas vara en ansenlig erfarenhet, öven om det inte ens är 2 000 mil per år - två tredjedelar av vad golfen får stå ut med. Nu hoppas vi att vår mogna vän håller ihop i rätt många tusen mil till.