Defending adventure

Klockan var ganska exakt 13.30 när vi igår rullade över det sista krönet före Nordkap längst upp i norra Norge. Det var slutdestination för en lång resa som dagen före hunnit passera 30 000 km och som tagit sex månader och två veckor.

Afrika var hela tiden fokus och Europa har varit lite av en trevlig avrundning, så vi semestrat oss fram mellan vänner i bland annat Schweiz, Frankrike och Norge. Det har varit lite som avslutningssträckan i Tour De France, om det finns några cykelintresserade därute som hänger med på den liknelsen.

Väl i Oslo visade det sig att sträckan upp till Nordkap skulle bli längre än vi väntat oss. Vi har nämligen sedan vi kom till Europa ”slarvat” lite med researchen vad gäller resvägar och avstånd.”Allting är ju så nära”. Nåja, inte riktigt allting, visade det sig.

Men vi hade en vacker, ungefär 220 mil lång, resa upp genom landet. De ökända ”dåliga vägarna” i Norge tänkte vi inte så mycket på; vi höll i stort sett samma fart som vi gjorde på autobahn (vilket kanske säger mer om vår beskedliga fart där).

Och Nordkap då? Jo det är oerhört vackert och väl värt besöket, men det är också rena rånet. Summan av vägavgifter och inträdesavgifter närmar sig snabbt tusenlappen. Men om vi nu skrivit ”Cape to Cape” på vår bil så får vi liksom skylla oss själva.

Så vi tänkte inte så mycket på det utan kände oss både nöjda och stolta när vi korkade upp en flaska champagne och åt lyxpicknick på motorhuven med utsikt över havet och de blånande klipporna.

Var det värt alla uppoffringar – ekonomiska och andra? Skulle vi göra det igen? Ja, utan tvekan. Det finns bitar som vi inte är jättesugna på att köra en gång till, men i det stora hela skulle vi inte tveka om tillfälle uppenbarade sig.

Fast egentligen så tror vi inte att tillfällen ”uppenbarar sig”. Åtminstone inte för det mesta. Man får skapa dem själv – något som vi tänker fortsätta att göra.

Nu har vi hunnit ta oss tillbaka till Sverige och vilar ut några dagar hos våra vänner, familjen Benson i Kiruna innan vi fortsätter söderut. Det kommer kanske några inlägg till, men vi vill härmed passa på att säga ett stort TACK till alla er som hört av er med glada tillrop och uppmuntringar, alla er som kommenterat på bloggen och hört av er via mail, facebook och sms, alla er som hjälpt till med tips och rekommendationer, er som kommit och hälsat på oss längs vägen. Vi är lyckligt lottade som har så många fantastiska vänner och nu längtar vi efter att få träffa er igen!

Vi har fått en del mail och andra förfrågningar som tyder på att det verkar råda lite förvirring om vår färdväg och beräknade hemkomst. Inte så konstigt eftersom vi hunnit ändra oss ganska många gånger den senaste månaden.

Men för alla er som hört av er och undrat så kommer här en liten grovskiss på vad som återstår under de kommande veckorna. Notera återigen att det är just en grovskiss; precis som tidigare så tänker vi ta oss friheten att ändra oss precis när vi vill.

Vi är just nu i Frankrike, efter att ha ägnat två veckor åt norra Italien och Schweiz. För tillfället ligger vi lite efter var vi ursprungligen planerade att vara vid den här tiden. Vi har hela tiden sagt att vi räknar med att vara tillbaka i Göteborg i slutet av augusti. Det ligger fast, men det beror inte så mycket på att vi måste vara tillbaka då, utan på att vi vill hinna med Nordkap innan det börjar bli alltför kallt däruppe.

Så eftersom vi alltså ligger efter schemat så har vi valt att istället för att köra via Baltikum och Finland till Nordkap, så tar vi oss istället upp genom Norge (via färja från Danmark).

Vänner med strategisk placering längs vägen kan räkna med besök, om så önskas.

“Ursäkta mig, jag talar tyvärr ingen tyska”, säger jag.

“Det var inte tyska, det var rätoromanska”, kommer svaret.

Det faktumet hjälper mig visserligen inte, men eftersom campingföreståndaren även pratar hjälplig engelska så föranleder det hela en diskussion om Schweitz fascinerande språklandskap.

Just rätoromanskan pratas bara av en mycket liten andel av befolkningen, främst i kantonen Graubünden, men också i divsere byar/enklaver här och där. Omkring 60 000 människor förstår språket, men bara 35 000 har det som modersmål. Något som inte hindrar uppkomsten av dialekter – inte mindre än 12 stycken, vilka sinsemellan lär vara svåra att förstå.

Vi är i den lilla byn Flims i Graubünden, där man dock generellt sett talar schweitzer-tyska, medan man i byn Laax på andra sidan ån har rätoromanska som huvudspråk. En man vi pratar med förklarar att han (som är inflyttad holländare, men även talar tyska och franska) råkar bo på andra sidan ån, vilket gör att hans barn (som han har ihop med sin tjeckiska fru) har rätoromanska som förstaspråk i skolan.

Vi reser senare genom den tysktalande delen av Schweiz, och besöker våra vänner Roland och Denise i Tierachen utanför Bern. De pratar en schweizer-tyska som inte tyskarna förstår (även om de också kan prata tyskarnas högtyska om de vill). Som andraspråk i skolan lärde sig franska och för de fransktalande schweizarna gäller det omvända. Resultatet är generellt sett dåliga engelskakunskaper. Kanske inte så konstigt om man har fyra “inhemska” språk och en massa lokala varianter.

Vi trampar nu alltså åter europeisk mark igen; närmare bestämt italiensk. Det gör vi efter att ha tillbringat ganska precis en vecka på ett italienskt fraktfartyg, något som inneburit en omfattande konsumtion av böcker och dvd:er.

Och kaffe – för givetvis stod det en snygg espressomaskin i skeppsköket. Dessvärre imponerade däremot inte maten, men det är en annan historia. Vi fick i alla fall chans att fräscha upp våra nautiska navigeringskunskaper.

Detta skrivs från Bologna och vi stannar resten av veckan i den här regionen innan vi drar oss norrut. Med största sannolikhet kommer det nu att bli lite glesare mellan blogginläggen, eftersom Europa inte direkt är resans fokus. Precis som många av er därhemma kommer vi helt enkelt att gå på semester nu (med några undantag).

Vad som kan dyka upp är några sammanfattande betraktelser från resan. Och för den som inte har något bättre för sig så går det bra att läsa ett av mina (Andreas) första publicerade resereportage från just Bologna, skrivet på uppdrag av Göteborgs-Posten för drygt tio år sedan. Håll till godo. Och ha en fortsatt bra sommar!

Att passera den israeliska gränsen är något som ”overlanders” fruktar. Vi som gör den här typen av resa kommer i en bil/buss/lastbil som är till bristningsgränsen fylld med saker och israelerna är notoriska för sin noggrannhet när det gäller att genomsöka inresande bilar.

Så hur var det då? Inte så farligt som vi befarande, är svaret. Men det beror kanske mest på att vi verkligen fruktade det värsta. Jämfört med alla gränspasseringar hittills så var israelerna oerhört välorganiserade. De flesta var mycket trevliga, men samtidigt korrekta och lite stela. Personalen vid gränsen är ung, mellan 20 och 30 och vi upplevde dem som lite nervösa. Det var inte riktigt läge att småprata, även om det gick fint med några.

Vi fick vårt visum på några minuter efter bara ett par enkla kontrollfrågor (dvs inget förhör om tidigare resor och ev terroristverksamhet). Vi fick sedan tömma bilen på all packning, vilken röntgades separat, medan bilen togs iväg till ett garage. Där vet vi inte exakt vad som hände, men vi kunde konstatera att de i sin kontroll tagit av hjulen i alla fall. I vår packning var det inte primuskökets gasbehållare, köksknivar, elektronik eller livsmedel som var mest intressant, utan vad vi hade för böcker. Vi fick behålla allt.

Hela proceduren tog omkring tre timmar (vilket föregåtts av en och en halv timme på den jordanska sidan).

Det slog oss när vi häromdagen kom över gränsen till Israel: plötsligt kändes det som att vara tillbaka i Sydafrika. Vi stannade på en ren och snygg bensinstation som hade ett picknickområde och en välsorterad butik. Borta var de låga priserna på diesel (Israel är tre gånger dyrare än Jordanien och nästan tio gånger dyrare än Egypten). Detsamma gäller mat och det mesta andra.
Men det som framförallt slog oss, var att det fanns något välbekant över de judiska israelerna som vi mötte på vägen upp till helgtillhållen vid Genesarets sjö. De rullade in på campingplatserna i stora fyrhjulsdrivna bilar; storvuxna föräldrar med illasittande shorts hoppade ur, tätt följda av en stor barnaskara. Och innan någon hunnit reagera så var ett avancerat läger uppslaget och grillen tänd.
Likheterna med den sydafrikanska afrikanderbefolkningen är slående. Åtminstone tyckte vi det, där vi satt i varsin campingstol och tittade på. Det var dels hela deras uppenbarelse, deras sätt att röra sig, prata med varandra och förhålla sig till sitt campande.
Och vid närmare eftertanke finns det fler likheter. Båda är de vita folkgrupper som har sitt eget språk, ett språk som talas av få människor i världen men som omhuldas som stora kulturspråk. De ser sig som utvalda folk, men samtidigt också oerhört utsatta, något som ibland leder till extrema uttryck och som har sina obehagliga avarter. De tar plats men är samtidigt försiktiga. Religion spelar en viktig roll. Åsikterna är generellt sett konservativa – ibland väldigt konservativa.
Och så det där med det ständiga grillandet. När helst vi gick genom campingen, vare sig det var strax före läggdags eller tidigt på morgonen så stod folk och grillade stora köttstycken. Skillnaden är att i Sydafrika blir man som utländsk besökare snart inbjuden att delta i måltiden och man får en kall öl tryckt i sin hand i samma ögonblick som man presenterar sig. Det var inte utan att vi längtade tillbaka en smula.
Imorgon åker vi till Jaffa varifrån vi ska besöka Tel Aviv, som lär vara en helt annan värld än den vi mött i Israel. En modern och liberal storstad; lite som en israelisk Kapstaden, hävdar vissa. Vi får se.

Israel blev något av ett bonusland för oss. Logistiken kring Mellanösterns oroligheter fick oss att till slut att bestämma oss för att ta genvägen över Medelhavet och då fick Israel bli sista land före Europa.

Vi ältar fortfarande om vi tog rätt beslut, men även om vi sörjer att vi missar de länder som vi nu tvingas besöka en annan gång, så är vi också glada att vi får chansen att se Israel. Det är ett land som alla har åsikter om – så också vi, förstås.

Vi medger att vi kommer högst oförberedda, eftersom vi inte räknat med att hamna här. Vi erkänner också att vi inte är särskilt kunniga när det gäller Mellanöstern, även om vi efter snart en månad i regionen börjar få en hygglig grundförståelse. Alltså tänkte vi lämna de djupa politiska analyserna till bättre lämpade skribenter. Vi ska möjligen göra några utvikningar, men de får vänta till vi känner att vi har en stabilare grund att stå på.

Sanningen är nämligen att vi under de första dagarna har varit turister, rätt och slätt. Ni vet sådana där som har kameran på magen och som säger ”oh, vad trevligt!”. Vi har tillbringat några dagar vid Genesarets sjö (Sea of Galilee). Vi har gjort en gastronomisk rundtur i Golanhöjderna för att titta närmare på det schyssta utbudet av lokala, småskaliga livsmedelsproducenter. (Vi gillade bland annat skarpt vad den blott 11 åriga vingården Chateau Golan åstadkommer). Och vi har nu anlänt Jerusalem där vi campar på toppen av Oljeberget, med utsikt över Klippmoskén och al-Aqsamoskén.

Israel charmar och förskräcker på samma gång. Det bjuder på fantastiska upplevelser och möten och det bjuder på hårresande besvikelser. Så mycket har vi redan hunnit konstatera. Men det är ett land som inte upphör att fascinera – på gott, såväl som på ont. Så i väntan på att vi själva kan formulera våra känslor lite bättre: välkomna med era egna erfarenheter…

I skolan fick vi lära oss att den svenske kungen Karl XI brukade resa runt i sitt kungarike utklädd till en figur kallad ”Gråkappan”. Avsikten var att se hur det egentligen stod till med saker och ting i landet. (När vi följt svensk nyhetsrapportering den senaste tiden föreställer vi oss att även den nuvarande svenske kungen skulle vilja gömma sig bakom täckmantel ibland – om än av andra skäl).

Hur som helst; vi skriver detta i Jordanien och det må vara hur det vill med sanningshalten i historierna om ”Gråkappan”, men här använder sig i alla fall kung Abdulla II av just detta trick.

Den möjligen något motvillige kungen sägs av elaka tungor vara mer förtjust i sitt brittiska arv från mödernet, än av sitt jordanska kungablod på fädernet. Men nu är han än gång kung och som sådan har han bland annat, i förklädnad, låtit sig skrivas in som patient på ett statligt jordanskt sjukhus för att se har vården fungerat. Han har gått till skatteverket för att kräva tillbaka sin skatteåterbäring. Och han har vistats i de så kallade ”frihandelszoner” som finns i Jordanien. Allt för att – enligt hovet trogna medier – kunna verka för att saker och ting blir bättre för jordanierna.

Överallt i Jordanien är väggar och fasader tapetserade med kungaporträtt. Det är den officielle kungen med alla medaljer, det är militärkungen i kamouflagekläder, det är den avslappnade kungen i jeans och skjorta, det är kungen som jagar med jaktfalkar, det är kungen bakom ett enormt maskingevär. Porträtten är så pretentiösa att det är svårt att inte skratta, och det verkar inte riktigt stämma överens med Abdulla II:s trots allt ganska västorienterade stil. Vi kan inte riktigt bestämma oss för om det här verkar vara en man med mycket stor humor eller en man som fullständigt saknar självdistans. En välinformerad svensk källa här säger att det nog är någonstans mittemellan.

Vi har varit inne på det tidigare, men vi vill gärna passa på att återkomma till ämnet: den svenska diplomatkåren imponerar. Saken är att vi från nu och under resten av resan knappast kommer att ha med svenska ambassader att göra och därför vill vi passa på att summera vår upplevelse och säga att de personer vi har stött på på svenska beskickningar längs vägen har imponerat på oss.

Vi vet att man som journalist förväntas hålla en klädsamt sval distans till myndighetspersoner, och det ska sägas att vi tidigare, på en del platser i världen, har stött på ambassadpersonal som inte alltid har verkat vara rätt person på rätt plats. Men på den här resan är intrycken helt entydiga: Sverige har en mycket kompetent diplomatkår. Vi har också, eftersom vi då och då rest i sällskap med vänner från andra länder, kunnat jämföra med deras erfarenheter från andra europeiska ambassader. Detta har nästan alltid stärkt vår bild.

Så utan att nämna någon enskild så vill vi rikta ett tack till de svenska diplomater som har hjälpt oss med praktiska detaljer, med information, eller som ”bara” varit oerhört gästvänliga och trevliga.

Vi hade inte planerat att lämna Egypten förrän igår, men när vi i förrgår på eftermiddagen körde till hamnen i Nuweiba för att köpa biljetter och kolla upp varifrån båten gick, så fick vi besked om att vi kunde komma med avgången samma kväll. Det blev ett två och en halv timme lång byråkratisk orientering på hamnområdet där vi for fram och tillbaka mellan tulltjänstemän, gränspoliser, trafikpoliser, fordonskontroller, återlämning av tillfälliga nummerplåtar, och så vidare.

Antagligen betalade vi några kronor här och där för sådant som inte var officiella avgifter, men det var liksom inte läge att utreda saken närmare. All heder däremot åt den hygglige, så kallade “turistpolis” som på sin motorcykel slussade oss runt till de olika stationerna, och som när vi var klara tog i hand och önskade oss en lycklig resa utan att så mycket som antyda att han ville ha ersättning för sina tjänster.

Väl i Aqaba mötte den betydligt mer organiserade jordanska tullen. Klara besked om vad som gällde, ordentliga kvitton, engelsktalande personal. Inte det mista exotiskt, men ganska skönt efter några riktigt stökiga gränspasseringar de senaste månaderna. Vi fick vår bil röntgad också, men tydligen hade vi inte med oss något som upprörde tulltjänstemännen.

Så nu rullar vi vidare mot Amman, via ökenområdet Wadi Rum. Vi har lite smått övergått i semester-mood, liksom många av er därhemma. Vi har några saker kvar att lösa för vår hemresa till Europa, men saker och ting håller på att falla på plats och vi återkommer till det när det är läge.