Defending adventure

Nu drar efterarbetet efter resan från Kap till Kap igång på allvar. På en rad olika fronter samtidigt. Dels håller vi nu på att avsluta ett antal resereportage som kommer att publiceras framöver, bland annat i Vagabond och GP:s Två Dagar. Samtidigt har vi smugit igång processen med det som kommer att bli en bok om den fascinerande afrikanska kontinenten, med trolig utgivning under nästa år. Mer rapporter om det arbetet kommer givetvis här vad det lider. Och vad gäller det praktiska så servar vi nu bilen och återställer den i det fina skick den förtjänar, samt arbetar på lediga stunder med ritningar på ett garage – något som vi däremot inte ska tråka ut er med.

Någonting i fasaden verkade bekant. Kanske inte helt och hållet, men helt klart till viss del. Först var det svårt att sätta fingret på det. Men så började det liksom lukta lite av billig rom och några svavelosande svordomar kunde höras på avstånd; det var något om ”sötvattenspirater” och ”bomber och granater”. En obestämbar känsla av stundande äventyr kom krypande.

Förklaringen kom snart, innanför grindarna till Cheverny i den franska Loire-dalen. För den som inte redan har svaret går det bra att spela filmsekvensen nedan.

Just det: slottet har (något stympat) stått som förebild för Moulinsart, där den tecknade seriejournalisten Tintin och hans vapendragare Kapten Haddock huserar. (Den tecknade versionen av byggnaden råkar faktiskt vara Haddocks arvegods, men låt oss inte fördjupa oss alltför mycket i det.)

Jag misstänker att jag inte är ensam i branschen om att ha Tintin att tacka för mitt yrkesval. Nåja, åtminstone delvis. När jag som yngre (och något äldre) plöjde igenom dessa seriealbum gång på gång, så var det förstås svårt att inte komma att se journalistyrket i ett härligt äventyrligt skimmer.

Senare gick det upp för mig att journalistyrket visserligen inte handlar så mycket om skattjakter, bergsbestigning och månfärder. Inte alls faktiskt. Den journalistiska vardagen är nämligen mycket långt borta i Tintins värld och betydligt mer odramatisk i verkligheten (sorry, ni som trodde något annat). Vid närmare eftertanke så kan jag inte påminna mig att han i något av alla album skriver så mycket som en enda rad och det borde förstås ha varit en ledtråd. Var försörjningen kommer ifrån är oklart, men allt det där insåg jag helt enkelt lite för sent.

Så då får man göra det bästa av situationen och skapa sina egna äventyr. Vi kommer kanske inte direkt kommer upp i Tintins nivå när det gäller den biten, men så här när vi nu närmar oss upplösningen i vårt eget lilla äventyr så känns det på sin plats att sända den gode George Remi och hans seriehjälte en tacksamhetens tanke. Vem vet, utan Tintin-läsning under uppväxten, så hade kanske den här resan aldrig blivit av.

Låt oss först och främst slå fast en sak: jag är ganska svårimponerad när det gäller ”sevärdheter” i allmänhet, och monumentala stenbyggen i synnerhet. Det är aldrig jag som föreslår att vi ska besöka kyrkor, slott, mausoleer, och liknande. Men ibland går det liksom inte att låta bli, och titt som sätt blir jag dessutom positivt överraskad.

Att inte besöka pyramiderna när man är i Kairo vore förstås på gränsen till kriminellt, så det är vad vi tog oss an i morse. Vi såg dem redan igår, när de sakta framträdde i smoggen då vi närmade oss förorten Giza söderifrån. Det var en häftig känsla.

Lika häftigt var det att konstatera att när vi i morse hängde på låset till pyramiderna så hade vi dem under första dryga timmen helt för oss själva. Som vi tidigare skrivit om är den egyptiska turistindustrin kraftigt sargad av revolutionen tidigare i år, och vi kunde obehindrat gå runt pyramiderna utan att se en enda annan turist på en god stund. Magiskt.

Pyramidernas storhet ligger i dess mytomspunna aura och historia. Som ren upplevelse betraktad får de stryk med hästlängder av bland annat Angkor Wat i Kambodja och Petra i Jordanien. Även Karnak-templet som vi besökte i Luxor för några dagar sedan bjuder på en mer varierad upplevelse. Däremot hamnar resmål som Sudans pyramider i Begrawiya, och kyrkorna i etiopiska Lalibela i skuggan av de egyptiska faronernas skrytbyggen.

I grund och botten är de visserligen inte mer än en samling symmetriska stenhögar, men ok: de är 4 000 år och det är fascinerande (och skrämmande) att fundera över dess tillkomst. Så missa dem inte – även om jag personligen ser lika mycket fram emot morgondagens förutsättningslösa promenad i centrala Kairo.

Vi besöker inte Rwanda den här gången. Vi valde helt enkelt att inte ta med detta ett av våra absoluta favoritländer på den afrikanska kontinenten, i resplanen. Rwanda kommer vi till ändå med ojämna mellanrum, så den här gången ville vi fokusera på nya upplevelser.

Men Rwanda är ett fantastiskt och fascinerande land. Att sätta ord på de känslor som sköljer över en när man kommer dit för första gången är oerhört svårt, men våra engelsk-sydafrikanska vänner David och Naomi, som just nu befinner sig i Kigali på sin resa genom Afrika, gör ett bra jobb i det här blogginlägget. Läs det gärna.

“Det allra bästa hade varit om vi hade kunnat resa till Sverige en månad i förväg. Då hade vi kunnat förbereda oss på det kalla klimatet.”

Lily Awuor skojar inte. Hon tycker på fullt allvar att hon och resten av Kisumu Youth Olympic Center’s tjejlag borde resa i god tid till sommarens Gothia Cup i Göteborg. Förberedelserna är viktiga och det finns bara en sak som gäller: vinna!

Hon är en av de som var med redan förra året, och som en av lagets bästa spelare så kommer hon att få åka igen. Liksom resten av tjejerna i laget kommer hon från en tuff bakgrund, och hon bor idag på ett ungdomshem där all ledig tid efter skolan ägnas åt fotboll. Varenda eftermiddag och kväll i veckan tränar de på den dåliga grusplanen i grannskapet. Några mål har de inte, eftersom stolparna snabbt skulle stjälas om de sattes upp.

Lily Awuor har hela tiden nära till skrattet - ett klingande, smittande skratt – men det är med stort allvar hon pratar om sina och lagets förberedelser inför resan till Sverige om en månad. Det är uppenbart att för den som ser fotbollen som sin enda chans i livet behövs inga mentala tränare och motivationskonsulter. Motivationen kommer helt naturligt och är så stark att den verkar kunna flytta berg.

“Jag tänker inte på något annat. Allting är klart för avresa, jag har till och med börjat packa. Det här är chansen att visa att vi är något, att vi kan något. Vi inte bara ska vinna; vi måste vinna!”

Förutom vädret är det maten hon oroar sig över. Förra gången bjöds de på sallad med råa grönsaker, och ingen ugali (tjockt mos baserat på majsmjöl) så långt ögat nådde. “Inte särskilt spännande”, är Lily Awuors omdöme om det svenska köket.

Tyvärr är vi själva inte i Göteborg i sommar och kan heja på tjejerna i Gothia Cup. Men vi är säkra på att de kommer att ge alla motståndare en riktigt tuff match. Ett längre reportage om dem kommer inför turneringen att publiceras i Göteborgs-Posten.

Visste ni att just tse tse flugor dras till bilar i rörelse, gärna mörkblå. Polepole är visserligen mörkgrön, men det kanske de inte såg så noga på färgen i hastigheten. Detta med flugor och bilar visste i alla fall inte vi och medan vi slogs mot ett 50-tal tse tse som hade tagit sig in i bilen när vi körde genom Serengeti, hann flera av dem bita mig.

På kvällen svullnaden handen och fötterna upp till otrevliga proportioner. Snabbt fram med Lonely Planet’s resehandbok i medicin för Afrika. Tse tse, stod det, bär på parasiten som orsakar sömnsjuka, symtom är röd svullnad direkt efter sticket.

Jo, nog var jag svullen allt och till privatsjukhuset Aga Khan drog vi så fort vi kommit över gränsen till Kenya och anlänt Kisumu. Där började en liten promenad som påminde mycket om en afrikansk gränspassering.

– God dag, jag behöver träffa en läkare.

– Var så god och skriv in er, en sköterska ropar upp er sedan.

Jaha, jag skrev in mig och blev uppropad och anvisad till ett nytt väntrum en trappa upp. Där fick jag träffa Doktor Kevin som tog anteckningar och konstaterade att med min bakgrund av allergiska reaktioner efter insektsstick, skulle jag nog inte oroa mig för sömnsjuka. Istället skrev han ut ett recept på anti-allergi tabletter och en spruta.

Ner igen och till Apoteket.

– God dag, jag skulle vilja lösa ut dessa.

– Ja, visst, vänlig betala i kassan först och kom sedan tillbaka.

Så, till kassan. Betala. Tillbaka till Apoteksdamen som gav mig mina piller och dos för injektionen i en påse. Nu skulle jag nämligen ta injektionsdosen till en sjuksköterska. Och hon jobbade inte i Apoteket.

Nästa anhalt var alltså sjuksysterns lilla bås. Hon paketerade upp allt ur påsen, satte sprutan där den skulle. Gav mig kvittot tillbaka och ett leende.

Under två timmar tog det. Allt som allt omfattade det ungefär sex olika stationer. Ungefär som en gränspassering.

Svullnaden försvann och allt som allt gick det på 170 kronor . Det är mycket billigare än en gränspassering!

Serengeti. Ngorongoro-kratern. Masai Mara. Smaka på namnen. Visst har de en närmast magisk aura av äventyr kring sig. Åtminstone har de det för oss. Alla vi som vuxit upp med Ett med naturen och fått den afrikanska savannens alla märkligheter förklarade av Arne Weisses trygga stämma, har svårt att inte känna så inför dessa kenyanska och tanzaniska parker.

Vi har – under den här resan och tidigare – bockat av ganska många av de främsta parkerna i södra Afrika. De närmste veckorna ska vi nu även uppleva några av dessa världsberömda parker i östra Afrika.

Och när det gäller just dessa parker så finns det ett återkommande, och allt annat överskuggande samtalsämne bland västerlänningarna som vi träffar på campingplatser längs vår väg: priserna. För visst, det är dyrt att resa in i exempelvis Serengeti – och ännu dyrare om man vill ner i Ngorongoro-kratern. Men varför skulle det inte vara det, frågar vi oss?

Den tiden är förbi då vita västerlänningar reste till Afrika för att uppleva vildmarken så som man själv ansåg det bäst, utan att anse sig behöva betala för det. Den tid då Afrika betraktades som ett slags vilt allemansreservat som vem som helst kunde exploatera om man bara kunde ta sig dit.

Vad vi vet (och vi har ägnat oss ganska mycket åt ämnet) så är de flesta nationalparker runtom i Afrika oerhört välskötta. Enorma summor läggs på konservering och naturvård. Massturismen är en gigantisk utmaning som måste hanteras och då är höga priser inte bara ett sätt att finansiera verksamheten, det är faktiskt ett sätt att begränsa tillströmningen och därmed påfrestningarna på den känsliga naturen här.

Ja, det innebär ett slags segregering. Bland västerlänningar är det i första hand de som har gott om pengar som kan resa på safariresor till Afrika. Men de flesta länder har kraftiga subventioner för den egna befolkningen och då är det faktiskt ganska svårt att bli upprörd. Vi andra får helt enkelt se det som en prioriteringsfråga. Vill vi att denna vilda natur ska finnas kvar så att vi kan uppleva den, så får vi faktiskt vara beredda att betala för det. Själva väljer vi bort de fina lodgerna, vi campar och lagar vår egen mat på spritköket och sedan lägger vi de pengar vi sparar på att få en rad oförglömliga naturupplevelser.

De kom springande mot oss i en stor grupp och viftade med sina sedelbuntar, penningväxlarna. Kurserna haglade och vi duckade. Att växla vid gränsen brukar aldrig vara någon bra idé, och det tänkte vi försökte undvika den här gången också.

Vi har kommit till ett nytt land, som ni förstår. I går passerade vi gränsen mellan Malawi och Tanzania. Även detta en relativt enkel passage. Några stämplar och ett par skatter att betala. Insåg att det är bra att vara påläst också för tulltjänstemannen tyckte först att Land Rover, det var nog en stor bil det, och ville ha 105 US-dollar i skatt. Men vi stod på oss och sa att Land Rover visst inte var någon stor bil utan att det räckte med 25 US-dollar…

Gränsens största behållning var annars försäkringsmannen Andrew, som lugnt och metodiskt övertygade oss om att han var mannen som skulle sälja försäkring till oss. Vi mötte honom först på Malawi-sidan där han presenterade sig för att sedan hålla sig i bakgrunden.

Sedan uppenbarade hans sig plötsligt igen, denna gång på cykel. Han körde framför oss mellan gränsövergångarna och viftade vilken väg vi skulle ta – lite som en lots. Det var denna bisarra syn som fick oss att falla till föga. Och det blev Andrew som (efter lite förhandlande) sålde försäkringen till oss och så var vi över. Redo för nästa land!

Första intrycket var ett bättre välstånd, det var något med känslan. Kanske i hållningen på hur folk gick. Eller färgerna på kläderna. Fattigt är det, men det känns inte lika fattigt som Malawi.

Kan inte riktigt säga vad det beror på. Kanske var det plåttaken på husen. Eller att fler skoluniformer var hela, att barnen hade skor, jag vet inte. Men något var det. Nu ska vi ta reda på vad.

– Jorden kan jag bara använda mig av indirekt. Jag kan bruka den, men jag äger den inte. Jag kan inte ta den som säkerhet för ett banklån och jag kan inte sälja den. Det är därför vi är kvar i fattigdom, för vi äger inte de marker där vi odlar, sa Edith Saidi, en kvinnlig bonde som vi intervjuade förra veckan.

Hennes kommentar har fått mig att fundera mycket över fattigdom och det som kallas title deed och som jag enklast översätter till lagfart. Alla de småbönder vi träffar runt om äger inte sina jordar men de drömmer om att utöka sin verksamhet, kanske börja med grisuppfödning eller värphöns. Kanske rent av starta en helt ny rörelse som ett bageri. Men eftersom de inte kan belåna marken och troligtvis aldrig kan spara ihop så mycket pengar så att det räcker till ett startkapital, förblir detta drömmar.

– Vi behöver äganderätt över våra marker. Men vi kräver det inte. Kanske är vi rädda. Vi har demokrati och yttrandefrihet, men vi vet inte hur vi ska använda oss av den, förklarade en av de kvinnliga bönderna vi träffade förra veckan.

Men vem är det då som äger jorden? Inte helt enkelt att förklara och reda ut men i stora drag fungerar det ungefär så här. Staten äger viss mark som kan säljas eller arrenderas ut (till industrier och storjordbruk exempelvis). Den andra jorden hamnar under ett slags traditionellt ägarskap där den högste chiefen fördelar besittnings- och nyttjanderätt till byns hushåll, men där ingen äger marken som sin privata egendom. Det kallas communal land och kan väl översättas som en form av gemensamt ägande av bykollektivet…i brist på bättre ord.

De allra flesta accepterar att det är så här systemet fungerar och det är inget som man diskuterar och debatterar särskilt mycket. Men det får mig ändå att fundera hur den afrikanska landsbygden skulle ha sett ut och utvecklats om det gamla invanda plötsligt revs upp och alla småbönder fick lagfarter till sina åkerlappar. Skulle de sälja? Ta banklån? Eller skulle allt bara fortsätta som vanligt?

Det händer mycket på åtta år. Senast i Zambia och Lusaka vill jag minnas att det vare sig fanns Spar eller Shoprite – två sydafrikanska livsmedelsbutiker. Nu har de poppat upp som svampar ur skogen, och med samma digra utbud som på hemmaplan i Sydafrika. Runt omkring hela Lusaka ser vi välbekanta skyltar med sydafrikanska affärskedjor inom alla branscher – kläder, elektronik, hemmafix och fritid. Det är inte enbart kineserna som bygger vägar och investerar i landet, försäkrar vår vän Evelyn oss. Det är mycket sydafrikanska pengar som plöjs ner i landet. Sedan Angola har fått fred och mer och mer handel sker mellan Sydafrika och Kongo har Zambia gått från ett land i gränslandet, utan havsgräns, till en centralpunkt som alla passerar.

De flesta butiker och affärer öppnas av zambiska ägare som skrivit kontrakt med moderfirmorna nere i söder. Och i veckan kommer ytterligare en stor händelse. Kentucky Fried Chicken (inte vår favorit snabbmat precis) har efter tre år godkänt kvaliteten som zambierna kan leverera och öppnar sin första snabbmatsrestaurang i Lusaka. Vi kanske inte kommer springa ner dörrarna där. Och hur tokigt det än låter är det ett tecken på utveckling i landet…