Defending adventure

Vilket av alla våra blogginlägg från resan har varit bäst/roligast/intressantast/mest givande? Hjälp oss med detta och delta samtidigt i förarbetet till vår kommande bok, baserad på materialet från resan. Som tack för hjälpen kommer ett antal gratis-ex att delas ut.

Diskussionerna om hur den kommande boken från vår resa ska läggas upp, börjar nu ta form och vi har till och med ett arbetsnamn som vi är riktigt förtjusta i (men vi håller lite på det). Samtidigt finns fortfarande en del saker att fundera över, något som vi inom de närmaste veckorna hoppas kunna börja bolla med ett förlag. Härom veckan gjorde vi även en efterlysning på Facebook efter era önskemål och förväntningar på en sådan bok. Vi tackar för de kommentarer som kom in i samband med detta, både ni som kommenterade inlägget och ni som skickade mail.

Men eftersom vi vet att inte alla våra bloggläsare är facebook-användare, och eftersom frågan om era önskemål var lite allmänt hållen och svår att svara på, så kommer den här igen lite annorlunda uttryckt. Vi ber er nu alltså istället att hjälpa oss genom att tala om vilket eller vilka av våra blogginlägg längs resan som ni har uppskattat mest. Välj ut ett eller ett par och hör av er som en kommentar eller i ett mail.

Det går bra att gå tillbaka och bläddra bland inläggen, men använd annars gärna intuition och magkänslan, och berätta helt enkelt för oss vad som har fastnat i minnet. Ni behöver inte komma ihåg rubriken på inlägget; en kort rad eller två räcker antagligen för att vi ska veta vilket ni menar. Bland er som hör av sig lottar vi ut ett par böcker när den väl finns ute i handeln (och ja, ni som hörde av er efter förra efterlysningen på facebook är givetvis med i utlottningen).

Några kommentarer till er som läser den här bloggen för att ni själva funderar på en liknande resa. Och om ni kommer att komma söderifrån till Nairobi, med förhoppningen om att ordna visum till Etiopien och Sudan för den fortsatta resan norrut.

Den etiopiska ambassaden i Nairobi utfärdar helt enkelt inte visum mer än möjligen till kenyanska medborgare. Åtminstone inte som grundregel. Vi har hört talas om någon enstaka som har lyckats fixa det här, men för de allra flesta vi träffar så är det obönhörligen stopp. Vi hade turen och fick denna information redan för några veckor sedan och kunde därför kontakta etiopiska ambassaden i Stockholm istället. Våra pass reste hem tillsammans med vår vän Lukas, ihop med våra ansökningsblanketter, viseringen tog två dagar och passen skickades sedan tillbaka med DHL. Eftersom just pass är lite viktiga handlingar så pratade vi snällt med svenska ambassaden här i Nairobi och fick tillåtelse att låta skicka passen dit.

Vad gäller Sudans ambassad, dvs Norra Sudan/Sudan-Khartoum, så är det förfarandet betydligt enklare än vi vågat hoppas på. Det enda specialkravet är att man ska ha ett “introduktionsbrev” från sin egen ambassad, men även det var man på den svenska ambassaden här i Nairobi villig att hjälpa till med, så det löste sig fint (andra länders ambassader vet vi har vägrat, men som svensk går det alltså bra). Utöver detta krävs kopior på ett kreditkort om man i ansökan uppger sig själv som “sponsor” för resan. Kopior på ett utgånget, eller spärrat kort kan ju vara ett tips. Därutöver kopior på pass, bilens papper (Carnet de passage), samt ev körkort. Med alla papper i ordning tar viseringen bara någon dag.

För er som reser norrifrån så vet vi att det är andra regler som gäller. Det verkar till exempel vara fullt möjligt att ordna etiopiskt visum i Kairo, men ägna förslagsvis lite tid åt att reda ut det innan ni ger er iväg. Vi känner två ekipage som gjort den resan och som bör ha information på sina hemsidor/bloggar: Kina och Gustav, samt familjen Rinne.

Ja, slutfasen av förberedelserna alltså. Vi landade i Kapstaden i går och har installerat oss hos goda vänner. En kraftig vind – den beryktade “South Estern” - hammrar elakt mot rutorna, men det är varmt och behagligt på dagarna och just nu ägnar vi kvällen åt att planera veckans jobb och övriga förberedelser. Vad gäller de journalistiska jobben så kommer vi att återkomma till dessa under veckan. Det gäller bland annat en kommande krönika till Sydsvenskan som Görrel just nu skissar på.

Förmiddagen idag ägnades åt ett kärt återseende av bilen som ska vara vårt hem det närmaste halvåret. Tullklareringen hade avlöpt förhållandevis smärtfritt och vi hämtade upp bilen hos vår lokala agent. Därefter har vi lämnat den hos firman som ska hjälpa oss med en del utrustning, vilket vi av en rad anledningar alltså väljer att göra här i Sydafrika. Dels finns det få andra än afrikaner som förstår afrikanska förhållanden och villkor; d.v.s. det känns tryggt med erfarna lokala experter i det här sammanhanget. Dels pratar vi om sydafrikanska fabrikat på en del av utrustningen, vilket av såväl ekonomiska som transportmässiga skäl hade känts korkat att montera i Sverige.

Med lite tur har vi bilen färdigutrustad på fredag, men senast i början av nästa vecka. Vi kommer att tillbringa jul här i Kapstaden och sedan bär det troligtvis iväg på en testrunda på ungefär en vecka. Exakt destination är inte klar, men Namibia ligger just nu ganska bra till. Vi kan tänka oss sämre än att ligga på biltaket i öknen och se på stjärnorna på nyårsafton. Vem behöver fyrverkerier?

…från Lars Andersson igår. Det visade sig att han var den förste ägaren till den bil som vi nu ska köra genom Afrika, och han vill höra hur det stod till med hans gamla ögonsten.

Historien bakom bilen är ganska rolig. I samband med Land Rovers 50-årsjubileum 1998 anordnades en slogantävling och Lars knåpade ihop en liten vers (exakt vilken ska vi försöka ta reda på). Senare samma sommar stod han som lycklig vinnare av tävlingen – och av en splitter ny Defender. De kommande åren gjorde han och hans fru Brita ett antal expeditioner på olika håll i Europa, bland annat till Pyrenéerna 2002 och till Island 2004.

2006, inför sin andra Islandsexpedition, bytte Lars och Brita till en Defender 130 och sålde då sin 110:a till den nye ägare, Christopher, som vi två år senare köpte bilen av. Även Christopher har vi förstås haft lite kontakt med , och på något sätt känns det nu ganska bra att veta mer om vad vår Defender varit med om, vilka människor som ägt och tagit hand om den – något som förstås samtidigt höjer kraven på oss att föra traditionen vidare.

Faktum är nämligen att 70 procent av alla Land Rovers som har byggts sedan starten 1948, fortfarande rullar på vägarna (och i skogen) idag. Det är ett ganska imponerande facit. Låt se om Polepole är lika bra.

Det är knappt två veckor till vi sätter oss på planet till Sydafrika. Och häromdagen fick vi så det slutliga beviset för att bilen nu är på plats och har passerat genom tullen. Det tog ganska precis en månad, via omlastning i Antwerpen, och vår shipping agent var god nog att skicka oss lite bilder. Det känns fint att se vårt blivande hem igen, och solskenet gör inte saken sämre.

Nu återstår lite avslutande diskussioner med diverse uppdragsgivare för att bestämma formerna för de artiklar och reportage som kommer att bli det viktigaste resultatet av vår resa. Mer om detta kommer lite längre fram. I övrigt är lägenheten redan uthyrd, kontorsplatserna städas i slutet av veckan, och nästa vecka packar vi klart i Arild, låser dörren och ger oss i väg.

Vi satt där på den svenska tullens klareringskontor i Arendal, Göteborg och kände att vi redan fick en fläkt av de afrikanska gränspasseringarna.

Tulltjänstemannen: “Jaha, och vad vill ni?”

Vi: “Vi ska skeppa vår bil till Sydafrika, för att sedan göra en road trip tillbaka hem.”

Tulltjänstemannen (skeptisk min): Är inte det lite långt?

Vi svarade inte på den frågan utan lämnade över våra papper; vår carnet de passage (bilens “pass” och huvudhandling) och övrig dokumentation från transportföretaget, där vi haltimmen tidigare lämnat bilen och tagit farväl av den. Tulltjänstemannen tittade frågande på vår carnet och försvann bakom en skärm. Vi hörde honom bläddra och muttra, innan han efter en stund kallade till sig en kollega.

Tulltjänsteman 1: “Har du någonsin sett en sådan här? Jag har aldrig sett någon, har du?”

Tulltjänsteman 2. “Nej, vad är det?”

Tulltjänsteman 1: “En karné dö passaach”

Tulltjänsteman 2: “Aldrig hört talas om”

Tulltjänsteman 1: “Bosse, har du sett en sådan här förut?”

Tulltjänsteman 3 (Bosse): “Nej, vad är det?”

Tulltjänsteman 1: “En karné dö passaach”

Tulltjänsteman 3 (Bosse): “Aldrig hört talas om”

Tulltjänsteman 1: “Då stämplar vi inte den. Men här ska det vara en stämpel. Fast hur gör vi när stämpeln är trasig?”

(Tystnad)

Vi fick till slut våra papper. Vår shippingagent Claudio muttrade lite över tullens ovilja att stämpla, men konstaterade att allt nog ändå var i sin ordning. Vi pratade lite afrika över en kopp kaffe och sedan gick vi ut i höstrusket. Utan Land Rover och utan dokument. Nu hoppas vi att fraktfartyget (som avgår på torsdag) kommer lyckligt och väl ner till Kapstaden. Själva reser vi efter i mitten av december och till dess ska vi jobba vidare med en del andra förberedelser.

Om allt går som planerat den närmaste veckan så kommer bilen att lämna Göteborg i en container den 21 oktober. Därefter väntar ungefär en månad med båt innan den anländer till Kapstaden, och vår kontakt på plats hämtar ut den där.

Så gott som all utrustning är packad och nu håller vi på med den sista dokumentationen. Den senaste veckan har vi även färdigställt vattenreningssystemet – tack till er som haft tips och synpunkter. Det känns som om det blev bra i slutändan.

Efter att ha packat, kan vi också konstatera att utrymmet i bilen känns betydligt rymligare än vi hade väntat oss. Visserligen tillkommer lite saker i Sydafrika, men det ska inte vara några skrymmande saker som dramatiskt ska behöva förändra ordningen. Återstår nu bara att hela tiden vara disciplinerade; var sak har sin plats och ska helst hålla sig till denna när den inte används. Vi har en del träning på det där, men det lär ändå bli en utmaning.

Att komponera ett reseapotek/första hjälpen-kit låter sig inte göras i en handvändning. Precis som när det gäller bilen så inser vi förstås att det kommer att uppstå incidenter längs vägen, det gäller bara att försöka klura ut vad.

Principen är den gamla vanliga: ”planera för det värsta och hoppas på det bästa”. Sannolikt kommer vi att drabbas av ett antal mindre skär- och klämskador, av vanliga skavsår, en eller annan förkylning och med stor säkerhet dålig mage vid ett eller ett par tillfällen. Teoretiskt så finns det förstås däremot så mycket allvarligare saker som kan hända, så viss beredskap krävs även för detta.

Genom åren har vi i tjänsten hunnit med ett antal olika överlevnadskurser, första hjälpen-utbildningar med mera. Vi har också redan rest en hel del i många av de länder vi passerar, och i liknande miljöer, så vi har en hygglig bild av riskerna. Det ger en viss trygghet, men gör också att den där sjukvårdsväskan tenderar att bli ganska omfattande.

De senaste dagarna har vi satt samman det viktigaste, och nu återstår bara en del medicinska preparat, varav en del receptbelagt, som vi kommer att komplettera med i Sydafrika hos vår lokale läkare som kan det här med afrikanska förhållanden. Främst handlar det om lite olika varianter av antibiotika, i den händelse olyckan skulle vara framme. Liksom malariaprofylax. Görrel har haft malaria och vill inte ha det igen. Själv vill jag inte ha det alls.

Hur gör vi med giftiga ormar och spindlar, undrade någon? Svaret är att vi undviker dem. Att bära motgift i rätt mängder för alla de tänkbara giftrisker som finns, är inte möjligt. Motgift ska dessutom användas av experter för att doseras rätt utifrån det aktuella fallet. Vi kan däremot identifiera vad det är som bet eller stack oss och vi kan kommunicera med omvärlden för att kalla på hjälp. Vi vet också att i de trots allt ganska få fall då ett giftbett är potentiellt livshotande, så är det faktiskt en myt att det skulle vara en fråga om minuter innan man är död. Oftast har man gott och väl tillräckligt med tid för att hinna till ordentlig sjukvård, även om det är en av de elakare ormarna som varit framme.

Så vad har vi med oss då? Förutom antibiotika och malariaprofylax så är vi utrustad för att klara de där vanliga småsåren och skadorna, liksom betydligt större och allvarligare sår med de förband som sådana kräver. Vår viktigaste medicinska insats blir antagligen att hålla infektioner borta från mindre sår och därför har vi gott om rengöring och bakteriedödande medel.

I samma kategori (yttre skador) finns även en ordentlig nackkrage, stödförband, mitellor och liknande.

Vi har smärtstillande preparat av olika varianter, även möjliga att kombinera till extra kraftfulla cocktails om det skulle bli riktigt illa. Vi kan hantera de vanliga magåkommorna både i form av diarréer och förstoppning, inklusive den fullständigt nödvändiga vätskeersättningen. Vi har preparat mot förkylningar, allergiska reaktioner och infektioner av olika slag, liksom för att behandla ögon, öron och hals som blir krassliga. Detsamma gäller mun och tänder, och en lång rad annat. Den nyfikne kan höra av sig till oss, så ska ni få en kopia på vår medicinska inventarielista.

Allt är givetvis noga genomgånget så att vi vet säkert att vi kan hantera/använda allt, och packat och listat så det ska gå fort att hitta. Vi har även med oss en del saker som vi inte kommer att använda själva; eftersom vi helt enkelt inte har kompetensen till det. Men eftersom vi har sett lite för många sjukvårdsinrättningar med bristande hygien, så har vi egna sprutor, kanyler, droppnålar, och skalpellblad, att sätta i händerna på duktig lokal sjukvårdspersonal.

Sedan var det ju det där med överkursen, de där okonventionella nödknepen som inte finns i boken och som brittiska SAS-instruktörer och afrikanska bush-sköterskor lärt oss. Som vilken glädje man kan ha av plastfolie, gummislangar och en kulspetspenna utan bläckpatron, i en sjukvårdsväska, samt varför man bör packa med sig ett par skyddsglasögon. Men det där tar vi en annan gång…

De två sista månaderna innan vi kör in bilen i en container i Göteborgs hamn kommer att bestå av mycket finlir och slutfixande. Idag monterade vi den uppsättning däck som vi kommer att göra resan på. Genast ser bilen lite ruffigare ut och betydligt mer bushmässig.

Sedan gick vi igenom alla de reservdelar som vi ska ha med oss, efter att vår beställning från England anlänt. Förutom ett par uppsättningar av samtliga filter kommer vi att ha en bränsle- respektive vattenpump, drivremmar, extra hjullager, slangar till kylaren och diverse tätningar. Självklart kompletteras detta med aktuella oljor, smörjmedel och förbrukningsdetaljer som slangklämmor och liknande.

Vi roade oss dessutom med att uppdatera vårt lite löjliga signalhorn till ett nytt med en betydligt mer respektingivande signal – i den händelse vi behöver tuta på någon som står i vägen (givetvis aldrig på djur däremot, det löser sällan några problem ändå).

Därefter lämnade vi med varm hand över bilen till Ingemar på Södergård, som ska hjälpa oss att konstruera och montera extra låsbleck på samtliga dörrar. Möjligen inte den snyggaste detaljen, men en extra fördröjande faktor för ligister. Själva återvänder vi till Göteborg några veckor nu, Görrel ska promota sin nya bok, och vi ska gå igenom en del annan utrustning; som vattenrening, reseapotek/första hjälpen kit, och så vidare. Mer om det framöver.

Vi tog vår bil till Motormännen häromdagen för en kontrollbesiktning och värdering inför inskaffandet av vår carnet de passage - bilens pass, enkelt uttryckt. Vi tyckte från början att det var lite överdrivna krav på kontroll av bilen och vi fick medhåll av serviceman Dan. Några samtal till huvudkontoret gjorde honom inte så mycket klokare över vad som egentligen gäller, så han fattade lite egna beslut, rabatterade testet efter eget huvud och skrev ut ett värderingsutlåtande som passar oss utmärkt.

Vi hade senare kontakt med Beatrice som är Motormännens nestor på just carnet och fick raka besked om vad som gäller. Så nu inväntar vi en bankgaranti på bilens värde för att lämna in själva ansökan och vara klara att skeppa i oktober.

I förrgår anlände diverse utrustning från vårt nya favorit-frilutsföretag i Stockholm. Vattenrening, bränsleflaskor till spritköket, servicekit till kök och reningssystem, gps-sändare och lite annat smått och gott. I Skåne ligger en leverans från England och väntar, med reserv- och slitdelar som vi ska ha med oss, och för närvarande uppdateras gps:en med de elektroniska kartor som finns för Afrika – vilket är de södra delarna och några av länderna i öster. Hur bra dessa kartor verkligen är återstår att se, men annars får vi väl navigera som på sjön, med kurs, bäring och död räkning. Möjligen att avdriften är något mindre i bushen.