Defending adventure

Den norske upptäcksresanden Roald Amundsen yttrade de bevingade orden: “Adventure is just bad planning”. Det finns en poäng i det, och vår vana trogen så går vi igenom minutiösa förberedelser inför vår avresa. Samtidigt vet vi att “Afrika” och “planering” inte är en självklar kombination. Saker och ting blir sällan som man tänkt sig, men de blir oftast bra ändå - och ofta bättre än man tänkt. Därför ser vi fram emot alla felkörningar, alla planer som ska spricka, alla oväntade händelser. Vi förbereder oss på det värsta och hoppas på det bästa - för att ta ett annat bevingat ord. Vi är ganska säkra på att det kommer att överträffa alla våra vildaste förväntningar.

När det här publiceras är det exakt ett år till vår planerade avresa från Kapstaden. På morgonen den 1 februari 2011 rullar vi iväg, efter ett par veckors förberedelser på plats, kompletteringar av utrustning, och proviantering. All planering och legenden Amundsen till trots, så kommer det bli ett makalöst äventyr.

Vi har varit i Skåne i helgen och pysslat om Pole Pole. Eller rättare sagt jobbat vidare med att få klart packlösningarna i bagageutrymmet. Mer om det lite senare. Men först bjöds vi på en whiteboard-uppvisning av Herr Andersson på kontoret. Med sedvanlig vetgirighet och pedagogik demonstrerade han transportalternativen förbi Bosporen, samt väderfenomen över Norden. Vi lyfter på hatten och konstaterar att vi känner få som har den bredden i sin nyfikenhet och sitt kunnande. Och vi tackar som vanligt för lånet av verkstadsplats.

Jo, och för den som undrar vad fallosen mitt på tavlan i bild föreställer? Danmark, så klart!

Det är ganska precis ett år kvar till vi packar det sista och sätter oss på flyget till Kapstaden, där vi några dagar in på 2011 hoppas kunna ta emot vår bil som skeppats iväg någon månad tidigare. Längtar ni?, var det någon som frågade. Och svaret är enkelt - antagligen inte heller överraskande: ja, det gör vi.

En sådan här dag, när det blåser en snål skånsk vind och temperaturen är på väg ner under nollan så bläddrar jag bland gamla bilder och längtar mer än annars. Den här bilden är från Okavango-deltat i Botswana, där vi hade förmånen att få tillbringa en stund med denna magnifika leopardhona för ett par år sedan.

Vi har haft lite kontakt med vår Land Rovers tidigare ägare för att diskutera några tekniska frågor. Han håller stilen och berättade att han nyligen varit iväg på en resa genom Sahara i sin nya bil (tragiskt nog en Land Cruiser). Han passade också på att skicka över en bild på vår bil, från före det att vi blev ägare. Kanske inte en bild man visar potentiella köpare, så vi förstår om han höll lite på den, men vi har inget emot att se Pole pole in action. Han ska ju gå igenom betydligt tuffare saker än så här. Men tack för bilden,  Christopher.

Vi har lagt några regniga dagar på att uppdatera och komplettera materialet här på hemsidan. Vi prövar bland annat just nu lite olika kartfunktioner, främst i syfte att hitta något som vi kan använda under själva resan. Tills vidare går det att ta del av den planerade resrutten (eller delar av den, än så länge), på den här kartan. Vi har också passat på att uppdatera beskrivningen av själva rutten, eftersom vi har gjort några justeringar i södra Afrika. Vi kommer troligtvis inte att resa in i Mocambique, mycket för att det väntas regnperiod och översvämningar vid tiden för vår resa, och istället kommer vi efter Sydafrika att i tur och ordning beta av Zimbabwe, Botswana, Zambia, Malawi och sedan norrut genom Tanzania.

För er som börjat fundera på att följa med en bit på vägen genom Afrika har vi satt ihop lite grundläggande material om vad som gäller. Du kan ladda ner infobladet som en pdf här. Givetvis är du också under vintern välkommen att hälsa på oss i garaget för att provsitta det baksäte som du i så fall kommer att vara förpassad till under transporterna. Senast till sommaren är det läge att göra en reservation av sträcka; alternativen är inte så många om vi ska få det att gå ihop.

Läser några telegram om färjetrafiken på Nordsjön och ser att ett rederi funderar på att återuppta trafiken på sträckan Aberdeen-Lerwick-Bergen, alltså från Skottland, via Shetlandsöarna till Norge. För vår del är det ett alternativ som är värt att hålla koll på för den sista biten mot Nordkap. Vår nuvarande plan är att köra genom Baltikum och Finland, och i “räkna-länder-hänseende” är det fortfarande det bästa alternativet. Men samtidigt lockas vi av den skotska och inte minst norska kusten, vilket möjligen gör det till ett lockande alternativ att kunna ta tunneln Från Frankrike till England, köra upp till den grå staden på den skotska östkusten, möjligen ta vägen via Orkney med befintlig färja, och sedan - efter att ha sett Shetlandsöarna - följa de norska vägarna norrut. Ingenting är klart än beträffande den nya färjelinjen, men vi håller ögonen öppna.

Innan vi ens har hunnit utarbeta några mer detaljerade förslag på lämpliga “hopalong-sträckor” så har det under sommaren trillat in önskemål från vänner om att hänga med en bit av resan från Kapstaden till Nordkap. Det är glädjande. En vill åka med första biten i Western Cape, en annan vill ansluta i Johannesburg och se safariparkerna i norra Sydafrika, en vill fira sin födelsedag i Botswana/Zambia i mars och en vill se det gröna Uganda (om vi nu kommer dit). Även Mellanöstern och Balkan lockar några. Ta en titt på kartan om du är intresserad, och hör av dig för att preliminärt boka in en vecka i baksätet på vår Defender - med förhoppningsvis oförglömliga upplevelser på köpet. Vi kör förstås först-till-kvarn-principen. Mer kommer under hösten att finnas att läsa under rubriken paying crew.

Tre böcker ligger för närvarande på läsbordet. Alla reseskildringar och två med direkt koppling till vår overland-tur genom Afrika. Svenske Ola Ringdahl har skrivit Kapstaden till Nordkap på 333 dagar. Ungefär den resa vi själva tänker göra alltså, men med en lite annan tidsplan. Boken är summarisk trots sina drygt 350 sidor. Länder betas av, ofta i ett rasande tempo och tiden till eftertanke verkar inte infinna sig. Det gjorde den naturligtvis under familjens resa - 333 dagar är ganska lång tid att vara på vägarna - men var är alla möten? Alla människor längs vägen? Och då tänker jag inte på andra västerlänningar och expats. Vi har ännu inte gjort vår overlandresa, men vi har rest en del i Afrika. Vi har upplevts färgerna och formerna, känt smakerna och dofterna. Allt det som tyvärr är ganska frånvarande i Ringdahls bok. Samtidigt är det givetvis en källa till diverse tips för oss som planerar en liknande resa, och av den anledningen är det en obligatorisk läsning.

Raka motsatsen till Ringdahls bok är Paul Therouxs Dark Star Safari. Sällan har någon gått så grundligt till väga på sin resa genom den afrikanska kontinenten. Theroux tar sig utan eget transportmedel från Kario till Kapstaden och han tar sig sannerligen tid att möta människor, försöka förstå länder, samband och kulturer. Ibland kanske lite väl mycket tid, men det är ett imponerande och välskrivet hantverk. Han exotifierar inte utan är krass och rak. Han hycklar inte och låtsas uppskatta sådant han kanske borde gilla. Kort sagt han tillåter sig att vara som resenärer är mest, med våra fel, brister och förutfattade meningar - men med den skillnaden att han reflekterar över dem och utsätter dem för svåra prövningar.

En del i Therouxs filosofi tycker jag särskilt mycket om; hans motvilja mot att flyga. Mycket motvilligt sätter han sig vid något tillfälle på ett flygplan för att ta sig till ett nytt land - för att byråkratin tvingar honom. Anledningen till denna motvilja är att det ligger i själva idén med hans resa att se de gradvisa förändringarna. Den som flygar kastas från en kultur till en annan, från ett klimat till ett annat. För den som reser på landbacken finns inga sådana tvära kast. Svart blir inte plötsligt vitt - och tvärtom - utan det sker en succesiv förändring. En kultur fasas nästan obemärkt över i en annan och det blir möjligt att förstå hur saker hänger samman. Det är en tanke som utgör en av hörnstenarna i vår egen resa, en av de grundläggande tankarna med att ge oss iväg. Vi har bara inte formulerat den lika elegant som Paul Theroux gör i sin bok.

Den tredje boken på läsbordet då? Ja, här handlar det inte om overlanding, men väl om äventyr. Förre Handelsbanken-chefen Arne Mårtensson och hans fru Helene har de senaste åren seglat jorden runt i sin Hallberg-Rassy 62:a. De har seglat själva, tillbringat julen i Antarktis och berättar i Vid nytt roder om upplevelsen. Det är en resa med en fantasibudget - åtminstone för de flesta normala människor. Detta gör författarna ingen hemlighet av och det är åtminstone skönt. Men ingen av makarna Mårtensson är någon särskilt god skribent, och tilltalet är bitvis lite mästrande - även om de febrilt anstränger sig för att inte vara det. Fast trots allt: som seglare har jag svårt att lägga boken ifrån mig. Den är medryckande i all sin enkelhet. Ett hyggligt tidsfördriv en regning dag i ruffen.

Alltså vill jag inte direkt avvisa någon av de tre nämnda böckerna. Men ni förstår vilken jag helst plockar upp ur högen när tiden infinner sig.