Defending adventure

Att komponera ett reseapotek/första hjälpen-kit låter sig inte göras i en handvändning. Precis som när det gäller bilen så inser vi förstås att det kommer att uppstå incidenter längs vägen, det gäller bara att försöka klura ut vad.

Principen är den gamla vanliga: ”planera för det värsta och hoppas på det bästa”. Sannolikt kommer vi att drabbas av ett antal mindre skär- och klämskador, av vanliga skavsår, en eller annan förkylning och med stor säkerhet dålig mage vid ett eller ett par tillfällen. Teoretiskt så finns det förstås däremot så mycket allvarligare saker som kan hända, så viss beredskap krävs även för detta.

Genom åren har vi i tjänsten hunnit med ett antal olika överlevnadskurser, första hjälpen-utbildningar med mera. Vi har också redan rest en hel del i många av de länder vi passerar, och i liknande miljöer, så vi har en hygglig bild av riskerna. Det ger en viss trygghet, men gör också att den där sjukvårdsväskan tenderar att bli ganska omfattande.

De senaste dagarna har vi satt samman det viktigaste, och nu återstår bara en del medicinska preparat, varav en del receptbelagt, som vi kommer att komplettera med i Sydafrika hos vår lokale läkare som kan det här med afrikanska förhållanden. Främst handlar det om lite olika varianter av antibiotika, i den händelse olyckan skulle vara framme. Liksom malariaprofylax. Görrel har haft malaria och vill inte ha det igen. Själv vill jag inte ha det alls.

Hur gör vi med giftiga ormar och spindlar, undrade någon? Svaret är att vi undviker dem. Att bära motgift i rätt mängder för alla de tänkbara giftrisker som finns, är inte möjligt. Motgift ska dessutom användas av experter för att doseras rätt utifrån det aktuella fallet. Vi kan däremot identifiera vad det är som bet eller stack oss och vi kan kommunicera med omvärlden för att kalla på hjälp. Vi vet också att i de trots allt ganska få fall då ett giftbett är potentiellt livshotande, så är det faktiskt en myt att det skulle vara en fråga om minuter innan man är död. Oftast har man gott och väl tillräckligt med tid för att hinna till ordentlig sjukvård, även om det är en av de elakare ormarna som varit framme.

Så vad har vi med oss då? Förutom antibiotika och malariaprofylax så är vi utrustad för att klara de där vanliga småsåren och skadorna, liksom betydligt större och allvarligare sår med de förband som sådana kräver. Vår viktigaste medicinska insats blir antagligen att hålla infektioner borta från mindre sår och därför har vi gott om rengöring och bakteriedödande medel.

I samma kategori (yttre skador) finns även en ordentlig nackkrage, stödförband, mitellor och liknande.

Vi har smärtstillande preparat av olika varianter, även möjliga att kombinera till extra kraftfulla cocktails om det skulle bli riktigt illa. Vi kan hantera de vanliga magåkommorna både i form av diarréer och förstoppning, inklusive den fullständigt nödvändiga vätskeersättningen. Vi har preparat mot förkylningar, allergiska reaktioner och infektioner av olika slag, liksom för att behandla ögon, öron och hals som blir krassliga. Detsamma gäller mun och tänder, och en lång rad annat. Den nyfikne kan höra av sig till oss, så ska ni få en kopia på vår medicinska inventarielista.

Allt är givetvis noga genomgånget så att vi vet säkert att vi kan hantera/använda allt, och packat och listat så det ska gå fort att hitta. Vi har även med oss en del saker som vi inte kommer att använda själva; eftersom vi helt enkelt inte har kompetensen till det. Men eftersom vi har sett lite för många sjukvårdsinrättningar med bristande hygien, så har vi egna sprutor, kanyler, droppnålar, och skalpellblad, att sätta i händerna på duktig lokal sjukvårdspersonal.

Sedan var det ju det där med överkursen, de där okonventionella nödknepen som inte finns i boken och som brittiska SAS-instruktörer och afrikanska bush-sköterskor lärt oss. Som vilken glädje man kan ha av plastfolie, gummislangar och en kulspetspenna utan bläckpatron, i en sjukvårdsväska, samt varför man bör packa med sig ett par skyddsglasögon. Men det där tar vi en annan gång…

De två sista månaderna innan vi kör in bilen i en container i Göteborgs hamn kommer att bestå av mycket finlir och slutfixande. Idag monterade vi den uppsättning däck som vi kommer att göra resan på. Genast ser bilen lite ruffigare ut och betydligt mer bushmässig.

Sedan gick vi igenom alla de reservdelar som vi ska ha med oss, efter att vår beställning från England anlänt. Förutom ett par uppsättningar av samtliga filter kommer vi att ha en bränsle- respektive vattenpump, drivremmar, extra hjullager, slangar till kylaren och diverse tätningar. Självklart kompletteras detta med aktuella oljor, smörjmedel och förbrukningsdetaljer som slangklämmor och liknande.

Vi roade oss dessutom med att uppdatera vårt lite löjliga signalhorn till ett nytt med en betydligt mer respektingivande signal – i den händelse vi behöver tuta på någon som står i vägen (givetvis aldrig på djur däremot, det löser sällan några problem ändå).

Därefter lämnade vi med varm hand över bilen till Ingemar på Södergård, som ska hjälpa oss att konstruera och montera extra låsbleck på samtliga dörrar. Möjligen inte den snyggaste detaljen, men en extra fördröjande faktor för ligister. Själva återvänder vi till Göteborg några veckor nu, Görrel ska promota sin nya bok, och vi ska gå igenom en del annan utrustning; som vattenrening, reseapotek/första hjälpen kit, och så vidare. Mer om det framöver.

Vi tog vår bil till Motormännen häromdagen för en kontrollbesiktning och värdering inför inskaffandet av vår carnet de passage - bilens pass, enkelt uttryckt. Vi tyckte från början att det var lite överdrivna krav på kontroll av bilen och vi fick medhåll av serviceman Dan. Några samtal till huvudkontoret gjorde honom inte så mycket klokare över vad som egentligen gäller, så han fattade lite egna beslut, rabatterade testet efter eget huvud och skrev ut ett värderingsutlåtande som passar oss utmärkt.

Vi hade senare kontakt med Beatrice som är Motormännens nestor på just carnet och fick raka besked om vad som gäller. Så nu inväntar vi en bankgaranti på bilens värde för att lämna in själva ansökan och vara klara att skeppa i oktober.

I förrgår anlände diverse utrustning från vårt nya favorit-frilutsföretag i Stockholm. Vattenrening, bränsleflaskor till spritköket, servicekit till kök och reningssystem, gps-sändare och lite annat smått och gott. I Skåne ligger en leverans från England och väntar, med reserv- och slitdelar som vi ska ha med oss, och för närvarande uppdateras gps:en med de elektroniska kartor som finns för Afrika - vilket är de södra delarna och några av länderna i öster. Hur bra dessa kartor verkligen är återstår att se, men annars får vi väl navigera som på sjön, med kurs, bäring och död räkning. Möjligen att avdriften är något mindre i bushen.

Vi är just nu inne i en intensiv jakt på det vattenreningssystem som vi ska använda under vår resa. Det finns ett antal olika lösningar på marknaden men faktiskt färre än man skulle kunna tro. I vårt fall har vi efter att ha konsulterat diverse expeditionsproffs begränsat oss till att titta närmare på amerikanska MSR och schweiziska Katadyn.

Vattenrening sker i flera steg. Först måste vattnet filtreras. För att förlänga livslängden på sitt ”finfilter” är det en bra idé att först göra en grovfiltrering, exempelvis med ett helt vanligt kaffefilter. Därefter tar lite mer professionell utrustning vid. Båda tillverkarna ovan har ett antal intressanta produkter som innehåller en kombination av keramiskt filter och kolfilter. Vattnet pumpas helt enkelt från den orena vattenkällan, via filtret över i en behållare för filtrerat vatten. Själva pumpmekanismen ser olika ut, vilket påverkar handhavandet och tidsåtgången, men i övrigt uppfyller båda filtren våra krav. Efter att ha känt och klämt på olika pumpar de senaste dagarna så stannar vi antagligen vid en av MSR:s modeller för det här steget av vattenreningen.

Kvar i vattnet efter filtrering kan det sedan i värsta fall finnas en del otäcka saker som filtreringen inte biter på, som virus och bakterier av olika slag. Dessa kan man attackera genom att koka vattnet eller genom att decificera det med tabletter, pulver eller droppar. Det finns också en ny produkt från MSR, som tagits fram i samarbete med amerikanska armén och som gör jobbet enkelt och effektivt. Den verkar intressant, men kostar också därefter. För de miljöer vi kommer att vistas i har vi gjort bedömningen att ett koncentrerat vattenreningspulver kan göra ett fullgott jobb. Antagligen kommer vi använda Katadyns produkt Micropur Forte.

Sedan ska vattnet förvaras och här har vi fortfarande några detaljer att fundera över. På taket kommer vi att ha jeep-dunkar med det vi kallar förbrukningsvatten – dvs vatten som grovfiltrerats, men som inte nödvändigtvis måste renas helt. Det måste däremot vårt dricks- och matlagningsvatten, och för detta kommer vi att bära med oss ytterligare dunkar, troligen en kombination av enkla 10- och 20-litersmodeller.

…och besiktningsmannen sade: “ni vet väl att bilen är registrerad med en vinsch? Det betyder att det måste sitta en vinsch på den.” Anmärkningen var säkert helt reglementsenlig, men kändes lite märklig; vi har inte lagt till något, utan tagit bort (förre ägaren har) - och det är inte direkt något som påverkar bilens funktion eller trafiksäkerhet negativt.

Å andra sidan så ska en vinch monteras så snart vi kommer ner till Sydafrika med bilen, en försäkran som besiktningsmannen nöjde sig med. Sedan gick han igenom resten av bilen och släppte igenom den utan en enda anmärkning. Vi väntade oss inget annat, men det är alltid en lättnad.

Resten av dagen ägnade vi åt transportfrågor. Bilen ska ner till Sydafrika i höst och vi har haft tre offerter att ta ställning till. Vi valde i slutändan att sy ihop en kombination med en svensk agent som ser till att bilen kommer iväg med en båt från Göteborg och anlöper Kapstaden ungefär en månad senare, samt en sydafrikansk agent - som vi träffade när vi var nere i mars - som sköter inklarereingen av bilen på plats.

När det gäller vår egen resa ner så har vi bestämt oss för att tidigarelägga den något, eftersom vi vill vara på plats för att vara med när extrautrustning ska monteras. Vi har visserligen fullt förtroende för killarna som ska göra jobbet, men det är ganska mycket grejer som ska göras och en hel del små beslut som känns bra att kunna vara med och diskutera.

Alltså bad vi Jan Ljungberg, världens bästa resebokare, att titta på lite olika alternativ och när han kom tillbaka med en bra biljett som behövde ställas ut omedelbart så slog vi till. Vi lämnar nu Sverige i mitten av december och är ungefär en och en halv månad i Sydafrika innan vi ger oss iväg.

Jag har kört Defender i en månad nu. Men inte vår egen. Jag har, som jag tidigare berättat om, tillbringat maj i Sydafrika och passat på att skaffa mig kvalifikationer som safariguide - eller field guide, för att använda den korrekta benämningen. Så skulle jag tröttna på mitt jobb idag, så är jag alltså nu auktoriserad att ge mig in i den branschen. Det känns bra, och jag tror att en del av alla de bisarra kunskaper som jag skaffat mig den senaste månaden kan komma väl till pass under nästa års resa.

Hur var det då med defendern som jag kört? Ja, så här ser den ut. Vid just det här tillfället var den packad för att sova ute i bushen. Bilen är specialbyggd av Land Rover själva och levererad med samma pålitliga Tdi-motor som sitter i vår egen bil. Dock var det med viss sorg som jag konstaterade att skicket på de bilar vi hade till vårt förfogande under utbildningen lämnade en del i övrigt att önska. De hade behövt en varsam hand och lite kärlek. Men de rullade.

Ett annat vittnesmål om att vi valt rätt fordon svarade vår kursledare Andre för. Han äger tre Land Rovers, en “series” från sent 1960-tal, en Tdi som är arbetshästen, och en nyare Td5:a. Hans huvudbil, Tdi:n, har vid det här laget passerat 1 miljon km (!), dvs 100.000 mil, och det enda arbete han gjort genom åren är vanlig service och byte av slitagedelar. Självfallet passade jag på att pumpa honom på hur han håller sina fordon i skick.

Den senaste månaden har också erbjudit ett bra tillfälle att testa diverse utrustning. Standarden har liksom varit ganska enkel, med inkvartering i tält, ingen ström, i bästa fall ljummet vatten, rejält varmt på dagarna och bra kallt på nätterna. Jag har testat ficklampor, packenheter, skor och kläder för olika förhållanden. Jag kommer att återkomma till detta framöver, men jag kan bland annat nämna att den gamla MagLite:n är på väg ut ur basutrustningen, samt att den svensktillverkade fickkniven håller hög klass.

Jag har även passat på att gå igenom innehållet i ett fältapotek med en erfaren bushsköterska. För egen del lyckades jag dessutom med konststycket att bli biten på benet av en giftig sac spider. Det så kallade cytotoxiska giftet angriper vävnaderna och ger ett svårläkt sår med risk för nya infektioner. Botemedlet var en sällan skådad dunderkur med antibiotika, fjärran från vad en svensk läkare antagligen skulle ha skrivit ut. Man ska givetvis vara försiktig med antibiotika, men måste man ha det så måste man ha det, liksom.

Det faktum att det varit stilla här på bloggen innebär egentligen inte att vi ligger på latsidan. Bara att våren har inneburit en hel del annat att stöka med också. Vi gjorde en resa till Sydafrika under mars och vi gjorde, vilket framgick i ett tidigare inlägg, en del research där. Därefter har vi haft en ganska intensiv dialog med killarna som ska göra en arbeten på bilen när vi kommer ner till vintern. Vi har bollat idéer och offerter fram och tillbaka och det börjar nu tar form.

Detsamma gäller transportalternativen för att få ner vår bil till Sydafrika. Vi har kontakt med ett par firmor, men är inte riktigt nöjda med de förslag vi har i dagsläget, så arbetet går vidare.

Men nu blir det lite uppehåll. Andreas kommer under hela maj att befinna sig i Sydafrika igen, den här gången i Krugerparken, för jobb och studier. Den camp där han befinner sig har inte internet eller mobiltäckning, men skulle det vid något läge gå att få ut meddelanden, så kommer dessa i form av twitterinlägg. Se reserapportbloggen för mer info. Görrel kommer å sin sida att göra en 12 dagar lång tjänsteresa till Ghana, så hon kommer inte heller att vara särskilt meddelsam den närmaste tiden. Vi återkommer framåt sommaren istället, då vi bland annat planerar att ge oss ut på en liten road trip i Sverige för att testa diverse utrustning - och oss själva.

Vi är tillbaka i den analkande våren (?) i Sverige efter en knapp månad söder om ekvatorn. Som framgick av ett tidigare inlägg så gjorde vi en del research i Sydafrika, i första hand vad gäller slutgiltig utrustning samt skeppning av bilen.

Från utrustningsfirman har vi fått en första offert och har börjat lista de saker som vi tänker låta dem göra. Det handlar om ett nytt takräcke, taktältet, markis, extraljus, sandstegar, nya stötdämpare och troligtvis vinch. Därtill en rad fästen för diverse utvändig utrustning. Vi har fortfarande en del detaljer att reda ut med dem och vi funderar också på om vi ska låta göra de kvarvarande elinstallationerna på plats. Det finns en fördel med att låta en 4×4-elektriker göra detta, eftersom vi kommer utsätta vår bil för påfrestningar som vanliga bilar normalt sett slipper. Att göra jobbet själva har vi avskrivit som alternativ och då är antagligen SA-varianten ett väl så gott alternativ. Är det något som mekaniker i det landet kan, så är det Land Rovers.

Vad gäller skeppningen så har vi bett två sydafrikanska firmor att titta på tre olika alternativ: (1) komplett lösning för att skeppa från Göteborg, (2) detsamma för att skeppa från Holland, samt (3) endast den sydafrikanska delen av transporten, dvs mottagningen och tullklarering av bilen på plats i Sydafrika. Parallellt tittar vi på ett par andra alternativ.

Den kritiska frågan i dagsläget är transporttiden och ankomsten till Sydafrika. Killarna som ska göra jobbet på bilen vill gärna ha den i god tid före jul eftersom det är högsäsong för dem i början av året. Så tidigt kommer vi antagligen inte själva att kunna vara på plats för att ta emot den. Den ena shippingfirman har erbjudit sig att sköta hela ankomsten och, om så behövs, förvaring av bilen till dess att vi kommer. Även utrustningsfirman ställer gärna upp med detta. En sådan lösning kompletterar vi givetvis med att skicka någon av våra vänner i Kapstaden att övervaka det hela, men vi håller på att försöka hitta en lösning som innebär att vi faktiskt kan vara i Kapstaden när vår bil anländer. Det skulle liksom kännas oerhört mycket bättre.

Vi är i Sydafrika för tillfället. Tre veckor av jobb och samtidigt en bra chans att göra lite research inför vår avresa härifrån om mindre än ett år. Häromdagen var vi ute hos en av off road-firmorna och pratade utrustning med Chris och Johann. Pålitliga killar som kan sina 4×4-bilar, inte minst Land Rovers, och vi har rekommendationer på dem från olika håll.

Som det ser ut i dagsläget så kommer de att montera ett nytt takräcke, taktält, markis, nya stötdämpare och diverse annan kringutrustning. Vi överväger också att låta dem göra el-jobbet, men det beror lite på hur offerten ser ut när den dyker upp. Helst  vill de ha ner bilen redan i slutet av november, vilket är tidigare än vi planerat för och definitivt tidigare än vi själva kan vara på plats. Vi ska i nästa vecka träffa några fraktföretag och -agenter och beroende på vilken lösning vi i slutändan väljer, så kan det  hända att Chris och Johann får ta emot bilen när den kommer och göra de nödvändiga jobben, samt att vi ansluter någon dryg månad senare.

Den norske upptäcksresanden Roald Amundsen yttrade de bevingade orden: “Adventure is just bad planning”. Det finns en poäng i det, och vår vana trogen så går vi igenom minutiösa förberedelser inför vår avresa. Samtidigt vet vi att “Afrika” och “planering” inte är en självklar kombination. Saker och ting blir sällan som man tänkt sig, men de blir oftast bra ändå - och ofta bättre än man tänkt. Därför ser vi fram emot alla felkörningar, alla planer som ska spricka, alla oväntade händelser. Vi förbereder oss på det värsta och hoppas på det bästa - för att ta ett annat bevingat ord. Vi är ganska säkra på att det kommer att överträffa alla våra vildaste förväntningar.

När det här publiceras är det exakt ett år till vår planerade avresa från Kapstaden. På morgonen den 1 februari 2011 rullar vi iväg, efter ett par veckors förberedelser på plats, kompletteringar av utrustning, och proviantering. All planering och legenden Amundsen till trots, så kommer det bli ett makalöst äventyr.