Ur innehållet: förberedelser, finansiering och budget, val av utrustning, fordon och hur man håller det i skick, vilka reservdelar som behövs och serviceanteckningar, rutter, landinformation och kartor, praktiska tips om resedokument och gränspasseringar, hälsofrågor, mat och dryck, samt nedladdningsbara gps-filer med praktisk information, lämpliga campsites och våra smultronställen i Afrika. Fortsätt följa oss, här på bloggen och på facebook, för mer information om guiden.

Nu har förlaget påbörjat arbetet med formgivning av boken och själva bearbetar vi bildmaterialet, som kommer att få stort utrymme i boken. Efter sommaren är det dags för lansering, eventuellt i samband med Bok&Bibliotek i Göteborg i september. Mer precis information kommer här framöver. Läs mer om boken och dess innehåll här.

Parallellt med bokproduktionen har vi också påbörjat en liten föreläsningsserie och bokningar för sommaren och hösten har börjat trilla in. Är du också intresserad av att diskutera Afrika och resande under lättsamma och underhållande former? Läs i så fall mer här och/eller hör av dig så pratar vi mer om det.

När det gäller Afrika, den kontinent som oftast spelar huvudrollen i våra egna små äventyr, så är oförutsägbarheten ständigt närvarande. Saker och ting blir sällan som man tänkt sig, men de blir oftast bra ändå – och ofta bättre än man tänkt. Det där är för övrigt ett tema som kommer att genomsyra vår bok om Afrika som kommer i augusti – det och den afrikanska generositeten som är fullständigt överväldigande. Dessa båda saker i kombination gör det till en sällsynt trevlig kontinent att “äventyra” på.

Men ett äventyr kan förstås innehålla något helt annat än att resa runt halva jordklotet. Vi vi de som med rätta upplever det som ett äventyr att gå och handla med sina barn. Vi vet andra som gör oändligt mycket mer extrema saker än vi själva. Som Lars ‘Lövis’ Löfström, som vi träffade nyligen. För ett par år sedan tog han sin rullstol och ägnade ett halvår åt att köra från Marocko till Sverige. Hans följeslagare var en kompis som körde sträckan på en gammal damcykel. Deras resa är inte bara ett inspirerande äventyr, det är en fantastisk fysisk prestation som är svår att toppa.

Så när vår vän M i Kapstaden hörde av sig idag och önskade “Happy Adventure Day”, så nappade vi direkt. Låt den 1 februari bli just äventyrsdagen. Utsikterna att få den internationellt erkänd är kanske inte så stora, men låt oss se vad vi kan göra. Tills vidare uppmanar vi till äventyr i stort och smått. Själva skissar vi på nästa långresa med Land Rovern – en resa som fortfarande ligger en liten bit bort, men som ni knappast kommer att kunna undgå.

Boken bygger på vår snart 20-åriga erfarenhet från resande i Afrika, men resan från kap till kap under 2011 är förstås ramberättelsen. Läs mer om boken här.

Under våren kommer Görrel även att arbeta vidare med det parallella bokprojekt som kretsar kring kvinnor och jordbruk i Afrika. Det kommer antagligen att återigen ta henne till Zambia och Malawi. I slutet av februari och början av mars planerar vi att under några skrivveckor i Sydafrika lägga sista handen vid manuset och påbörja det digra arbetet med bildmaterialet. I planeringen för våren och sommaren finns även reportageresor till Kenya och Rwanda med, där vi har ett antal spännande och ogjorda jobb som väntar. Vi kommer att återkomma till detta när det finns mer konkret att berätta om.

Sedan hemkomsten i augusti har Görrel varit tillbaka för en rundresa i Mocambique, Malawi och Zambia för ett pågående bokprojekt (pågår parallellt med det som rör kap-till-kap-resan). Mer om detta lär dyka upp framöver, men vi kan avslöja att det handlar om den fascinerande grödan kassava.

Och Andreas var i förra veckan tillbaka i Tanzania och Serengeti för att studera tillståndet i den berömda nationalparken med anledning av den planerade motorväg som Tanzanias regering vill dra rakt igenom Serengeti. Resan sammanföll med det som brukar kallas “the big migration”/den stora vandringen, då hundratusentals gnuer, zebror och andra gräsätare två gånger om året vandrar mellan betesmarker i Tanzania och Kenya. De vandrar norrut till Masai Mara i Kenya i början av juni (vi såg hur de började samlas inför detta när vi passerade tidigare i år), och de återvänder i mitten av november. Utan tvekan är det ett av världens mest spektakulära naturhändelser och ett litet urval bilder från förra veckans resa finns nu samlade här.

Vill du läsa mer om vad vi skrev om Serengeti under vår resa så rekommenderas inläggen Legendariska parker och Serengeti.

Hösten kommer också bjuda på en återresa till Tanzania/Serengeti (Andreas) för att göra några jobb som inte hanns med sist. Och vi som känner Görrel vet att då kommer hon säkert också att ge sig av till något ännu oklar destination söder om Sahara. I bakhuvudet gror funderingarna på nästa större reseprojekt i den nu nyservade Land Rovern, men vi väntar lite till med det.

Diskussionerna om hur den kommande boken från vår resa ska läggas upp, börjar nu ta form och vi har till och med ett arbetsnamn som vi är riktigt förtjusta i (men vi håller lite på det). Samtidigt finns fortfarande en del saker att fundera över, något som vi inom de närmaste veckorna hoppas kunna börja bolla med ett förlag. Härom veckan gjorde vi även en efterlysning på Facebook efter era önskemål och förväntningar på en sådan bok. Vi tackar för de kommentarer som kom in i samband med detta, både ni som kommenterade inlägget och ni som skickade mail.

Men eftersom vi vet att inte alla våra bloggläsare är facebook-användare, och eftersom frågan om era önskemål var lite allmänt hållen och svår att svara på, så kommer den här igen lite annorlunda uttryckt. Vi ber er nu alltså istället att hjälpa oss genom att tala om vilket eller vilka av våra blogginlägg längs resan som ni har uppskattat mest. Välj ut ett eller ett par och hör av er som en kommentar eller i ett mail.

Det går bra att gå tillbaka och bläddra bland inläggen, men använd annars gärna intuition och magkänslan, och berätta helt enkelt för oss vad som har fastnat i minnet. Ni behöver inte komma ihåg rubriken på inlägget; en kort rad eller två räcker antagligen för att vi ska veta vilket ni menar. Bland er som hör av sig lottar vi ut ett par böcker när den väl finns ute i handeln (och ja, ni som hörde av er efter förra efterlysningen på facebook är givetvis med i utlottningen).

Afrika var hela tiden fokus och Europa har varit lite av en trevlig avrundning, så vi semestrat oss fram mellan vänner i bland annat Schweiz, Frankrike och Norge. Det har varit lite som avslutningssträckan i Tour De France, om det finns några cykelintresserade därute som hänger med på den liknelsen.

Väl i Oslo visade det sig att sträckan upp till Nordkap skulle bli längre än vi väntat oss. Vi har nämligen sedan vi kom till Europa ”slarvat” lite med researchen vad gäller resvägar och avstånd.”Allting är ju så nära”. Nåja, inte riktigt allting, visade det sig.

Men vi hade en vacker, ungefär 220 mil lång, resa upp genom landet. De ökända ”dåliga vägarna” i Norge tänkte vi inte så mycket på; vi höll i stort sett samma fart som vi gjorde på autobahn (vilket kanske säger mer om vår beskedliga fart där).

Och Nordkap då? Jo det är oerhört vackert och väl värt besöket, men det är också rena rånet. Summan av vägavgifter och inträdesavgifter närmar sig snabbt tusenlappen. Men om vi nu skrivit ”Cape to Cape” på vår bil så får vi liksom skylla oss själva.

Så vi tänkte inte så mycket på det utan kände oss både nöjda och stolta när vi korkade upp en flaska champagne och åt lyxpicknick på motorhuven med utsikt över havet och de blånande klipporna.

Var det värt alla uppoffringar – ekonomiska och andra? Skulle vi göra det igen? Ja, utan tvekan. Det finns bitar som vi inte är jättesugna på att köra en gång till, men i det stora hela skulle vi inte tveka om tillfälle uppenbarade sig.

Fast egentligen så tror vi inte att tillfällen ”uppenbarar sig”. Åtminstone inte för det mesta. Man får skapa dem själv – något som vi tänker fortsätta att göra.

Nu har vi hunnit ta oss tillbaka till Sverige och vilar ut några dagar hos våra vänner, familjen Benson i Kiruna innan vi fortsätter söderut. Det kommer kanske några inlägg till, men vi vill härmed passa på att säga ett stort TACK till alla er som hört av er med glada tillrop och uppmuntringar, alla er som kommenterat på bloggen och hört av er via mail, facebook och sms, alla er som hjälpt till med tips och rekommendationer, er som kommit och hälsat på oss längs vägen. Vi är lyckligt lottade som har så många fantastiska vänner och nu längtar vi efter att få träffa er igen!

Förklaringen kom snart, innanför grindarna till Cheverny i den franska Loire-dalen. För den som inte redan har svaret går det bra att spela filmsekvensen nedan.

Just det: slottet har (något stympat) stått som förebild för Moulinsart, där den tecknade seriejournalisten Tintin och hans vapendragare Kapten Haddock huserar. (Den tecknade versionen av byggnaden råkar faktiskt vara Haddocks arvegods, men låt oss inte fördjupa oss alltför mycket i det.)

Jag misstänker att jag inte är ensam i branschen om att ha Tintin att tacka för mitt yrkesval. Nåja, åtminstone delvis. När jag som yngre (och något äldre) plöjde igenom dessa seriealbum gång på gång, så var det förstås svårt att inte komma att se journalistyrket i ett härligt äventyrligt skimmer.

Senare gick det upp för mig att journalistyrket visserligen inte handlar så mycket om skattjakter, bergsbestigning och månfärder. Inte alls faktiskt. Den journalistiska vardagen är nämligen mycket långt borta i Tintins värld och betydligt mer odramatisk i verkligheten (sorry, ni som trodde något annat). Vid närmare eftertanke så kan jag inte påminna mig att han i något av alla album skriver så mycket som en enda rad och det borde förstås ha varit en ledtråd. Var försörjningen kommer ifrån är oklart, men allt det där insåg jag helt enkelt lite för sent.

Så då får man göra det bästa av situationen och skapa sina egna äventyr. Vi kommer kanske inte direkt kommer upp i Tintins nivå när det gäller den biten, men så här när vi nu närmar oss upplösningen i vårt eget lilla äventyr så känns det på sin plats att sända den gode George Remi och hans seriehjälte en tacksamhetens tanke. Vem vet, utan Tintin-läsning under uppväxten, så hade kanske den här resan aldrig blivit av.