Defending adventure

(Publicerad i GP/Två Dagar, © Andreas Karlsson)

Via dell’Indipendenza – självständighetens väg – Bolognas pulsåder. En sprudlande shoppingvitalitet och en surrande trafiksvärm. En romersk spikrak kilometer från Centralstationen, förbi hotellen och butikerna, till stadens hjärta på Piazza Maggiore och Piazza Nettuno.

– Jo, jo, nu har du hamnat mitt i smeten, säger en äldre dam när hon hindrar mig från att bli överkörd av en vespa.

Väl framme vid det stora torget stannar allt plötsligt av. Det blir stilla och klirret från kaffekoppar fyller tomrummet efter biltutorna.

Det är hit alla förr eller senare tycks komma. En strid ström fotgängare släntrar över Piazza Nettuno som kröns av den inte helt bildsköna Neptunusstatyn. Vid dess fot håller de tonåriga bolognarna till – dygnet runt som det verkar. I torgets motsatta hörn står de äldre herrarna och samtalar. Herrar i slitna kavajer och med keps, och någon i en prydligare kostym.

Enzo Giardini hävdar att han varit här varje dag i flera decennier.

– Här träffas vi för att diskutera livets väsentligheter, politik, fotboll och kvinnor, men mest politik och fotboll, säger han samtidigt som han putsar solglasögonen mot kavajslaget.

Hans vänner skrattar gott och länge. Jag får en känsla av att det är ett standardskämt.

Bologna är det vackra folkets stad. Ingen tvekan om det. Centralt placerat i det välmående Norditalien, med en hög medelinkomst och med italienska mått mätt hög sysselsättning.

Framgången syns på Via dell’Indipendenza och på Piazza Maggiore. På de fina trottoarserveringarna, de eleganta klädbutikerna och de många juvelerarna.

Men den syns inte i arkitekturen. Moderna välfärdssymboler som futuristiska stål- och glaskomplex saknas. Här finns ingen marmor eller elegant stuckatur. Istället domineras gatubilden av varma, rödputsade tegelfasader. Ärlig arkitektur som inte lovar mer än den håller; enkelt på insidan, enkelt på utsidan.

Längs gatorna vindlar arkaderna, utbyggnader över trottoarerna som en gång i tiden var ett sätt att lösa studentstaden Bolognas bostadsbrist. Redan under 1100-talet sökte sig 2 000 studenter hit och i de små loften ovanför gatorna fick de husrum. Sedan dess har invånarna hunnit fästa sig vid dessa så kallade portici, och inte minst vid det skydd de erbjuder regniga vinterdagar.

Studenterna finns kvar i Bologna, som berömmer sig av att ha ett av världens äldsta universitet. I de slitna medeltidskvarteren ockuperar de varje gathörn och varje uteservering. Boktravar jämte vinkarafferna på borden.

Konststuderande Elena från Milano har funnit sig tillrätta i Bologna.

– Den här staden har det som andra studentstäder saknar. Ett vardagsliv utanför studentkretsen, ett fantastiskt kulturutbud och inte minst kreativa miljöer. Det är risk att jag blir kvar här, säger hon.

Inom ett kvarter från platsen där hon sitter kan hon och hennes vänner välja mellan ett tiotal olika caféer, restauranger och klubbar. Och samma sak i nästa kvarter. Och nästa.

Jazz, blues, modern dans, klassiskt, fria teatergrupper, vin och mat. Den villrådige får lätt problem.

I närmare hundra år var Bologna de italienska socialisternas starkaste och mest långlivade bastion. Mönsterstaden med kollektiv välfärd och sociala skyddsnät. Myndigheterna berömdes för sin effektivitet och kallades ”de minst korrupta” i Italien – ett land där väl fungerande institutioner är mer undantag än regel.

Europas likasinnade vallfärdade hit och Bologna sågs som ett tecken på att socialisterna kanske hade rätt trots allt.

– Visst fungerade det bra. Till och med näringslivet var till freds med hur saker och ting sköttes. Men tiderna förändras och det blev dags för något nytt, säger Luca Torboli diplomatiskt och tittar upp från ett glättat modemagasin.

Han är mäklare – en av dem som nu tjänar storkovan på att det blåser nya vindar. En lägenhet i centrala Bologna kan en norditaliensk medelinkomsttagare i dag bara drömma om. Priserna har skjutit i höjden markant på bara några år och Luca Torboli sticker inte under stol med att det är goda tider.

– Efterfrågan är stor trots priserna och det gynnar förstås mig och mina kollegor, säger han.

Fortfarande finns gator som Via Stalingrado och Via Yuri Gagarin kvar, liksom den röda färgen på väggarna, men i kommunfullmäktige sitter i dag nya politiker med nya visioner. Bologna har blivit en av flera exklusiva kuggar i en expansiv region. Marknadens lagar framför allt.

– Förr fanns en omsorg om hela Bologna och oss invånare. Nu putsas fasaderna i stadskärnan, men förorterna förfaller. Det har blivit hårdare och kallare, säger Enzo Giardini på Piazza Maggiore, en av dem som sett decennierna dra fram över staden.

Turisterna har ännu inte hittat till Bologna. Staden har gjort sig ett namn som affärs- och konferensstad, men inte som semestermål. Utländska besökare tycks välja bort Emilia-Romagna – regionen där Bologna är huvudort – till förmån för den famösa och hyllade grannregion Toscana.

Men det är ett faktum som främst bekymrar regionens turistbyråer. De flesta invånare rycker på axlarna och lutar sig tillbaka i trygg förvissning om att man helt enkelt är bättre än Toscana. Det är en förvissning som i och för sig inte är unik för Emilia-Romagna. Invånarna framhärdar närmast rutinmässigt i sin patriotism.

Signor Rosetti sitter och dricker lunchkaffe med sina vänner.

– Föreställ dig ett Italien utan tagliatelli, tortellini, mortadella och parmesan. Utan Verdi, Pavarotti, Fellini och Bertoluci. Det är det Italien du skulle få utan Emilia-Romagna, säger han avmätt.

På turistbyrån på andra sidan gatan är Lucia Ricci betydligt mer fundersam över hur besökare skall lockas till Bologna. Det senaste greppet hon och hennes kollegor försöker är att sälja in området som ett mecka för historieintresserade. Och det finns en poäng i det.

– Sedan tusentalet före Kristus har människor bott här. Etruskerna byggde en blomstrande civilisation och det kan man lära sig mer om på Arkeologimuséet, säger hon entusiastiskt och pekar bort mot Piazza Maggiore.

Och så berättar hon historien om hur Hannibal och hans här övervintrade i Bologna, eller Bononia som det lär ha kallats då, på sin väg mot Rom år 217 före Kristus. Hon fyller på med en utläggning om den romerska erans inflytande. Jag stoppar henne innan hon hinner fram till medeltiden.

En titt på kartan visar att romarnas idéer om stadsplanering inte kan bli mycket tydligare än i Emilia-Romagna. I över 300 kilometer löper den närmast perfekt raka Via Emilia tvärs igenom landskapet. Orterna ligger som på ett pärlband med jämna avstånd, från Piacenza till Rimini. Bergsterräng på ena sidan om den mångtusenåriga transportleden, och slättland på den andra.

Mitt i ligger Bologna – Italiens röda stad.