Defending adventure

…från Lars Andersson igår. Det visade sig att han var den förste ägaren till den bil som vi nu ska köra genom Afrika, och han vill höra hur det stod till med hans gamla ögonsten.

Historien bakom bilen är ganska rolig. I samband med Land Rovers 50-årsjubileum 1998 anordnades en slogantävling och Lars knåpade ihop en liten vers (exakt vilken ska vi försöka ta reda på). Senare samma sommar stod han som lycklig vinnare av tävlingen – och av en splitter ny Defender. De kommande åren gjorde han och hans fru Brita ett antal expeditioner på olika håll i Europa, bland annat till Pyrenéerna 2002 och till Island 2004.

2006, inför sin andra Islandsexpedition, bytte Lars och Brita till en Defender 130 och sålde då sin 110:a till den nye ägare, Christopher, som vi två år senare köpte bilen av. Även Christopher har vi förstås haft lite kontakt med , och på något sätt känns det nu ganska bra att veta mer om vad vår Defender varit med om, vilka människor som ägt och tagit hand om den – något som förstås samtidigt höjer kraven på oss att föra traditionen vidare.

Faktum är nämligen att 70 procent av alla Land Rovers som har byggts sedan starten 1948, fortfarande rullar på vägarna (och i skogen) idag. Det är ett ganska imponerande facit. Låt se om Polepole är lika bra.

Varför väljer man en Land Rover Defender? Några har undrat och en del har föreslagit andra alternativ (oftast Toyota Land Cruiser). Andra envisas med att kalla vår bil en “Jeep” (vilket är ett helt annat bilmärke). Nåja, nu ska vi inte vara märkvärdiga, men Görrel bloggade idag om detta på vår engelska blogg, och där finns även ett inslag från BBC:s Top Gear som på ett mycket bra sätt summerar varför vi vill köra just Land Rover genom Afrika.

Jag har kört Defender i en månad nu. Men inte vår egen. Jag har, som jag tidigare berättat om, tillbringat maj i Sydafrika och passat på att skaffa mig kvalifikationer som safariguide – eller field guide, för att använda den korrekta benämningen. Så skulle jag tröttna på mitt jobb idag, så är jag alltså nu auktoriserad att ge mig in i den branschen. Det känns bra, och jag tror att en del av alla de bisarra kunskaper som jag skaffat mig den senaste månaden kan komma väl till pass under nästa års resa.

Hur var det då med defendern som jag kört? Ja, så här ser den ut. Vid just det här tillfället var den packad för att sova ute i bushen. Bilen är specialbyggd av Land Rover själva och levererad med samma pålitliga Tdi-motor som sitter i vår egen bil. Dock var det med viss sorg som jag konstaterade att skicket på de bilar vi hade till vårt förfogande under utbildningen lämnade en del i övrigt att önska. De hade behövt en varsam hand och lite kärlek. Men de rullade.

Ett annat vittnesmål om att vi valt rätt fordon svarade vår kursledare Andre för. Han äger tre Land Rovers, en “series” från sent 1960-tal, en Tdi som är arbetshästen, och en nyare Td5:a. Hans huvudbil, Tdi:n, har vid det här laget passerat 1 miljon km (!), dvs 100.000 mil, och det enda arbete han gjort genom åren är vanlig service och byte av slitagedelar. Självfallet passade jag på att pumpa honom på hur han håller sina fordon i skick.

Den senaste månaden har också erbjudit ett bra tillfälle att testa diverse utrustning. Standarden har liksom varit ganska enkel, med inkvartering i tält, ingen ström, i bästa fall ljummet vatten, rejält varmt på dagarna och bra kallt på nätterna. Jag har testat ficklampor, packenheter, skor och kläder för olika förhållanden. Jag kommer att återkomma till detta framöver, men jag kan bland annat nämna att den gamla MagLite:n är på väg ut ur basutrustningen, samt att den svensktillverkade fickkniven håller hög klass.

Jag har även passat på att gå igenom innehållet i ett fältapotek med en erfaren bushsköterska. För egen del lyckades jag dessutom med konststycket att bli biten på benet av en giftig sac spider. Det så kallade cytotoxiska giftet angriper vävnaderna och ger ett svårläkt sår med risk för nya infektioner. Botemedlet var en sällan skådad dunderkur med antibiotika, fjärran från vad en svensk läkare antagligen skulle ha skrivit ut. Man ska givetvis vara försiktig med antibiotika, men måste man ha det så måste man ha det, liksom.

Den norske upptäcksresanden Roald Amundsen yttrade de bevingade orden: “Adventure is just bad planning”. Det finns en poäng i det, och vår vana trogen så går vi igenom minutiösa förberedelser inför vår avresa. Samtidigt vet vi att “Afrika” och “planering” inte är en självklar kombination. Saker och ting blir sällan som man tänkt sig, men de blir oftast bra ändå – och ofta bättre än man tänkt. Därför ser vi fram emot alla felkörningar, alla planer som ska spricka, alla oväntade händelser. Vi förbereder oss på det värsta och hoppas på det bästa – för att ta ett annat bevingat ord. Vi är ganska säkra på att det kommer att överträffa alla våra vildaste förväntningar.

När det här publiceras är det exakt ett år till vår planerade avresa från Kapstaden. På morgonen den 1 februari 2011 rullar vi iväg, efter ett par veckors förberedelser på plats, kompletteringar av utrustning, och proviantering. All planering och legenden Amundsen till trots, så kommer det bli ett makalöst äventyr.

Vi är för närvarande i Sri Lanka. Just nu i Colombo, men har också hunnit besöka östkusten och Pottuvil. Uppdraget den här gången är att för Svenska Röda korsets magasin Henry, producera ett par reportage om livet efter tsunamin för snart fem år sedan. Hur har återuppbyggnaden gått? Hur har människor det idag? Och vilka lärdomar har man dragit?

Och vid sidan av själva jobbet erbjuder Sri Lanka, som gammal brittisk koloni, gott om tillfällen till inspirerande studier av Defenders. Vi gjorde resan tvärs igenom landet, ca åtta timmar, i en av dessa, tillhörande Röda kors-federationen. Det var en något nyare Defender än vår egen, en Td5 från 2005, men förutom motorn är det inte mycket som är annorlunda.

Så där satt vi i bilen och fördrev tiden med att fundera över möjliga lösningar för inredning och packning, medan vår chaufför Sanjeewa med stadig hand tog oss längs mestadels ganska bra vägar till Pottuvil och tillbaka några dagar senare. Väl framme på östkusten fick bilen visa vad den kan göra, efter att monsunregnen förstört vissa vägar, men något riktigt elddop blev det aldrig.

Nu åker vi hem och handlar ihop allt vi behöver för vinterns arbetsveckor i garaget.