Defending adventure

Det slog oss när vi häromdagen kom över gränsen till Israel: plötsligt kändes det som att vara tillbaka i Sydafrika. Vi stannade på en ren och snygg bensinstation som hade ett picknickområde och en välsorterad butik. Borta var de låga priserna på diesel (Israel är tre gånger dyrare än Jordanien och nästan tio gånger dyrare än Egypten). Detsamma gäller mat och det mesta andra.
Men det som framförallt slog oss, var att det fanns något välbekant över de judiska israelerna som vi mötte på vägen upp till helgtillhållen vid Genesarets sjö. De rullade in på campingplatserna i stora fyrhjulsdrivna bilar; storvuxna föräldrar med illasittande shorts hoppade ur, tätt följda av en stor barnaskara. Och innan någon hunnit reagera så var ett avancerat läger uppslaget och grillen tänd.
Likheterna med den sydafrikanska afrikanderbefolkningen är slående. Åtminstone tyckte vi det, där vi satt i varsin campingstol och tittade på. Det var dels hela deras uppenbarelse, deras sätt att röra sig, prata med varandra och förhålla sig till sitt campande.
Och vid närmare eftertanke finns det fler likheter. Båda är de vita folkgrupper som har sitt eget språk, ett språk som talas av få människor i världen men som omhuldas som stora kulturspråk. De ser sig som utvalda folk, men samtidigt också oerhört utsatta, något som ibland leder till extrema uttryck och som har sina obehagliga avarter. De tar plats men är samtidigt försiktiga. Religion spelar en viktig roll. Åsikterna är generellt sett konservativa – ibland väldigt konservativa.
Och så det där med det ständiga grillandet. När helst vi gick genom campingen, vare sig det var strax före läggdags eller tidigt på morgonen så stod folk och grillade stora köttstycken. Skillnaden är att i Sydafrika blir man som utländsk besökare snart inbjuden att delta i måltiden och man får en kall öl tryckt i sin hand i samma ögonblick som man presenterar sig. Det var inte utan att vi längtade tillbaka en smula.
Imorgon åker vi till Jaffa varifrån vi ska besöka Tel Aviv, som lär vara en helt annan värld än den vi mött i Israel. En modern och liberal storstad; lite som en israelisk Kapstaden, hävdar vissa. Vi får se.

I förmiddags lämnade vi vår vän Matilda på flygplatsen i Durban efter tio schyssta dagar tillsammans. Sin sista kväll på första resan söder om Sahara bjöd hon på en kanonmiddag på en liten Mocambiqisk restaurang i Ballito vid kusten, strax norr om Durban. Tack för det, men framförallt: tack för tio trevliga dagar tillsammans, Matilda. Vi tror och hoppas att du fick en schysst Afrika-upplevelse.

Innan hon for fick vi också de här bilderna från den där elefantincidenten häromdagen. Själva hade vi fullt upp med att försöka tyda elefanttjurens kroppsspråk, så våra egna kameror vilade vid tillfället. Däremot finns nu två nya fotoalbum under multimedia. Dels från den afrikanska bushen, dels från livet på vägarna och bakom kulisserna på jobben vi gör. Båda kommer antagligen att fyllas på framöver. Håll till godo.

I tisdags morse slängde vi in de sista väskorna i bilen, vred om nyckel och rullade ut från Kapstaden. Vi har omkring 3 500 mil framför oss och ett drygt 30-tal länder att beta av innan vi någon gång i augusti, förhoppningsvis står vid Nordkap i Norge.

De två första dagarna har vi i huvudsak rullat längs bekanta vägar och avverkat många fler mil än vad som kommer att bli genomsnittet framöver. En natt i Karoo och idag ett kortare stopp i Bloemfontein för att få lite jobb gjort. I eftermiddag eller möjligen imorgon reser vi in i Lesotho.

Vi var på en mycket märklig tillställning på VM-arenan Cape Town Stadium igår. Svenska herrfotbollslandslaget är på besök och mötte Botswana i en match som arrangerades med kort varsel efter diverse turer som jag skrev om häromdagen.

Tillsammans med en liten skara tappra svenskar slussades vi in genom garaget och upp till VIP-läktaren, där fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell satt och sippade vitt vin. Intill oss satt några representanter från Botswanas ambassad. I solen på andra sidan satt ett hundratal åskådare. Totalt var vi runt 200 åskådare på en arena avsedd för 65 000.

Snittar serverades före avspark. Trestegsstjärnan Christian Olsson med fru släntrade in i på läktaren efter en stund. Matchkvaliteten var långtifrån underhållande. Plockmat i halvtid. Anders Svensson prickade in ett vackert svenskt segermål (2-1) i slutet av matchen och den svenska klacken gjorde vågen – en mycket kort våg.

Minuten efter slutsignalen lufsade tidigare landslagscoachen Tommy Söderberg ut på plan och ställde upp koner. Grabbarna hade nu ett lätt träningspass att se fram emot, medan det botswanska laget tog samma väg som oss ut genom kulvertarna.

Vi öppnade våra julklappar lite i förtid och håller just nu som bäst på att gå igenom den extrautrustning som vi skaffat oss sedan ankomsten till Sydafrika. Taktält, markis, vinch, nya stötdämpare (mycket välbehövligt), extraljus, solpanel och en del andra godsaker. Imorgon firar vi jul med goda vänner i Kapstaden, sedan kör vi till Pringle Bay för ett nytt julrace där och på annandagen styr vi alltså kosan mot Namibia för en veckolång testtur. Räkna inte med några fler rapporter förrän vi är tillbaka därifrån i början av nästa år.

Så från oss båda till er alla: en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Det är knappt två veckor till vi sätter oss på planet till Sydafrika. Och häromdagen fick vi så det slutliga beviset för att bilen nu är på plats och har passerat genom tullen. Det tog ganska precis en månad, via omlastning i Antwerpen, och vår shipping agent var god nog att skicka oss lite bilder. Det känns fint att se vårt blivande hem igen, och solskenet gör inte saken sämre.

Nu återstår lite avslutande diskussioner med diverse uppdragsgivare för att bestämma formerna för de artiklar och reportage som kommer att bli det viktigaste resultatet av vår resa. Mer om detta kommer lite längre fram. I övrigt är lägenheten redan uthyrd, kontorsplatserna städas i slutet av veckan, och nästa vecka packar vi klart i Arild, låser dörren och ger oss i väg.

Jag har kört Defender i en månad nu. Men inte vår egen. Jag har, som jag tidigare berättat om, tillbringat maj i Sydafrika och passat på att skaffa mig kvalifikationer som safariguide – eller field guide, för att använda den korrekta benämningen. Så skulle jag tröttna på mitt jobb idag, så är jag alltså nu auktoriserad att ge mig in i den branschen. Det känns bra, och jag tror att en del av alla de bisarra kunskaper som jag skaffat mig den senaste månaden kan komma väl till pass under nästa års resa.

Hur var det då med defendern som jag kört? Ja, så här ser den ut. Vid just det här tillfället var den packad för att sova ute i bushen. Bilen är specialbyggd av Land Rover själva och levererad med samma pålitliga Tdi-motor som sitter i vår egen bil. Dock var det med viss sorg som jag konstaterade att skicket på de bilar vi hade till vårt förfogande under utbildningen lämnade en del i övrigt att önska. De hade behövt en varsam hand och lite kärlek. Men de rullade.

Ett annat vittnesmål om att vi valt rätt fordon svarade vår kursledare Andre för. Han äger tre Land Rovers, en “series” från sent 1960-tal, en Tdi som är arbetshästen, och en nyare Td5:a. Hans huvudbil, Tdi:n, har vid det här laget passerat 1 miljon km (!), dvs 100.000 mil, och det enda arbete han gjort genom åren är vanlig service och byte av slitagedelar. Självfallet passade jag på att pumpa honom på hur han håller sina fordon i skick.

Den senaste månaden har också erbjudit ett bra tillfälle att testa diverse utrustning. Standarden har liksom varit ganska enkel, med inkvartering i tält, ingen ström, i bästa fall ljummet vatten, rejält varmt på dagarna och bra kallt på nätterna. Jag har testat ficklampor, packenheter, skor och kläder för olika förhållanden. Jag kommer att återkomma till detta framöver, men jag kan bland annat nämna att den gamla MagLite:n är på väg ut ur basutrustningen, samt att den svensktillverkade fickkniven håller hög klass.

Jag har även passat på att gå igenom innehållet i ett fältapotek med en erfaren bushsköterska. För egen del lyckades jag dessutom med konststycket att bli biten på benet av en giftig sac spider. Det så kallade cytotoxiska giftet angriper vävnaderna och ger ett svårläkt sår med risk för nya infektioner. Botemedlet var en sällan skådad dunderkur med antibiotika, fjärran från vad en svensk läkare antagligen skulle ha skrivit ut. Man ska givetvis vara försiktig med antibiotika, men måste man ha det så måste man ha det, liksom.

Vi är tillbaka i den analkande våren (?) i Sverige efter en knapp månad söder om ekvatorn. Som framgick av ett tidigare inlägg så gjorde vi en del research i Sydafrika, i första hand vad gäller slutgiltig utrustning samt skeppning av bilen.

Från utrustningsfirman har vi fått en första offert och har börjat lista de saker som vi tänker låta dem göra. Det handlar om ett nytt takräcke, taktältet, markis, extraljus, sandstegar, nya stötdämpare och troligtvis vinch. Därtill en rad fästen för diverse utvändig utrustning. Vi har fortfarande en del detaljer att reda ut med dem och vi funderar också på om vi ska låta göra de kvarvarande elinstallationerna på plats. Det finns en fördel med att låta en 4×4-elektriker göra detta, eftersom vi kommer utsätta vår bil för påfrestningar som vanliga bilar normalt sett slipper. Att göra jobbet själva har vi avskrivit som alternativ och då är antagligen SA-varianten ett väl så gott alternativ. Är det något som mekaniker i det landet kan, så är det Land Rovers.

Vad gäller skeppningen så har vi bett två sydafrikanska firmor att titta på tre olika alternativ: (1) komplett lösning för att skeppa från Göteborg, (2) detsamma för att skeppa från Holland, samt (3) endast den sydafrikanska delen av transporten, dvs mottagningen och tullklarering av bilen på plats i Sydafrika. Parallellt tittar vi på ett par andra alternativ.

Den kritiska frågan i dagsläget är transporttiden och ankomsten till Sydafrika. Killarna som ska göra jobbet på bilen vill gärna ha den i god tid före jul eftersom det är högsäsong för dem i början av året. Så tidigt kommer vi antagligen inte själva att kunna vara på plats för att ta emot den. Den ena shippingfirman har erbjudit sig att sköta hela ankomsten och, om så behövs, förvaring av bilen till dess att vi kommer. Även utrustningsfirman ställer gärna upp med detta. En sådan lösning kompletterar vi givetvis med att skicka någon av våra vänner i Kapstaden att övervaka det hela, men vi håller på att försöka hitta en lösning som innebär att vi faktiskt kan vara i Kapstaden när vår bil anländer. Det skulle liksom kännas oerhört mycket bättre.

Vi är i Sydafrika för tillfället. Tre veckor av jobb och samtidigt en bra chans att göra lite research inför vår avresa härifrån om mindre än ett år. Häromdagen var vi ute hos en av off road-firmorna och pratade utrustning med Chris och Johann. Pålitliga killar som kan sina 4×4-bilar, inte minst Land Rovers, och vi har rekommendationer på dem från olika håll.

Som det ser ut i dagsläget så kommer de att montera ett nytt takräcke, taktält, markis, nya stötdämpare och diverse annan kringutrustning. Vi överväger också att låta dem göra el-jobbet, men det beror lite på hur offerten ser ut när den dyker upp. Helst  vill de ha ner bilen redan i slutet av november, vilket är tidigare än vi planerat för och definitivt tidigare än vi själva kan vara på plats. Vi ska i nästa vecka träffa några fraktföretag och -agenter och beroende på vilken lösning vi i slutändan väljer, så kan det  hända att Chris och Johann får ta emot bilen när den kommer och göra de nödvändiga jobben, samt att vi ansluter någon dryg månad senare.