Defending adventure

Innan vi lämnade Kapstaden träffade vi sydafrikanske David och engelska Naomi, som några veckor efter oss gav sig iväg på samma resa, landvägen mot Europa. De tog inledningsvis en annan väg än oss och kom ikapp oss i Lusaka för ett par veckor sedan. Därefter har vi sammanstrålat lite då och då i Zambia och Malawi – senast vid Lake Malawi häromdagen.

David berättade om hur han vid den malawiska gränsen glatt försökte – som han trodde – göra rätt för sig genom att betala några av de skatter och avgifter som man snabbt vänjer sig vid när man reser genom Afrika.

“Jag vill betala koldioxidskatten, tack”

“Vi har ingen koldioxidskatt”, blev svaret.

“Ok, då vill jag betala vägskatten istället”.

“Vi har ingen vägskatt.”

“Men trafikförsäkring då, eller visumavgift?”

“Nej, inte det heller. Välkommen!”

Alltihop stämmer ganska väl med vår egen bild av hur den afrikanska byråkratin fungerat så här långt. Inte så att det alltid är gratis, men det är ordning och reda på vad som ska betalas, man får prydliga kvitton och priserna stämmer med vad vi i förväg tagit reda på att de ska vara. Ingen har hittills varit i närheten av att be om några mutor.

Och i de poliskontroller som det kryllar av i de flesta länder blir vi oftast förbivinkade. Ibland vill de se på bilens registreringsbevis och att vi har dubbla varningstrianglar (vilket det faktiskt är lag på, så inget konstigt med det). Vid inget tillfälle har vi känt att poliser och andra myndigheter tar chansen att sko sig lite extra på oss som västerlänningar. Snarare tvärtom, faktiskt. Bemötandet är oerhört vänligt och glatt. Återstår att se om detta håller i sig norröver.

Vad gäller David och Naomi så kör de nu till Mocambique och vi kommer troligtvis inte att ses igen längs den här resan. Vi önskar dem lycka till och följer dem på deras blogg: http://www.thelongdrive.net/.

…från Lars Andersson igår. Det visade sig att han var den förste ägaren till den bil som vi nu ska köra genom Afrika, och han vill höra hur det stod till med hans gamla ögonsten.

Historien bakom bilen är ganska rolig. I samband med Land Rovers 50-årsjubileum 1998 anordnades en slogantävling och Lars knåpade ihop en liten vers (exakt vilken ska vi försöka ta reda på). Senare samma sommar stod han som lycklig vinnare av tävlingen – och av en splitter ny Defender. De kommande åren gjorde han och hans fru Brita ett antal expeditioner på olika håll i Europa, bland annat till Pyrenéerna 2002 och till Island 2004.

2006, inför sin andra Islandsexpedition, bytte Lars och Brita till en Defender 130 och sålde då sin 110:a till den nye ägare, Christopher, som vi två år senare köpte bilen av. Även Christopher har vi förstås haft lite kontakt med , och på något sätt känns det nu ganska bra att veta mer om vad vår Defender varit med om, vilka människor som ägt och tagit hand om den – något som förstås samtidigt höjer kraven på oss att föra traditionen vidare.

Faktum är nämligen att 70 procent av alla Land Rovers som har byggts sedan starten 1948, fortfarande rullar på vägarna (och i skogen) idag. Det är ett ganska imponerande facit. Låt se om Polepole är lika bra.

Vår första egenfixade campinglunch på väg i vår Land Rover åt vi vid vägkanten i Mellerud. Inte en giraff i sikte. Bara en betydligt mer rutinerad campingfamilj i en husbil som stannat intill. Vi tycker ändå att vi skötte oss ganska bra; kall lunch med kassler och fransk potatissallad (givetvis hemlagad), samt kaffe kokat på primusköket.

Några punkter att åtgärda har redan noterats. Som att packningen av köksutrustning behöver omorganiseras; som att några dörrlister behöver bytas (det regnade in lite på vägen genom Värmland). Men i övrigt är vi övertygade om att vi snart har ett bra och fungerande system för alla rutiner. Kylen fungerade bra. Liksom den nya gps:en och bilradion som vi monterade och kopplade in med viss ansträngning häromdagen

Egentligen började vår road trip igår och första etappen gick till Tjörn där vi hade en trevlig kväll med familjen Klippe. Torksen som Max och Theo dragit upp ur havet några timmar tidigare smakade fantastiskt bra. Vi tackar och bockar. Idag letade vi oss så vidare mot Sälen där vi är för första gången sommartid. Det har sagts oss att björn siktats i grannskapet. Vi får se om vi kan få syn på den innan den får syn på oss.

Vi har varit i Skåne i helgen och pysslat om Pole Pole. Eller rättare sagt jobbat vidare med att få klart packlösningarna i bagageutrymmet. Mer om det lite senare. Men först bjöds vi på en whiteboard-uppvisning av Herr Andersson på kontoret. Med sedvanlig vetgirighet och pedagogik demonstrerade han transportalternativen förbi Bosporen, samt väderfenomen över Norden. Vi lyfter på hatten och konstaterar att vi känner få som har den bredden i sin nyfikenhet och sitt kunnande. Och vi tackar som vanligt för lånet av verkstadsplats.

Jo, och för den som undrar vad fallosen mitt på tavlan i bild föreställer? Danmark, så klart!

Vi fick besökt i garaget idag. Görrels systerson Erik och hans sidekick Linus parkerade sina A-traktorer utanför och tog en titt på Pole pole. Och som de amatörer vi själva är i garaget så imponerades vi givetvis av killarnas åk. Här är det bara att inse sina begränsningar och ödmjukt inse att det finns de som är oändligt mycket bättre på en del saker – exempelvis bilbyggande. För medan vi skruvar på lite halvfabrikat på vår Defender så bygger de här killarna från grunden. För närvarande håller Erik på med en ny A-traktor hemma i garaget och han berättar om det på den här sajten. Missa det inte.