Defending adventure

Vi kommer inför avresan att ha Kapstaden i sydvästra Sydafrika som bas. En mycket kort prolog tar oss sedan till resans verkliga startpunkt, Godahoppsudden, i februari 2011. Detta är inte Afrikas sydligaste spets, men den mest mytomspunna udden. Det var här den portugisiske sjöfararen Bartolomeu Diaz sägs ha fått “gott hopp” för sin fortsatta resa när han rundade 1488. Det är däremot inte troligt att Diaz och hans besättning var först med att runda The Cape. Istället tillskrivs fenicierna bragden av många forskare. Godahoppsunden är också hem för legenden om Den Flygande Holländaren, spökskeppet vars besättning är dömd att för all tid segla i dessa vatten utan att lyckas ta sig runt udden.

Från Godahoppsudden kör vi österut och kommer även att passera Afrikas verkliga sydspets, Cape Agulhas, där Atlanten möter Indiska Oceanen. Och resan fortsätter sedan i nordostlig riktning, genom miniländerna Lesotho och Swaziland. Därefter kommer vi att vända norrut, genom Krugerparken upp till gränsen till Zimbabwe. Vi följer för närvarande den politiska utvecklingen i Zimbabwe noggrannt, men ser i dagsläget inga hinder att resa genom landet. Vi kommer att passera Bulawayo på vår väg i nordvästlig riktning, med siktet inställt på Victoriafallen.

© Andreas Karlsson

Här fortsätter vi in i Zambia och kommer att göra en avstickare till Botswana för att i de norra delarna få tillfälle till några riktigt bra safariexpeditioner i och vid Okavangodeltat, vilket vi har mycket goda erfarenheter av från tidigare besök.

Vi kör tillbaka in i Zambia och fortsätter i nordostlig riktning, passerar in i Malawi och fortsätter norrut mot Tanzania. Målet är sedan återigen kusten, med Dar es Salam och mytomspunna Zanzibar; vita stränder, kryddor och färger. Naturligtvis också en mängd turister, men det kan vi antagligen stå ut med ett tag. 

Därifrån går resan norrut, över gränsen till Kenya. Även i den här delen av Afrika - i Tanzania och Kenya - hoppas vi på en del bra safari, även om den ser lite annorlunda ut än i de “vildare” parkerna längre söderut. Men vem kan motstå klassiska namn som Masai Mara, Ngorongoro och Serengeti?

Resan går via Kenyas huvudstad Nairobi och vidare mot Etiopien, en sträcka där det politiska läget vid själva resan kommer att få bestämma hur och via vilken rutt vi väljer att köra. Resan genom Etiopien går via huvudstaden Adis Abeba och därefter i nordvästlig riktning rakt mot Sudans huvudstad Khartoum, med gott om mariginal till det i dagsläget oroliga Darfur längre västerut.

Genom Khartoum flyter Nilen, närmare bestämt den del som kallas Blå Nilen, och vars vatten tagit sig hit från Victoriasjön, precis som vi - om än en annan väg, bland annat genom Uganda. Härifrån kommer Nilen att vara en följeslagare på vår väg vidare norrut mot Medelhavet.

Att ta sig in i Egypten säger alla som vi pratat med är en av de besvärligaste delarna med resan. Krånglig och långsam byråkrati ska klaras av och det har för vissa tagit veckor att ordna detta. Fulla av naiv tillförsikt kommer vi ändå att ta oss an denna uppgift. Alternativet är Libyen, och administrationen kring det projektet är troligtvis snarlik. Dessutom missar vi då Mellanöstern, vilket vi hoppas kunna ta oss vidare till efter att ha färdats längs Nilen till Kairo och vidare österut över Suez.

© Andreas Karlsson

Från Egypten kör vi direkt in i Jordanien, och gör en kringgående manöver förbi Israel. Vid vårt senaste besök i Jordanien grämde vi oss över att vi missade ökenområdet Wadi Rum och den här gången gör vi inte om det misstaget. Kanske kommer vi också göra ett återbesök i stenstaden Petra innan vi fortsätter till Amman och sedan vidare längs romarnas gamla väg mot Damaskus i Syrien.

Från Syrien fortsätter vi in i Turkiets asiatiska del, passerar Ankara och tar sikte på Istanbul och Bosporen; överfarten till hemmakontinenten Europa. Nu är vi på något sätt på hemmaplan igen. Från Turkiet går resan genom de norra delarna av Grekland, via Thessaloniki, och vidare åt norväst genom Makedonien. Därifrån fortsätter vi genom Europas i dagsläget yngsta nation: Kosovo och huvudstaden Pristina, och arbetar oss vidare upp genom Balkan, genom Montenegro och Bosnien och Herzegovina, med stopp i Sarajevo och ett eventuellt återbesök i Srebrenica.

Vi kommer att köra vidare längs Kroatiens kust, hyllad av många men en vit fläck på vår karta. Vi sneddar genom Sloveniens sydvästra del och passerar nu in i EU (om inte några av de andra länderna på Balkan hunnit bli medlemmar innan vi dyker upp). Via norra Italien kör vi sedan över alperna och in i Frankrike, med siktet inställt på La Haute Rosseliné, David och Hugos krypin utanför Lisieux i Normandie.

Så efter att troligtvis ha blivit bortskämda några dagar inleder vi sista delen av vår resa, rakt genom Tyskland mot Polen. Därifrån vidare in i Litauen, Lettland, och Estland och färja från Tallin till Helsingfors för vidare färd upp genom Finland. Slutligen passerar vi in i Norge och betar av den sista biten upp till Nordkap, strax norr om den 71:e breddgraden (N).

© Andreas Karlsson

Återigen står vi nu vid havet. Och återigen vid en mytomspunnen plats som ibland tas för något den inte är. För precis som Godahoppsudden alltså inte är Afrikas sydligaste spets så är inte Nordkap Norges och Europas nordligaste. Strax österut ligger Kinnarodden som slår Nordkap med ungefär 2 minuter (för de som är bekanta med jordens koordinatsystem). Möjligen besöker vi även Kinnarodden innan vi inleder epilogen på vår resa.

För avslutningsvis kommer vi att rulla ner genom Sverige, det 32:a landet på vår resa, enligt nuvarande planering. Vi passerar in från Narvik och kör förbi Abisko till Kiruna där vi hoppas få en kopp kaffe hos familjen Benson. Därefter är det inlandsvägen, 45:an, hela vägen ner genom landet mot Göteborg - och möjligen väljer vi att göra Arild till slutgiltig slutdestination. Förhoppningsvis ses vi i så fall där på en hemkomstfest någon gång i augusti 2011.

Väl mötta!